Hoppa till huvudinnehåll

Meg Wolitzers roman Hustrun handlar om en kvinna som slutar stå i bakgrunden

meg wolitzer
meg wolitzer Bild: Wahlström & Widstrand Meg Wolitzer

Meg Wolitzers roman Hustrun utspelar sig under ett besök i Finland. Den uppburne amerikanske författaren Joe Castleman har förärats Helsingforspriset och har kommit tillsammans med sin hustru Joan för att emotta hedersbetygelsen.

Det är en stor ära. Helsingforspriset är bara snäppet mindre prestigefyllt än Nobelpriset och det uppmärksammas världen över. Men Joan Castleman är inte glad. Hon sitter i sina tankar på planet och betraktar sin pösmagade man som flirtar med flygvärdinnan:

”Vi var på väg mot slutet av vårt äktenskap, mot ögonblicket då jag äntligen skulle rycka stickkontakten ur vägguttaget och överge den man jag levt med i alla år. Vi var på väg till Helsingfors, i Finland, en plats, man vanligtvis knappast ägnar en tanke, om man inte lyssnar på Sibelius, eller ligger på en het bastulav eller äter en skål med renchips.”

En opålitlig berättare

Joan är rasande och skarpsynt. Hon ser hur strukturerna lyfter upp manliga författare och hur kvinnor måste behaga för att grabbarna ska notera dem. Därför har hon valt att bli en betraktare. Den berömda författarens hustru. Meg Wolitzer är hård, men rolig i sin bedömning av författarvärlden. Hennes roman är konstruerad så att det är svårt att beskriva handlingen utan att avslöja den.

Meg Wolitzer själv är en slank brunett med vänlig utstrålning. Hon talar snabbt och infallsrikt och jag får en stark känsla att hon skulle vara en rolig och träffsäker väninna.

Har situationen för kvinnliga författare ändrats på de tretton år som gått sedan du skrev Hustrun?

– Både ja och nej, som det alltid är med alla framsteg. Det har skett förändringar men vi har en omedveten dragning till manliga röster. När det gäller priser så läste jag en artikel av författaren Nicola Griffith som konstaterade att männen inte bara hade farit iväg med de flesta litterära priserna, utan att största delen av de böcker som fått pris även var skrivna ur ett manligt perspektiv.

– Så även om kvinnor gör framsteg så tycks vi som kultur dras till manliga röster i berättelser. Nobelpriset till Alice Munroe var viktigt i synnerhet för att hon skriver noveller där små nyanser spelar en roll.

Manliga författare kan skriva autofiktion i all oändlighet och beskriva sitt eget liv i detalj och det betraktas som någonting universellt. Men om en kvinna gör det så anses det inte vara lika viktigt?

– Ja, det kan driva en till vansinne. Det finns en term jag hatar och det är domestic writing, (ungefär kvinnolitteratur). Jag skrev en bok som fick ganska mycket uppmärksamhet i USA kallad The Ten Year Nap eller Tio års tuppluren som handlar om hur kvinnor förlorar socialt sett när de stannar hemma och tar hand om barn, hur de blir osynliga i sociala sammanhang. För jag kan inte förstå hur det som händer mellan mödrar och barn är av mindre samhällelig betydelse än det som händer i styrelserum.

Kulturmannen, mannen som har kulturellt inflytande och ett kvinnligt entourage. Hur talar man om honom i staterna?

– Vi har inget namn för fenomenet och jag tycker att det är verkligen intressant att ni har det! Det är lite spännande hur ”bad boys” kan göra saker och komma undan det. Den period jag avbildar i Hustrun börjar på 50-talet framåt. Och i mitten av 50-talet framträdde en del män som betedde sig dåligt. Jag tänker på Norman Mailer som knivhögg sin fru, som du kanske hört talas om.

– Jag hade en uppläsning ur den här boken en gång och då kom en kvinna fram till mig och berättade att hon är den kvinnan det handlade om, hon var Mailers fru. Det är inte acceptabelt att vara den våldsamma gestalten. Men Norman Mailer var verkligen intelligent och hade mycket att säga och folk går dit där det bränner till, så det var många som ville höra på honom.

Hustrun i romanen, Joan, får också uppmärksamhet genom sin man Joe?

– En del av hennes deal med honom är att hon får resa och möta intressanta människor. Det finns alltid ett speciellt intresse för hustrun till en inflytelserik man. Hon behöver inte visa att hon har makt, men hon har det. Jag har sett det där hos fruarna till stora författare.

pärmen till meg wolitzers roman hustrun
pärmen till meg wolitzers roman hustrun Bild: Wahlström & Widstrand Meg Wolitzer,hustrun

– Joe i romanen, så som han beskrivs av Joan är hela tiden upptagen av tanken på vad andra tänker om honom. Han är attraherad av kvinnor, men inte intresserad av dem. Han kommer inte själv till tals i den här romanen. Men vi får ju vanligtvis inte veta vad andra tänker. Romaner berättar sådant för oss. De talar om mänskor på det mest hänsynslösa sätt. För du måste vara sanningsenlig i en roman.

– Jag för egen del vill heller inte veta vad folk tänker om mig. Jag hade en uppläsning en gång och efteråt när jag var på toaletten hörde jag två kvinnor tala och den ena ställde frågan: Vad tyckte du om det? Då ropade jag: Jag är här! För jag ville verkligen inte höra svaret.

Kan du berätta något om romanens konstruktion?

– Som tur är det en kort roman. En del av mina romaner har varit långa. Jag gillar inte satt skissa upp struktur, men det är ett måste. Det här är den enda vuxenroman jag har skrivit i första person. Joan är en opålitlig berättare och hon är både arg och glad. Att skriva det i tredje person skulle ha gett onödig distans. I Hustrun skriver jag om talang, ilska och makt.

Skulle du gilla henne om ni träffades?

– Ooh det där är en het diskussion i USA, kravet på att huvudpersonerna ska vara sådana man kan gilla. Det krävs mera trevlighet av kvinnliga författares böcker. Men vi kan inte bara ha trevliga personer i romanerna. Jag skulle gärna tala länge med henne, men skulle antagligen bli medveten om både hennes hänsynslöshet och rappa tunga.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje