Hoppa till huvudinnehåll

Jakobstadspoet fick stort svenskt lyrikpris - läs intervjun med Catharina Gripenberg

Catharina Gripenberg
Catharina Gripenberg. Catharina Gripenberg Bild: Laerke Posselt/Agence VU' Catharina Gripenberg

Det finns inget fastslaget sätt för hur dikter skall tolkas, säger den finlandssvenska lyrikern Catharina Gripenberg i en intervju om att läsa och skriva poesi. En stark drivkraft i hennes författarskap är att varken livet eller språket kan tas för givna. Hon har tilldelats Sveriges Radios lyrikpris år 2016.

”Jag strövar över fotgängarfält, skyddsvägar, längs planteringar, förbi ett bronshuvud, parkbänkar, skräpkorgar, över farthinder, ramper, in under rörelsecensorer, genom självöppnande skjutdörrar
(1902 börjar staden tillverka fjäderharvar. 1906 hästräfsor. Tre år senare slåttermaskiner. På 1920-talet flätade och vävda band och spetsar. 30-tal: tvättmaskiner, centrifuger. (Senare …) sågbågar, diskbänkar, ventiler, ankare)
förbi brädhögar, sparrar, cylindersvarvade stolpar, får ett spån i ögat, rinner, ser, centralt, osentimentalt, ett rådhus (från 1877), en ångsåg (1860), ett pappersbruk (1960), ett samlyceum (1904), konservatorium (1974) (---)”.

Dikten är ur Catharina Gripenbergs Handbok att bära till en dräkt som belönades med Sveriges Radios lyrikpris 2016.

Gripenberg är hemma från Jakobstad och bor nu i Köpenhamn och har vunnit bland annat Arvid Mörne tävlingen (1998) och lyrikpriset Den dansande björnen 2008.

Intervjun med henne är gjord innan hon själv visste att hon skulle belönas med det prestigefyllda svenska lyrikpriset. Den är en del av Yle Kulturs temasatsning på poesi.

- Det finns inget fastslaget sätt för hur dikter skall tolkas, säger Catharina Gripenberg. En stark drivkraft i hennes författarskap är att varken livet eller språket kan tas för givna.

Den "utrotningshotade" finlandssvenska poesin

Tuva Korsström behandlade 2013 i sin bok Från Lexå till Glitterscenen de senaste sextio årens finlandssvenska prosa. Men någon motsvarande översikt av lyriken har inte givits ut. Det här har varit ett skäl till att lyrikerna har känt sig förbigångna.

Året efter kom flera poeter däribland Peter Mickwitz och Ralf Andtbacka samt kritikern Tatjana Brandt ut med Poesin, en debattbok. I sin recension i Nya Argus tog Michel Ekman fasta på författarnas idéer för poesins överlevnad. Han konstaterade att deras uppslag var rätt goda och kanske nödvändiga som ”ett sista pandareservat för de utrotningshotade”.

Jag kom att tänka på Ekmans formulering i början av ett framträdande på årets bokmässa i Helsingfors. Författarna Heidi von Wright, Peter Mickwitz, Catharina Gripenberg, Ralf Andtbacka och Katarina Gäddnäs talade under rubriken Pulsen på poesin.

I början handlade diskussionen om hur poesin mår. Poeterna tyckte att den sedd ur deras perspektiv lever men att den var rätt osynlig på mässan. ”Jämna plågor” beskrev Heidi von Wright läget med.

Hur mår läsandet?

Mitt i allt sorl på mässan får jag efteråt en pratstund med Catharina Gripenberg, som bor i Danmark sedan närapå tio år. Efter att hon vann Arvid Mörne priset 1998 har hon kommit ut med fyra diktsamlingar, nu senast med Handbok att bära till en dräkt, vinnare av Sveriges Radios lyrikpris 2016.

Pärmbild till Catharina Gripenbergs samling "Handbok att bära till en dräkt".
En detalj av pärmbilden till Catharina Gripenbergs "Handbok att bära till en dräkt". Pärmbild till Catharina Gripenbergs samling "Handbok att bära till en dräkt". Bild: Sets förlag Catharina Gripenberg,lyrik

Redan under diskussionen på bokmässan sade Catharina att det mera handlar om hur läsandet mår, än om hur poesin mår. Jag kan ändå inte låta bli att fråga en hurdan poet hon själv är. Hon svarar med ett litet skratt att hon alltid har haft svårt att tänka på sig själv som en poet.
Men när böckerna blir fler konstaterar man att man väl är det.

Catharina säger att det kan ha att göra med att hon inte nödvändigtvis tänker på sina texter som poesi eller lyrik. För henne innebär de möjligheten att skapa en helt egen fri form.

Jag tänker att det finns en frihet i poesin som nödvändigtvis inte finns i de andra genrerna. Det är därför jag väljer att skriva dikt.

Nya läsnycklar

I dag kan det till exempel vara många röster som talar samtidigt i en dikt. Förut var det mera ett centralt diktjag som förde ordet, säger hon.

Gripenberg tycker att det kanske behövs nya läsnycklar eller sätt att gå in i och läsa poesi på. Möjligen lever det kvar en föreställning om att dikten ska förstås eller tolkas på ett visst sätt, tänker hon sig.

Nycklarna till att läsa poesi är väl dels lite föråldrade medan poesin i dag har utvecklats då världen och medierna och strukturerna nu ser annorlunda ut. Dikter för typ sextio år sedan hade kanske en mera överblickbar struktur och använde sig av en form som i högre grad var igenkännbar och lättillgänglig.

Samtidigt tänker Catharina att poesin är en sorts urform som inte är hotad eller kommer att försvinna. Den som behöver poesi söker sig till den och speciellt också bland unga är den ett uttryck som behövs.

Lyrikern Catharina Gripenberg.
Catharina Gripenberg. Lyrikern Catharina Gripenberg. Bild: Linda Stråka Catharina Gripenberg

Känslan av främlingskap

Orsaken till att Catharina själv behöver poesi har att göra med det här att aldrig riktigt bli van med livet och att inte heller språket kan tas för givet. Det handlar om känslan av främlingskap inför världen och inför jaget och då blir läsandet och skrivandet ett sätt att formulera sig.

Jag vet inte om det är för att man är finlandssvensk eller... det är en slags hemlöshet som jag lever med. När man skriver känns det som att man skriver sig ett fäste eller en plats och på ett sätt kan ha sina dikter som ett hem.

Som finlandssvensk har man inte det där självklara stora språket omkring sig som de har som skriver på danska, eller i Sverige på svenska och i Norge på norska. Och att skriva på ett språk eller i ett område där ens språk inte är självklart, det är kanske någonting som sedan medvetet eller omedvetet kommer med in i skrivandet.

Dikten som en läsgåta

De som inte läser så mycket poesi tänker kanske fortfarande på dikten som en gåta, som någonting som ska lösas eller har ett färdigt svar. Och då blir dikten lätt obegriplig, säger Catharina.

Jag undrar hur hon själv läser andras lyrik. Hon svarar att det kan vara så olika från diktbok till diktbok.

Jag tänker det som att man får gå in i olika världar, hjärnor, rum, roller och röster.

Det kan också finnas perioder eller tidsskeden när man läser en diktsamling och inte upplever någonting. Men något år senare kan man plötsligt ta den till sig. Det kan alltså variera beroende på vad man är i för tillstånd.

Det är som med musik eller en stämning eller ett rum man går in i eller arkitektur. Där inne trevar man bland föremålen och orden, säger hon.

Men det kanske berikar en om man känner till vad kompositören har gått igenom under skapandeprocessen, flikar jag in. Och undrar om det då aldrig stör Catharina när hon inte helt kan veta vad författaren har avsett eller känt eller gått genom?

Nej det gör det faktiskt inte, svarar hon.

Jag tänker att det är upp till mig och jag tänker att diktaren också skulle velat det.

På samma sätt tänker Catharina med sin egen dikt att hon har en bild och en idé. Men hon tänker inte att det är så man måste läsa, uppfatta eller uppleva den. Hon försöker dessutom skriva på ett sätt som öppnar för många olika ingångar.

Ett hårt arbete

Har du en bild av hur folk tänker sig att du arbetar, undrar jag? Nej, skrattar Catharina. Kanske tänker de att man som poet får inspiration och så skriver man …

Men för mig är det ett hårt arbete genast från morgonen och inspirationen, den kommer genom skrivandet. Det är ett konkret och ja nästan fysiskt arbete jag gör.

Catharina känner att mellan de böcker hon ger ut måste det ha hänt någonting, det måste ha förflutit lite liv. Det är någon erfarenhet man använder sig av eller något tillstånd eller frågor som känns aktuella för en.

Och materialet det är sådant som dels finns inne i henne, sådant som hon ofta har processat redan länge. Och dels är det sådant som hon tar från den yttre verkligheten, också via direkt research under själva arbetsprocessen.

Hon läser till exempel in sig på en viss typ av tematik. Inför sin senaste bok var det bland annat en massa guideböcker och första hjälp foldrar. På det sättet skapade hon sig ett sorts arkiv eller lager av en viss slags text eller genre att sedan bearbeta i sina egna texter.

En röst, ett tonläge att skriva in sig i

Ibland vet man inte heller vad det är. Det bara är ett material som börjar fascinera en, berättar Catharina.

För henne börjar det ofta med en röst eller någon som tar till orda och börjar prata. Rösten har ett visst tonläge och en viss stämning och hos Catharina vaknar behovet att skriva sig in i den och ta reda på vad det är, vem det är och i vad för slags rum rösten rör sig.

I diktens form har rösten inga begränsningar. Då blir texten till sitt eget universum där den får utrymme att expandera.

Författaren Catharina Gripenberg på bokmässan i Helsingfors 2016. Färgjusterad.
Catharina Gripenberg på bokmässan i Helsingfors 2016. Författaren Catharina Gripenberg på bokmässan i Helsingfors 2016. Färgjusterad. Bild: Mi Wegelius/Yle Catharina Gripenberg,författare,diktare

Talet om poesin i kris

Som bosatt i Köpenhamn känner Catharina sig lite vid sidan av vad gäller poesin i Finland. Och poesin som en smal genre är kanske alltid extra utsatt, tänker hon.

Sedan 2011 arbetar Catharina som redaktör för Ellips förlag, som är baserat i Finland. Via det har hon fått ett konkret textligt sammanhang i den finlandssvenska poesin och säger att det känns fint att genom Ellips nu även ha en fot i Finland.

I Danmark pratar man inte på samma sätt om poesin i kris som i Finland. Där har en del poeter under de senaste åren fått väldigt stor uppmärksamhet, som Yahya Hassan, Signe Gjessing och Asta Olivia Nordenhof, säger hon.

Om Catharina helt fritt fick förändra någonting i synen på poesin så skulle hon göra den mera uppdaterad och synlig i undervisningen i våra skolor. Att man i högre grad skulle arbeta med kritik och läsning av poesi och med alla möjliga olika diktformer som skrivs. Dessutom skulle man försöka arbeta bort uppfattningen om poesin som svår.

Recensioner ser Catharina som mycket viktiga eftersom de är ett slags existensberättigande för det som skrivs. Det är viktigt att böcker blir synliga genom att offentligheten får vetskap om att de finns. I annat fall blir det som att böckerna existerar i ett vakuum.

Catharina tycker att vi har många fina recensenter i Svenskfinland. Det finns ändå en synlighet kring lyrik, också tack vare de kritiker vi har.

De som inspirerat Catharina

Som viktiga litterära förebilder och inspiratörer för egen del nämner Catharina Gripenberg under sin ungdom Sonja Åkesson och nu senare Åsa Maria Kraft och Robert Ståhl.

Hon säger att det skulle vara fint om poesin för unga läsare presenterades som någonting långt från regler och färdiga former. Som en plats där man får kasta sig ut och fritt forma sin värld och sitt språk.

Som ett exempel pekar Catharina Gripenberg på Sonja Åkessons dikt ”Neejjj” vars första sida ser ut så här:

ååååååååååååååååhhhhhhhh
aiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii
aiiiiiiiiiiiiiiii
ijjjjjjjjjjjjjjjjj
ååååååååååååååå
åååååååååååååhhhhh
ååååååååååååååååååååååååååhhhhhhh
oeh oeh oeh
aij aih aih
åååååååååååååååååååååååhhhhhhhh
ehh ehh ehh ehh
aih aih aihj
o
oh
ooooooooooooooooooooooooooo
ooooooooooooooooooooooooooo
o aj o aj o aj

Artikeln ansluter till Svenska yles artikelserie om poesi.

Poesin är ett öppet sår och nonsenstrallande
Poesi för de yngre i skolan: Hur coolt är det att skriva dikter?
Poesi enligt tre unga vasaelever
Den finlandssvenska dikten är viktig men läses av ganska få

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje