Hoppa till huvudinnehåll

Visuell teaterglädje när festliga bröder söker sina rötter

Esa-Matti Long spelar huvudrollen Pekka
Esa-Matti Long spelar huvudrollen Pekka som behöver rotbehandlas både tandmässigt och släktmässigt. Esa-Matti Long spelar huvudrollen Pekka Bild: photo me@tuomomanninen.com juurihoito

Släktrötter och tandrötter. Bägge behandlas grundligt i Juurihoito där barnen reser i sin fars kärleksspår.

På stora skärmar ser publiken videoprojektioner av flygplan som landar. Det dånar i salongen. Vi åker på resa flera gånger om för att bena ut bröderna Kirnuvaaras släkthistoria. För att hitta deras rötter på fädernet.

Det är visuellt snyggt och ljudmässigt effektfullt. Och så är det genomgående i Aleksis Meaneys dramatisering av Miika Nousiainens nyutkomna roman Juurihoito på Nationalteatern. Meaney har satsat på scenbilderna, på det visuella som ställvis blir till en teaterfest och yra som publiken dras in i och förförs av.

Det börjar ändå med en enda Kirnuvaara, Pekka. Han blev övergiven som 3-åring av sin far som gick ut för att köpa mjölk, bröd och bastuläsk. Pappan kom aldrig tillbaka. Numera är Pekka en reklamnisse som har dåliga tänder och som av en slump hamnar hos tandläkare Esko Kirnuvaara. Efternamnet är så pass ovanligt att Pekka undrar om de är släkt. Detsamma undrar Esko, men av en helt annan anledning – också hos Pekka fattas nämligen ”femmorna”, alltså tänderna längst bak. Det är ärftligt.

Grejen är bara den att Esko är en tillknäppt tandläkare och en enstöring som inte behöver någon släkt. Och det gör han klart för Pekka. Men Pekka ger inte upp och snart är de två nyfunna bröderna på jakt efter flera rötter, flera syskon, flera släktingar.

Tandläkaren krockar med omvärlden

Esa-Matti Long spelar Pekka och Markku Maalismaa Esko. Long gör en lite mer naiv och slarvig, men kanske gulligare Pekka än vad jag uppfattade huvudfiguren i romanen vara, och också Maalismaas tolkning är en fullträff. Han går från en strikt korrekt och ständigt tandläkarmässig figur till en person som vågar släppa loss och bli förälskad.

Mycket av humorn uppstår i krocken mellan den torra tandläkaren och omvärlden. Som när han får frågan om han någon gång njutit och kontrar med en motfråga om man nu verkligen måste njuta.

På teatern är det lätt att sudda ut gränserna mellan dåtid och nutid, mellan levande och döda. Det är bara att placera dem sida vid sida på scenen. När Esko lyssnar till berättelsen om faderns förhållande till hans redan döda mor blir hon levande för honom, så levande att hon stiger fram på scenen och ger honom sina egna svar. Det är gripande och magiskt.

Må-bra-pjäs med tragiskt botten

Jag uppfattade romanen Juurihoito som en må-bra-roman alltigenom, visserligen med allvarliga teman, men med humor och lätthet i både språk och anslag i förgrunden. I Aleksis Meaneys dramatisering kommer det tragiska i berättelsen fram på ett annat sätt. Inte så att humorn skulle saknas, men det blir skratt som varvas med tragiskt allvar. Här är grundfrågan som går genom hela pjäsen ”vad är kärlek?”. Det är den frågan som bultar under barnens resor runt hela världen till nya syskon. Vad är kärleken som pappan var så snabb att hitta och lämna?

Fadern har lämnat spår efter sig. Inte bara i Helsingfors och på hemorten Lieksa utan också i Södertälje, i Thailand och i Australien. Och till alla dessa ställen går resorna, i romanen såväl som på scenen. På varje ort konfronteras vi med olika former av problematik som ägt eller äger rum i verkligheten. Det är till exempel aboriginernas tragiska öde i Australien, romer som brutalt vräktes i Lieksa år 1956, flykting- och invandrarpolitik i Sverige, fattigdom och sexturism i Thailand. I programbladet får publiken ytterligare läsa om dessa teman. Men pjäsen tyngs ändå inte alltför mycket av allvaret, utan publiken kan till exempel också förtjusas av sjungande koalabjörnar och kängurur när resan tar sig till Australien.

Pirjo Lonka, Annika Poijärvi och Anna-Riikka Rajanen spelar alla kvinnoroller. De är inte riktigt lika intressanta som de två huvudrollerna. De ligger faktiskt snubblande nära schabloner, men förmår ändå engagera. Petri Manninen gör många små roller samt rollen som farbrodern Arvo Kirnu i Australien. En man som är välbekant med yxan, på många olika plan.

Ibland känns vändningarna i intrigen lite mer som skröna än som trovärdig släkthistoria. Det är både mustigt och dråpligt och ställvis rentav ganska så brutalt.

Utsålt redan före premiär

Miika Nousiainens roman Juurihoito knöts till Nationalteatern redan innan den kom ut i höstas. Det var kanske inte en så stor risktagning. Hans första egna roman Hallonbåtsflyktingen inte bara översattes till svenska utan blev också film. Hans andra roman Maaninkavaara översattes till svenska med titeln I långa loppet. På Nationalteatern har både romanerna Maaninkavaara och Metsäjätti dramatiserats för scenen.

Pjäsen Juurihoito har väckt stort intresse på förhand. Redan före premiären var uppsättningen så gott som utsåld fram till och över årsskiftet. Men frågan är om man ska läsa boken på förhand eller inte.

En stor del av charmen med Juurihoito är att följa med när intrigen utvecklas och att få ta del av humorn. Om man har läst romanen innan man ser föreställningen går en del av de humoristiska och intrigmässiga överraskningarna förlorade. Å andra sidan lyckas Aleksis Meaney ändå överraska med det visuella språket och med de fyndiga regilösningarna i lyckat samarbete med scenografen Katri Rento.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje