Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Verklighetsflykt och sargade drömmar

Foto från Dagarnas skum på Svenska Teatern.
Fem brudar och ett bröllop. Dennis Nylund, Oskar Pöysti, Sophie Heikkilä, Terhi Suorlahti och Meri Anna Hulkkonen i Dagarnas skum. I bakgrunden Jimi Tenor. Foto från Dagarnas skum på Svenska Teatern. Bild: Karl Vilhjálmsson Dagarnas skum,meri anna hulkkonen,Oskar Pöysti,Terhi Suorlahti,Svenska Teatern

Boris Vians roman Dagarnas skum är för många något av en kultbok från ungdomsåren: en surrealistisk skildring av den sårbara lyckan och livets flyktighet. Och visst lever romanens tragiska dimensioner vidare också i scenversionen på Svenska Teatern men magin går ofta på sparlåga.

Och det är kanske inte så märkligt. Vians roman är nämligen som en psykedelisk film i technicolor, en film som sedan stegvis förlorar all färg när det inledande durackordet småningom övergår i moll.

Vännerna Colin och Chick har inte mycket till övers för det grå knegarlivet. De lever för sina njutningar och passioner.

Foto från Dagarnas skum på Svenska Teatern.
Vår tids jeunesse dorée? Oskar Pöysti, Dennis Nylund och Meri Anna Hulkkonen i Dagarnas skum. Foto från Dagarnas skum på Svenska Teatern. Bild: Karl Vilhjálmsson Svenska Teatern,Dagarnas skum,Oskar Pöysti,meri anna hulkkonen

Hos den stenrike Colin bjuds det på bisarra gourmeträtter och drinkar ur hans specialtrimmade ’pianocktail’, ett instrument där varje fingerövning spottar fram unika smaksensationer.

Chicks liv är inte riktigt lika bekymmersfritt, han är ( i likhet med Vian själv) ingenjör men bara av nödtvång. Hans stora passion i livet är filosofen ’Jean-Sol Partre' och allt han äger går åt till att finansiera den vurmen. Förstaupplagan av Partres Paradox över spyan är nog för att göra honom hög.

När Chick dessutom förälskar sig i Alise och Colin i Chloé förefaller tillvaron fullbordad.

Men ungdom och lycka varar inte för evigt. Chloé drabbas av en obotlig sjukdom och med det spårar hela tillvaron ur. Rummen krymper, färgerna dör och lyxen övergår i fattigdom och misär.

Den litterära och musikaliska mångsysslaren Vian hörde till de intellektuella innekretsarna i efterkrigsårens Paris och den miljön flimrar tydligt förbi också i Dagarnas skum, utgiven år 1947. I romanen skildras den med en ambivalens som rymmer både ironi och bejakande.

Och när Ensemble Bulleribock tillsammans med Svenska Teatern nu gör en scenversion av romanen är det framför allt ironin som härskar, parallellt med berättelsens övergripande förgänglighetstema.

Vår tids tragedi

Tanya Weinsteins regi för osökt tankarna till vår tids ytlighetskultur och idealisering av evig ungdom. Kollektivet på scenen är ett slags jeunesse dorée med tonvikt på det senare, det vill säga inte fullt så unga ungdomar längre men evigt glittriga, nöjeslystna och mondäna.

De flirtar och poserar, älskar kärleken för kärlekens skull men är villiga att byta bort föremålet för kärleken genast när det blir för svårt. Inför livets realiteter står de handfallna.

Och det är där tragedin ligger i uppsättningen på Svenska Teatern.

Otto Sandqvist står för dramatiseringen och genom små förskjutningar i romanens personkonstellationer gör han den febriga strutsleken mycket tydlig. I Sandqvists dramatisering får också Colins kock Nicolas en helt ny funktion.

Nicolas har här blivit Nicole, en gestalt som i Meri Anna Hulkkonens tolkning blir ett slags språkrör för hela uppsättningen. Hon styr vår blick på händelseförloppet och hon är också den enda som slutligen förmår kliva ut ur den havererade sagobubblan.

Men trots den relevanta samtidsförankringen känns uppsättningen ofta som ett lite blekt och schematiskt eko av ursprungsberättelsen.

Magi på sparlåga

Det medvetet preciösa språket flyter inte riktigt och trots att scenografen Kaisa Salmi öser på med plymer, glitter och kulörta lampor är det svårt att hitta fiffiga motsvarigheter till romanens överflöd av fantasteri och surrealistiska miljöbeskrivningar.

Foto från Dagarnas skum på Svenska Teatern.
Oskar Pöysti och Meri Anna Hulkkonen i Dagarnas skum. Foto från Dagarnas skum på Svenska Teatern. Bild: Karl Vilhjálmsson Svenska Teatern,Dagarnas skum,Oskar Pöysti,meri anna hulkkonen

Uppsättningen är visserligen smart koreograferad men magin saknas, liksom den där gradvisa förskjutningen från explosiv flerfärg till grå torftighet. Och det innebär också att dynamiken drabbas, framför allt i andra akten där missmodet och misären skildras med kompakt och statisk källarhålssvärta. Det är som om Dostojevskij plötsligt tog ett struptag på Vian.

Första akten fungerar bättre, inte minst för att ensemblen så lustfyllt slänger sig in i den hejdlösa parodin på aningslös verklighetsflykt och intellektuellt låtsasdjup.

Stora barn och brölande filosofer

Oskar Pöystis blomprydda Colin i glittertopp och skära kalsonger är som ett behagsjukt barn, van att få allt han pekar på, medan Dennis Nylund förvandlar Chick till den sanna filosofigroupien.

I raggpäls och solglasögon återger Nylunds Chick extatiskt Partres senaste visdomsord och Partre själv, ja, det är ju ingen mindre än föreställningens musiker Jimi Tenor. I eldröd frackrock brölar han fram filosofens tankar som påstridiga staccatokaskader på saxofon.

En ton säger mer än tusen ord ...

Intressant nog får också Terhi Suorlahtis Chloé och Sophie Heikkiläs Alise (eller Alice) tydligare konturer än i Vians roman där kvinnorna mest av allt framstår som mesiga projektionsytor för de manliga protagonisternas kärlekstörst.

Foto från Dagarnas skum på Svenska Teatern.
En kvinna med koll på framtoningen. Terhi Suorlahti som Chloé. Foto från Dagarnas skum på Svenska Teatern. Bild: Karl Vilhjálmsson Svenska Teatern,Dagarnas skum,Terhi Suorlahti

I Suorlahtis skickliga dubbelbelysning framstår Chloé faktiskt som uppsättningens mest sammansatta gestalt, en vuxen kvinna som vet precis vilka lekar hon ger sig in i.

Också när de är dömda att sluta illa.

Läs också