Hoppa till huvudinnehåll

Essä: 1946 - året då världen älskade Amerika

Abstrakt bild av konstnären Anna-Sofia Nylund
Bild av Anna-Sofia Nylund Abstrakt bild av konstnären Anna-Sofia Nylund Bild: Svenska Yle essäer

I sin kulturessä skriver Stefan Brunow om Europa just nu; om ett politiskt fiasko, om en humanism som är som ett sockerpiller, om desperata människor som röstar på politiska clowner eller flyr mot en hopplös framtid.

De barn som den 23-åriga Stig Dagerman mötte i det besegrade Tysklands ruinstäder är nu åldringar och Tredje rikets sista vittnen. En nyläsning av reportageboken Tysk höst påminner oss om hur Europa skulle se ut utan USA. Vi som lever nu avundas de svältande tyskarna 1946 en sak: deras framtid.

”Ledsen i Hamburg, ensam i Berlin, frusen i Hannover, rädd i Essen, illamående i Düsseldorf, trött i Köln, hungrig i Wuppertal och alltför mätt i Solingen.” Författaren Stig Dagerman skrev hem till Sverige från Frankfurt hösten 1946, men brevet kom aldrig fram. Den allierade censuren anade ett krypterat budskap.

Expressens finlandssvenska grundare och redaktionschef Carl-Adam Nycop skickade noirförfattaren Dagerman (geniförklarad efter Ormen och De dömdas ö) till det ockuperade Tyskland i oktober 1946. Fast just då fanns inget Tyskland, varken öst eller väst. DDR och BRD grundades tre år senare. Han reste i de amerikanska och brittiska sektorerna, ett ockuperat land där journalister ännu var underkastade krigscensur.

Tyskland efter kriget, kvinnor och sönderbombade städer. En hög stenar.
Stig Dagerman såg ett Tyskland i ruiner Tyskland efter kriget, kvinnor och sönderbombade städer. En hög stenar. Bild: Public domain Tyskland

Därför skickade tidningen en icke-journalist och syndikalist som dessutom var gift med en tysk politisk flykting, Annemarie Götze från Leipzig. Först kom tidningsreportagen, 1947 kom reportageboken. Politisk udd, fallenhet för det makabra och hustruns kontaktnät var Dagermans meriter.

Det andra Amerika

Tysk höst påminner oss om hur lätt vår europeiska civilisation kan krossas. Den påminner oss också om ett annat Amerika. Marshallhjälpens Amerika. Toleransens Amerika. Smältdegelns Amerika. Amerika som efter kriget var Europas demokratiska fyrbåk och världens moraliska valutareserv. Somliga säger att det amerikanska seklet, som började med interventionen i första världskriget 1917, tog slut på valnatten den 9 november 2016.

I dag förknippar vi krig med emigration, men tyskarna som Dagerman såg slåss om en säck potatis stannade i sitt land, som de byggde upp på nytt med exempellös framgång. Tysk dådkraft, amerikanskt kapital.

Världen älskade Amerika år 1946. Kanske inte japanerna som upplevt mänsklighetens första kärnvapen, kanske inte tyskarna som sett sina anhöriga pulveriseras av fosforbomber. Knappast heller Stig Dagerman. Han var agitatorn förklädd till reporter.

Welcome to Pottersville

År 1946 då Donald Trump var nyfödd hette årets julfilm It’s a Wonderful Life. Frank Capras film som visas varje jul kom att prägla vår syn på den goda lilla världen i det stora Amerika. Jimmy Stewart spelade familjefadern som på konkursens och självmordets brant räddas av en skyddsängel som vill visa honom hur hans hemstad skulle se ut om just han aldrig hade funnits.

Hemstaden utan George Bailey har blivit en mardröm.

familj vid julgran. Far, mor, dotter. Filmscen,
Scen ur "It´s a wonderful life" familj vid julgran. Far, mor, dotter. Filmscen, Bild: Public domain it´s a wonderful life

Det goda samhället Bedford Falls heter nu Pottersville. Den girige och kallhjärtade bankiren Henry F. Potter har under sitt styre förvandlat invånarna till cyniska och hjärtlösa varelser.

I de mörka stunderna efter presidentvalet 2016 fruktar vi att Amerika nu, 70 år efter filmpremiären, har blivit ett Pottersville. Den gamla amerikanska individualismen bärs av idén att varje människa är värd god tro, good faith, och att varje god gärning förräntar sig till ett samhällskapital.

I filmen symboliserar den lilla banken den kollektiva godheten, ett kapital som när som helst kan förskingras i händerna på en girig egoist som Mr Potter, en man utan samhällsideal.

Skådespelaren Lionel Barrymore
Lionel Barrymoore som Mr Potter Skådespelaren Lionel Barrymore Bild: Public domain Lionel Barrymore

Till ideala Amerika har flera européer försökt ta sig. I Franz Kafkas Amerika är det 17-åriga Karl Rossman som kommer till ett New York där Frihetsgudinnan bär ett svärd i stället för en fackla och där han söker sin lycka på ”naturteatern” i Oklahoma där alla får jobb. A YUGE ASTONISHING PLACE - som Trump skulle säga.

Dagermans dåliga samvete

Dagerman träffar den ensamkommande flyktingen Gerhard Blume, 16, som säger:

”In Deutschland ist nix mehr los.” I Tyskland kan man inte vara längre. Han får pengar för att köpa en tågbiljett till Hamburg, därifrån går båtar till Amerika. Båtar att hoppas på.

De delar tågkupé, Gerhard och Stig. I en ficklampas sken syns plötsligt en ung kvinnas hand och i handen ligger ett äpple. Tysklands största saftigaste äpple. ”Det blir alldeles tyst i kupén och det är äpplet som gör det, det är så ont om äpplen i Tyskland.”

Plötsligt blir Gerhard nervös. Han har ändrat i sitt pass, skrivit jordbruksarbetare i stället för mekaniker för att lura ryssarna. Vid gränsstationen mellan brittiska och amerikanska sektorn kommer långa hotfulla amerikanska soldater. Id-kontroll!

När Hamburg närmar sig ger Gerhard upp tanken på Amerika. Kan han inte få komma med till Sverige? För Stig Dagerman det är bara att låta blicken vandra mot de leriga potatissäckarna på hatthyllorna och inte säga ett dugg, bara tiga och ha dåligt samvete.

Stig och Gerhard skiljs i Hamburg framför hotellet med skylten No german civilians. Svensken ska sova i en mjuk säng i ett rum med rinnande varm och kallt vatten. ”Men Gerhard Blume fortsätter ut i Hamburgs natt. Han går inte åt hamnen en gång. Och det är ingenting att göra åt det. Inte ett förbannat dugg.”

Jag skulle bra gärna vilja veta vad som hände med Gerhard Blume. Om han fanns i verkligheten skulle han vara 86 år nu.

Stig Dagerman röker vid en skrivmaskin. Kvinna ler bredvid honom.
Stig dagerman 1950 Stig Dagerman röker vid en skrivmaskin. Kvinna ler bredvid honom. Bild: Public domain Stig Dagerman

Tyska krigsbarn

I dag ser vi de tyska barn som Dagerman beskriver stappla fram, hårt kramande sina rollatorer. En del minns kanske att de hade hungrat ihjäl utan amerikanska konserver och svenskt knäckebröd 1946.
Jag har sett dem på badhotellen i Rügen, i byarna längs Rhen och Mosel och på seniorhusens terrasser i Schwarzwald.

De avskyr drag och oljud, de är ofta lättkränkta och misstänksamma.

De grämer sig över att än en gång se sitt land invaderat och sin bittert återerövrade levnadsstandard utportioneras till migranter och flyktingar.
De grämer sig över att deras valuta och deras stat har stulits av ansiktslösa byråkrater i Bryssel.

De är de tyska krigsbarnen.

Kattstaty från nazitiden i Mosel
Det bästa vinet är mitt! Katten i Zell (Mosel) är en av de få bevarade offentliga statyerna från nazitidens ultranationalism. Kattstaty från nazitiden i Mosel Bild: Stefan Brunow/Yle Zell

Dagerman skildrar ett Tyskland där den politiska återupplivningen nästan helt är i händerna på amerikanska förmyndare och slitna föredettingar från Weimarrepubliken. Ungdomen är antingen alltför nazistiskt belastad eller oerfaren. Dagermans tyska generationskamrater var ju alla frontveteraner.

Sdp-nationalisten

Dagermans aversion mot de tyska socialdemokraternas ledare Kurt Schumacher, en i dag bortglömd gestalt, är intressant. Den kedjerökande arm- och benamputerade före detta Dachau-fången talade om att återupprätta ett tyskt parlamentariskt rike med 1937 års gränser och aldrig mer låta högern och nationalsocialisterna lägga beslag på idén om nationen.

Schumacher irriterar Dagerman och Dagerman förvånar oss: Med vilken rätt kritiserar en svensk återuppbyggandet av ett Tyskland som mest av allt skulle likna den tidens Sverige? Och skulle Schumachers typ av nationell socialdemokrati ha visat sig mer rustad att möta globaliseringen? (I dag är det bara en grupp galenpannor som kallar sig Reichsbürger som talar om de gamla riksgränserna.)

På ett mentalt plan känner vi att vår värld är söndrigare och hopplösare än Dagermans. Vi avundas de svältande tyskarna en sak: deras framtid. En sådan framtid som fanns på 1940-talet finns inte längre. I den framtiden var USA vår skyddsmakt. Att Finland fick behålla sin frihet berodde på att Stalin ”lyssnade för mycket på USA” (hans egna ord).

När ljuset ännu helt nyss tycktes komma från USA var det tydligen strålarna från en fjärran sol som redan slocknat.

Josef Stalin
Stalin Josef Stalin Bild: AP Graphics Bank stalin

Problemet islam

Karen Blixen skrev ett resereportage från Berlin 1940, där hon noterade likheter mellan nazismens våldsamma expansion och islam i sin tidiga offensiva fas. Islamiska staten liksom Tredje riket står för antitesen till det moderna Europa. Dagens européer upplever att bara barbariet slåss för staten, och att humanismen är ett verkningslöst motgift, ett sockerpiller som i själva verket göder terrorn.
Det går inte att blunda för islam som ett alldeles eget integrationsproblem. Och dessutom ett problem som ingen kan tala öppet om utan att skuldbelägga en miljard oskyldiga människor.

Utan islam ingen islamism, utan tyskar ingen nationalsocialism.

Frågan om muslimers kollektiva ansvar för islamisk terrorism liknar den tyska skuldfrågan som Dagerman vände och vred på i sina reportage 1946.
Hans inställning var försonligare än den allmänna svenska opinionens.

”Medge att ni hade det bättre under Hitler”, brukade journalister fråga.
Fråga den som håller på att drunkna om han hade det bättre på kajen, genmäler författaren Dagerman.

barn efter andra världskriget. Ängsliga blickar
Tyska barn under världskrig barn efter andra världskriget. Ängsliga blickar Bild: Public domain andra världskriget

Landsmän utvisar landsmän

Stig Dagerman reser i ett Tyskland som inte liknar det humana efterkrigslandet vi känner: Instängda i godsvagnar på bangården i Essen finns flyktingar från Essen som utvisats från Bayern. De har kommit hem och deras lok har kopplats bort, men i Essen råder ett strikt ”Zuzugsverbot”: man får promenera bland ruinerna men inte äta, bo eller söka jobb.

”Tänk er, landsmän som utvisar landsmän” antecknar Dagerman.

”Passagerarna på det här tåget hatar Bayerns bönder och bayrarna i allmänhet, och det relativt välmående Bayern ser å sin sida med lätt förakt på det övriga hysteriska Tyskland.// Flyktingarna från öster talar hätskt om ryssarna och polackerna, men betraktas själva som inkräktare och slutar med att leva på krigsfot med västerns befolkning.”

Det var general Eisenhower som i september 1945 återupprättade fristaten Bayern. Bayern skyndade sig att göra det som stater gör: ser till att de egnas rätt går före de andras.

Bayerska staten använde 1905 samma rätt när den nekade medborgarskap åt en viss Friedrich Drumpf, värnpliktssmitare och illegal utvandrare. Han ville flytta hem till Kallstadt i Rheinland-Pfalz efter att ha blivit rik på krogar och bordeller i USA. Herr och fru Drumpf kunde inte leva som papperslösa och återvände till New York där sonen Fred föddes.

Hans son Donald föddes i juni 1946. Donald Trump är alltså amerikan eftersom hans farfar blev en illegal invandrare i sitt eget hemland.

Själva tiden ur led

Författaren Elisabeth Åsbrink skriver i sin nya bok 1947 om de 18 miljoner hemlösa tyskarna. Vart femte hem är sönderbombat. Till och med själva tiden har splittrats: ”när klockan är 8 på kvällen i Berlin är den 7 i Dresden men 9 i Bremen. Rysk tid i den ryska zonen, medan britterna inför sommartid i sin del av Tyskland.”

Mänskliga rättigheter finns ännu inte, knappt någon känner till begreppet folkmord. Mänskliga rättigheter fanns redan på 1700-talet, men Åsbrink menar förstås FN:s universella mänskliga rättigheter från 1948. Rätten att lämna sitt land finns inskriven där, men inte rätten att bosätta sig i ett annat.

Kvinna bygger upp det sönderbombade Tyskland. Arbetar med sten.
Mot framtiden Kvinna bygger upp det sönderbombade Tyskland. Arbetar med sten. Bild: Public domain andra världskriget

Vi betraktar 1945 som slutet på nationalstaterna, eller åtminstone nationalismen. Men de flesta förflyttningarna efter krigsslutet syftade till att återbörda folk – inte hem - utan till deras nationella territorier.

Sudettyskar och östpreussare till Tyskland, polacker från Ukraina till Polen, vitryssar från Ukraina till Vitryssland, ukrainare från Ryssland och Polen till Ukraina, estlandssvenskar till Sverige och judar till Israel. Hade Stalin ockuperat Finland hade med stor sannolikhet finlandssvenskarna, i likhet med estlandssvenskarna, flyttat till Sverige.

Dagerman reflekterar inte ens över möjligheten att öppna Sveriges gränser för Tysklands miljoner flyktingar och hemlösa 1946.

Idén att ta sig över en statsgräns och bara genom att yttra ordet asyl få mat och husrum, var absurd då och kommer sannolikt att bli absurd igen, när folkvandringarna kväver folkrätten under sin egen tyngd.

Ny underkastelse

Starka nationella krafter inom EU vill i dag upphäva asylrätten. De ser den som ett hot mot välfärdsstaten. Alla människor mår inte bra av öppna gränser. Den nationella vänstern har försvunnit och lämnat dörren öppen för rädslans apostlar.

Européns erfarenhet är att de som vill avskaffa staten och skapa större enheter – vare sig de är bolsjeviker, nazister eller nyliberala teknokrater – alltid kommer med en ny form av underkastelse.

Den senaste underkastelsen handlar om att skrämma medborgarskapet ur medborgaren och göra henne till kund. Bolagiseringen av det offentliga och privatiseringen av hela vår livscykel ses som en darwinistisk naturlag. Stater plundras och skattemedel försvinner till skatteparadis. (Är det en slump att ”plundrad tom” är ett anagram på Donald Trump?)

tyskt frimärke av Hannah Arendt
Frimärke med Hannah Arendt tyskt frimärke av Hannah Arendt Bild: wikimedia/kandschwar hannah arendt

Filosofen Hannah Arendt började skriva på sin The Origins of Totalitarianism medan Dagerman reste runt i Tyskland. Med nästan komisk precision ställer hon det mesta på huvudet som i dag är etablerad sanning om antisemitism och nazism. Till exempel påpekar hon att nazisterna föraktade nationalismen, själv hade de större planer. Både Stalins rödlackerade och Hitlers bruna totalitarism hade världsherravälde på sin agenda.

Stater måste krossas för att bygga imperier.

Tysklands judar försökte i slutet av Weimarrepubliken skydda sig genom att bilda ett statsparti, Staatspartei. De förtryckta såg staten som sin beskyddare, skriver Arendt.

När Frankrike kapitulerat skapade Hitler av den icke-ockuperade södra delen État français, den franska staten, en marionett med Vichy som huvudort. ”Staten” blev en kastrerad underkropp i den halshuggna republiken.

Gränserna flyttas

När staten upphäver sina gränser blir gränserna först personliga, sedan intima. Person ställs mot person, medborgare mot utlänning, hemlös mot flykting. Eftersom varje asylansökan behandlas individuellt ses världens konflikter ur ett närsynt mikroperspektiv. Det är ingen slump att EU:s och Schengens gränssammanbrott leder till en sexualisering också av invandringspolitiken. Den mest frenetiska rapporteringen i alternativa medier handlar alltid om sexbrott som begås av utlänningar.

I staden Demmin i Mecklenburg-Vorpommern, en stad där fyra floder möts insåg befolkningen på valborgsmässoaftonen 1945 att hela kommun- och statsledningen hade flytt västerut och sprängt broarna efter sig. Röda arméns presumtiva barbarer och våldtäktsmän var redan inom synhåll. Stadens 11 000 invånare hade ganska hängivet deltagit i kulten av det nazistiska riket men befann sig plötsligt statslösa, övergivna. Ett tusental dränkte sig, sköt sig eller förgiftade sina barn. Det var Tysklands största kollektiva självmord.

Stadsvy från Demmin. Två kvinnor talar på gatan.
Demmin i nordöstra Tyskland, en stad i Mariehamns storlek. Över tusen Demminbor begick självmord när Tredje riket kollapsade i maj 1945. Stadsvy från Demmin. Två kvinnor talar på gatan. Bild: Stefan Brunow/Yle Demmin

Florian Hubers bok om Demmin handlar också om starka känslomässiga band mellan individ och stat. När jag i somras besökte kyrkogården i Demmin såg jag en uråldrig man som hade lutat sin cykel mot en gravsten, intill monumentet som markerar massgraven.
Han tände ett rött gravljus vid sin hustrus grav och berättade att han var sudettysk, f.d. frontsoldat i Ryssland och att han flyttade till Demmin först efter den ryska ockupationen och självmordsepidemin.

Jag förklarade att vi var från Finland, alltså gamla vapenbröder. Han lade handen på min arm och nickade medlidsamt mot massgraven.
- Har ni släktingar där?
- Nej, inte just här, svarar jag. De är utspridda lite överallt.

När jag ser bilder på barnen från andra världskriget kan jag inte låta bli att tänka på mina föräldrar: Min pappa som föddes i Hamburg 1936 blev redan av finska konsuln kallad en ”blivande finsk soldat” medan han stämplade födelseattesten. Min mamma född 1938 i Helsingfors talar om nutiden som mer kaotisk än världskriget som ändå ”var mer organiserat”.

Min farmors födelseplats, ett anspråkslöst litet slott i tudorstil norr om Frankfurt har fortfarande ett kulhål i ett takfönster från en amerikansk maskinpistol. Hålet finns nära rummet där diktaren Rainer Maria Rilke brukade övernatta.

Han var en period intresserad av biologi, och min farmors far, biologen Jakob von Uexküll gav honom privatlektioner.

Rilke läste antagligen också Jakobs minst omtalade verk Staatsbiologie (1920), som i humoristiska metaforer beskrev den naturenligt uppbyggda staten. Statens värsta fiende, skrev Jakob i ett förord till nyutgåvan 1933, var den fria pressen. Han hade förlorat släktens lantegendomar i Estland och skulle snart förlora hela landet. Han misstrodde pöbeln och varje gång en tändsticka gick av när skulle tända sin cigarett, så skyllde han på Republiken.

Min morfar, den utvandrade arbetargrabben från Kreuzberg i Berlin, sade alltid att kriget förstört hans nerver. Ingen vågade fråga om detaljer. Efter hans död hittade jag hans finska soldatbok i krigsarkivet: Han hade varit inkallad bara fredssommaren 1940, resten av kriget hade han tjänstgjort som farmaceut vid ett apotek i Vasa.

Porträtt av Stefan Brunow
Stefan Brunow Porträtt av Stefan Brunow Bild: Stefan Brunow/Yle stefan brunow

I Demmin liksom i hela östra Tyskland lever minnet av statskollapsen och de hämndlystna ockupanterna starkt i det kollektiva omedvetna. Det invandringskritiska partiet AfD har ett starkt fäste i trakten. Östeuropas flyktingfientlighet måste ses i ljuset av historien: de gick med i EU för att skydda sina nyupprättade nationalstater, inte för att utplåna dem.

Stig Dagerman skrev inget reportage från den sovjetiska sektorn, det hade varit intressant att se hans variant av socialism möta en realsocialistisk verklighet.
Svetlana Aleksijevitj har i reportageboken Förförda av döden berättat om liknande ryska självmord som alla bottnade i en statskollaps, Sovjetunionens fall.

Jerikos murar

Kuolemantanssi, Heikki Aittokoskis bok om Europas starkaste politiska kraft, nationalismen, visar hur säkerheten, tryggheten och stadsmuren var det som förde människor samman i samhällets begynnelse.
Vad vore Jeriko utan sina murar, frågar han.
Vad är Europeiska unionen utan sina yttre gränser?

Aittokoski besöker den ungerska byn Àsotthalom nära den serbiska gränsen, som plötslig hamnade mitt i folkvandringens huvudfåra. Familjen Szegediné berättar om hur den första invasionen av tiotusentals kosovoalbaner kom 2015, de flesta emigranter utan hopp om flyktingstatus i Europa. Men sedan kom helt andra sorters människor.

”Kosovoalbanerna stannade vid porten, men de här unga männen var väldigt annorlunda, de knackade på dörren och fönstren och pratade arabiska och verkade aggressiva. Vi fick en känsla av att de i stort sett ville ha våra bilnycklar, och det genast.”

När staten byggde ett staket vid gränsen blev det genast lugnt igen, berättar familjen. ”Det kändes som om vi hade fått vår by tillbaka. Det var den 15 september.”

Aittokoski har svårt att hantera tanken på staketet. Han reagerar instinktivt på gränser och murar, eftersom vi har lärt oss att de onda stänger in sig och att den öppna porten alltid är det godas signum.

Hade ni ha haft nationalism i Afghanistan kanske ni inte skulle vara här? Aittokoski ställer frågan till den afghanska familjen i tyska Rossbach.

Hela vågen av antipolitik och antiglobalisering från brexit till Trump handlar om längtan efter en suverän statsmakt med verkliga gränser för människor, varor och kapital. De flesta stater fungerar fortfarande bra med de principerna.

Hur mycket av främlingsfientligheten handlar om att vi ser migranterna som företrädare för en misslyckad stat, kanske bärare av en fatal samhällssjukdom som vi inte känner oss immuna mot?

Och hur mycket nyliberal konspiration ser vi inte i de öppna gränserna, en samordnad vilja att låta en långsam osmos förvandla välfärdsstaten till ett jättelikt marknadsparadis med låga löner och maximal otrygghet på arbetsmarknaden

Migration utan gränser

I Migration without borders (2007) diskuterar den holländska sociologen Han Entzinger om välfärdsstaten är förenlig med öppna gränser. Han citerar Gunnar Myrdal som 1960 slog fast att välfärdsstaten till sin natur är protektionistiskt och nationalistisk. Entzingers slutsats – tio år före flyktingkrisen – är att öppna gränser och välfärd är kompatibla bara om migranterna är ekonomiskt framgångsrika och om de nyanlända väcker tillräckligt med solidaritet hos medborgarna.

Inget av villkoren är uppfyllda.

Medan jag skrev detta strömmade det in bilder från Calais där ”Djungeln” revs och tusentals migranter skingrades och förflyttades till nya läger.

Bild av migranter i flyktinglägret i Calais då franska myndigheterna stänger ner delar av lägret, publicerad 12 mars 2016.
Djungeln i Calais Bild av migranter i flyktinglägret i Calais då franska myndigheterna stänger ner delar av lägret, publicerad 12 mars 2016. Bild: EPA/THIBAULT VANDERMERSCH Calais,Jungle de Calais,migranter,flyttningsrörelse,migranter

Det gränslösa EU idkar en cynisk nedbrytning av sitt mänskliga tillflöde.

Tyskland har tagit emot en miljon asylsökande sedan hösten 2015. En stor del ska utvisas, efter att deras framtidshopp först grundligt malts ner i det stora asylmaskineriet.

Stig Dagermans Tyska höst visar ur vilket hopplöst utgångsläge det nya Europa byggdes upp efter kriget. Var det en slump att Europa då ännu bestod av stater med egna valutor och gränser?

Rasister och clowner

Men den underbara framgången tog slut. Hela världsekonomin är i olag och ingen förstår egentligen varför. Filosofen och socialdemokraten Thomas Wallgren säger i ett enkätsvar på Helsingin Sanomats (30.9.2016) fråga varför det går så dåligt för EU: ”EU har lyckats riktigt bra med att förverkliga sin ursprungliga idé: att flytta makten från medborgarna till byråkraterna och företagen, och från de fattiga till de rika.”

Det politiska maskineriet har också spårat ur. Det borde ju vara vänstern som försvarar socialstaten och dess gränser. Men i Europa och USA måste man rösta på rasister och clowner om man vill ha sin stat tillbaka. Finlands regering jobbar hårt för att flytta över statsegendom i diffusa bolag och förvaltarregister.

När Stig Dagerman kom hem från sin tyska resa tittade han sig i sin svenska spegel och såg ingen märkbar förändring.

Det skrämde honom.

Kanske ruinstanken ändå inte gick att vädra ut ur hans själ. Åtta år senare gasade han ihjäl sig i sin bil.

Porträtt av Stig Dagerman
Porträtt av Stig Dagerman Porträtt av Stig Dagerman Bild: Public domain Stig Dagerman

Ojämlikhet, terrorism, klimatkris och känslan av tomhet visar enligt Wallgren att EU är nära en kollaps.

Äckel och tomhet var Stig Dagermans två följeslagare när han bevittnade den tyska kollapsen 1946. Men han kunde flyga hem till Sundbyberg och sitt folkhem.

Vart tar vi vägen när vårt EU ligger i ruiner?