Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Att vara i exil i sin egen hjärna

Bröderna Rabih och Yasser Mroué
Yasser Mroué och Rabih Mroué. Kan du berätta din historia från en scen frågade Rabih sin bror. Självklart, men min historia är inte värd att berätta, svarade Yasser. Dock visste Rabih att så var inte fallet. Bröderna Rabih och Yasser Mroué Bild: © Mathilde Delahaye rabih och yasser mroué

Yasser Mroué blev skjuten i huvudet av en krypskytt under inbördeskriget i Libanon. Mirakulöst nog överlevde han, men förlorade delar av sitt språk och minnen. Rabih Mroués föreställning handlar om att vara i exil i sin egen hjärna. Han undersöker också föreståelsen av vad som utgör ”jag”, då språket tar andra former och uttryckssätt.

Utan att tveka sätter sig en medelålders man vid bordet som står på scenen. Bakom honom lyser en tom, vit projektorduk. Med allvarlig min tittar han på oss i publiken. Bordet är belamrat av reliker från en svunnen mediatid: CD-fodral, C-kassetter och en kassettbandspelare. Han stoppar in en kassett i bandspelaren, projektorn lyses upp och scenen börjar leva. Han heter Yasser Mroué och är bror till den libanesiske regissören, konstnären, skådespelaren Rabih Mroué, som skrivit och regisserat föreställningen ”Riding on a cloud” (2013), som igår hade Finlandspremiär under den pågående Baltic Circle - festivalen.

På den vita duken och i högtalarna berättar mannen sin historia om varför just han sitter på scenen. Han reser sig, går haltande till andra sidan, äter en banan, tittar upp på duken som visar bilder och videon av honom, tittar ut på publiken – med samma allvarliga min. Föreställningen har formen av ett samtidskonstperformance, ett collage där dåtiden och samtiden vävs samman, blandas och undandrar sig. Här undersöks begrepp som minne, förlust, sanning versus fiktion. Komplexa frågeställningar om vad som utgör ett ”jag” när språket är försvunnet. Det är gäckande, bitvis obegripligt för att i nästa stund vara alldeles självklart.

Det handlar om att vi måste lämna bort fördomar och föreställningar om att det vi kallar verklighet och framförallt att vi behöver gå bortom dikotomierna: lögn- sanning, äkta-falskt, öst-väst och så vidare. Det finns många och olika sanningar, perspektiv och versioner, som löper in i varandra, ändras och försvinner och kommer tillbaka i muterade versioner. Titeln kommer från en dikt Yasser har skrivit.

Skjuten i huvudet av en krypskytt

Först biografisk fakta. Mot slutet av inbördeskriget i Libanon på slutet av 1980-talet, blir den sjuttonårige Yasser skjuten i huvudet av en krypskytt, när han och hans bror ska korsa en gata i hemstaden Beirut. Naturligtvis är det ett mirakel att han överlever. Hjärnskadorna orsakar partiell förlamning och afasi. Han rehabiliteras i Beirut och i Moskva, successivt återfår han sin fysik och rörelseförmåga. Däremot han har förlorat förmågan att förstå representation, det vill säga han måste lär sig nya former av språk, att uttrycka sig. Han måste få redskap att förstå och hantera sig själv och omvärlden. Exempel: Han vet att penna är en penna, men ser han ett foto av en penna förstår han inte innebörden. För honom är det en pappersbit med färger. Han exemplifierar med teaterkonsten. Om någon dör på scenen, är det verklighet för Yasser – vilket skapar stor förvirring, då skådespelarna kommer upp för att ta emot applåderna. Han får rådet av en läkare att börja videofilma sig själv för att hantera vardagen och för att förstå sig själv.

Vår relation till språk

Som nämnts undersöker Rabih Mroué frågeställningar som handlar om sanning, representation, minne och betraktande. I en intervju för New York Times inför premiären på MoMa säger han att han inte är intresserad av sin brors skada eller själva attacken mot honom, utan att han i performansen istället vill undersöka sin brors relation till språket eller frånvaro av språk, eftersom språk är den ultimata formen av representation ( New York Times, 25.4.2015).

Skådespelaren och karaktären - Yasser - är en och samma person. Dock ska betraktaren inte göra misstaget att inbilla sig att de är identiska, eftersom ”Riding on the clouds” är en fiktiv föreställning – om än baserad på hans upplevelser. Samtidigt är Yasser en betraktare av sig själv. Han ser sig själv på vita duken och ser då en karaktär. Föreställningen laborerar med och på gränserna vad som är fiktion och vad som är sanning. Här får vi ta del hans lärarinnas omdöme från förskolan - ”envis, ganska fokuserad” kan vi läsa på hans betyg. Föreställningen är genomgående på arabiska och översatt till engelska vilket ger ett stort mervärde. Här möter vi hans familj, hustru och så vidare. Vi får följa med till gatan där han sköts, in i rummet där krypskytten lurade. Fast han frågar sig själv och berättar för oss att han inte riktigt vet varför han ska dit igen.

Yasser Mroué betraktar sig själv från scenen
Vem eller vad är "jaget" jag, då jag ser mig på en vit duk från en scen? Yasser Mroué betraktar sig själv från scenen. Yasser Mroué betraktar sig själv från scenen Bild: Tani Simberg yasser mroué

Språket är poetiskt och uttrycksfullt. Mycket skört och närvarande är hur han berättar att då man drömmer är man närmare livet. Han förlorade den förmågan när han blev skjuten. Han berättar om hur en sjuksköterska tog med honom på nattliga äventyr och att han är henne tacksam för det de gav varandra den natten – trots att mycket stod på spel.

Att vara i exil i sin hjärna

Det lika komplicerade som grundläggande förhållandet mellan individ och kollektiv i politiska skeenden tydliggörs här med hjälp av Yassers livsöde. Det som framför allt utmärker är det starkt personliga anslaget, hur Rabih Mouré lyckas väva samman sin brors personliga historia med inbördeskriget i Libanon och göra det allmängiltigt.
Men trots allt detta kan jag inte låta bli att tycka att helheten är en smula uddlös och energilös. Det har att göra med det bitvis ironiska tilltalet, som saknar den underfundiga humor som behövs när det gäller ironi. Det blir mest störande – som när Yasser äter en banan på scen, kanske för att han vill visa på en återgång till barndomen i och med att han blev skjuten. Kanske för att han är sugen på en banan.

Det finns också en självdistans som känns påklistrad. Det fjärmar för mycket. Det här en föreställning som kräver eftertanke och framförallt tid att fundera och samtala kring. Många är vi som har erfarenheter av afasi, glömska, demens, om förlorat språk och minne. Att vara i exil i sin egen hjärna utan att kunna nå fram till den andre för språket har berövats.

Föreställningen spelas ännu ikväll (16.11) på Gamlasgård i Helsingfors kl. 18.00.