Hoppa till huvudinnehåll

Den finlandssvenska dikten är viktig men läses av ganska få

målning där ban håller i bok och poet skriver av Lucas Auger
Behöver man ta en värktablett när man läser poesi? målning där ban håller i bok och poet skriver av Lucas Auger Bild: wikicommons Poesi

De två största finlandssvenska förlagen slår fast att poesin är viktig. Nu kastar vi av oss förståsigpåarhatten, slätar ut rynkorna i pannan och undersöker poesin med några enkla frågor: Vad behöver vi poesin för? Om den en gång är så viktig, varför säljer den så dåligt? Och varför fortsätter förlagen att ge ut lyrik? Artikeln ingår i Yle Kulturs temahelhet om poesi.

Egentligen borde jag läsa betydligt mer lyrik än jag gör. Jag har sällan väldigt mycket tid och dikter är ofta korta. Mitt liv består väldigt ofta av galonkläder och grus på hallmattan, glåmig makaronilåda och gnäll.

Visst skulle en flyktig fras, en härlig tanke eller ett mustigt citat hjälpa mig när jag går där och plockar, kockar, tjatar och tröstar? Någonting som poesin kunde stå till tjänst med. Ofta kan ju dikter vara roliga och provocerande. Jag vill gärna bli både road och provocerad, helst snabbt.

Dikter är med andra ord som gjorda för oss stressade småbarnsföräldrar. Jag ska strax läsa någonting i lyrikväg. Först ska jag bara skriva den här artikeln.

Det säljer ju inte så himla bra

Det är nämligen så att lyrik ju sällan hittas på kioskvältarlistan för sålda böcker. Genom att titta på förläggarföreningens försäljningssiffror kan jag konstatera att jag inte är den enda i det här landet som har lättare för att fördriva tiden med en deckare än genom att köpa ett finlandssvenskt lyrikverk och läsa det - det samma gäller bibliotekslånen.

Att Catharina Gripenberg tilldelats Sveriges Radios lyrikpris 2016 känns som ett stort kvalitativt erkännande av den finlandssvenska lyriken.

Att poesi inte säljer är inget specifikt finlandssvenskt fenomen, berättar litteraturvetaren Maria Antas över telefon. Hon har precis kommit ut med en utredning över finlandssvensk litteraturutgivning åren 2011 och 2015, en pamflett som den finlandssvenska tankesmedjan Magma gav ut förra veckan. Så här skriver hon:

“Vad faller då utanför de finlandssvenska läsarnas intressehorisont? Lyriken har genomgående låga siffror, ofta också essäistik om fenomen och personer inom teater, litteraturhistoria, film eller allmän kulturhistoria.”

- Både utlåning och försäljning för lyriksamlingar ligger för alla titlar på samma nivå: det är sällsynt att det skulle lånas mycket fler lyriksamlingar än vad som säljs.

Under de två år som Antas har tittat på såldes lyriksamlingar i cirka 150 exemplar per titel. Det spelade ingen roll om det var ett stort eller litet förlag som diktsamlingarna getts ut av.

- Nischade förlag kan genom sina nätverk nå lika många köpare som ett större, allmänförlag.

Jaha, det kan ju tänkas vara nedslående. 150 ex per bok. Ändå ger förlagen ut lyrik, år efter år. De anser att det är viktigt. Varför? Och vilket slags lyrik vill man ha hos de två stora finlandssvenska förlagen?

Så jag hälsar på hos dem.

Om all poesi suddades ut, vad skulle hända då?

Schildts & Söderströms litterära chef Anna Friman kommer in på en tankelek. Tänk om ingen poesi skulle finnas i världen?

- Ja, om man helt skulle lägga av med att ge ut poesi tror jag att varenda kotte skulle märka det, även personer som inte är ett dugg intresserade, säger hon. Diktsamlingar uttrycker ett av mänskans viktiga sätt att vara i språket. Människan använder inte bara språket för att informera, utan mycket annat också, och det här arbetar lyriken med. Om vi tog bort det ur allt språkbruk, skulle vi förr eller senare märka det.

Anna Friman, litterär chef på Schildts & Söderströms förlag.
Anna Friman, litterär chef på Schildts & Söderströms förlag. Anna Friman, litterär chef på Schildts & Söderströms förlag. Bild: Yle/Eva Pursiainen Schildts & Söderströms,anna friman

Utgivning av lyrik är med andra ord ett slags kulturgärning, säger Maria Antas.

- Förlagen gör ett ansvarsfullt arbete genom att ge ut de här böckerna - ekonomiskt lönsamt är det inte. Biblioteksbesökare hittar inte heller de här böckerna.

Det är andra orsaker än rent lukrativa som får förlagen att ge ut något som ganska få verkar vilja ha.

- De bär ett litteratur- och kulturpolitiskt ansvar att ge ut lyrik, säger Antas.

Så viktig är med andra ord lyriken.

Färre manus och vår tids ADHD-diagnos

En annan dag träffar jag Förlagets förläggare Sara Ehnholm Hielm. Förlaget har hunnit ge ut en diktsamling hittills, Ralf Andtbackas Vallarna, vars upplaga på 400 exemplar är slutsåld så en ny har tagits, berättar Ehnholm Hielm.

Vi har en betydande lyriktradition här i Svenskfinland, säger hon också. Tankarna går ju förstås till Edith Södergran, men efter det också Claes Andersson, Tua Forsström och Lars Huldén, som nyligen gick bort. De har en stor och lojal läsekrets som alltid läser allt de skriver.

Men finns det nya poeter?

Sara Ehnholm Hielm säger att det kommer in betydligt färre poesimanus än när hon började i förlagsbranschen för över 10 år sedan.

– Då sades det att alla debutanter i Svenskfinland först skrev poesi och sedan gick vissa vidare till prosa. Det här stämmer inte längre. Kanske debutanter då skrev poesi för att det var kutym eller för att få en fot innanför dörren och så ville de egentligen skriva prosa.

Sara Ehnholm Hielm, förläggare på Förlaget M.
Sara Ehnholm Hielm, förläggare på Förlaget. Sara Ehnholm Hielm, förläggare på Förlaget M. Bild: Yle/Eva Pursiainen Förlaget,sara ehnholm hielm

Svenskan har blivit svagare överlag, speciellt i Helsingfors-trakten, har Ehnholm Hielm noterat.

– Om du inte fullkomligt behärskar ditt språk och älskar det, skriver du kanske inte poesi. Poesi är den genre som lättast faller bort när språket tunnas ut. Fortfarande kan du kanske skriva intrigromaner men att verkligen lyssna in och leka med orden med alla deras betydelser – och utforska gränsen mot vad som överhuvudtaget kan sägas i ord – det kräver nog ett intimt förhållande till det egna språket.

Men möjligen kunde tvåspråkighet användas mer i poesin än det görs idag och dikten kunde vara ett kreativt verktyg för att utforska blandningen av svenska, finska och även engelska som många talar i t.ex. Helsingfors, funderar Ehnholm Hielm.

Det handlar också om ett uppmärksamhetsproblem, både när det gäller att läsa och skriva poesi. Vår tid lider av koncentrationssvårigheter.

– Många unga läser inte poesi och är knappt medvetna om att sådan skrivs. Men å andra sidan ger vi ut två oerhört begåvade, olika och unga poesidebutanter i höst. Så det finns hopp.

Förlaget kommer att ge ut två debutanters diktsamlingar nästa år.

Ett finlandssvenskt poesiunder på gång

Hos Schildts & Söderströms är Anna Friman väldigt nöjd med hur poesin i Svenskfinland ser ut just nu. Hon räknar upp fyra namn, fyra kvinnor som gett ut lyrikverk på senare tid, och som fått stor uppmärksamhet speciellt i Sverige: Martina Moliis-Mellberg, Matilda Södergran, Heidi von Wright och Catharina Gripenberg, som efter en lång paus gav ut Handbok att bära till en dräkt. Den diktsamlingen vann som sagt Sveriges Radios ansedda lyrikpris.

Varför är de så bra just nu?

- De jobbar professionellt, målmedvetet, känslig, hårt, säger Anna Friman. Det är seriösa författarskap. På förlaget jobbar vi väldigt hårt med deras texter också. Det ska bli så bra som det kan bli.

I sina författarskap är de väldigt olika varann, säger Friman.

- Jag tror det är en logisk utveckling av ett författarskap som uppstått i samma tid, ungefär. Det krävs en viss mognad för att nå fram. För Martina Moliis-Mellberg är det dessutom hennes debut som hon slagit igenom med.

Det är i Sverige som de här författarna har nämnts när man räknat upp viktiga samtida lyriker. Vi behöver den svenska receptionen och den utvidgade läsekretsen, säger Friman. Därför är det också glädjande att de här poeterna når över den geografiska gränsen.

Det här påminner mig om evighetsdiskussionen om finlandssvenska romaner, att de inte når över havet som skiljer oss åt. Det verkar vara lättare för lyrikernas verk att ta färjan över.

Poeter som Agneta Enckell och Eva-Stina Byggmästar har längre nått över, påpekar både Sara Ehnholm Hielm och Anna Friman.

- De är båda högt uppskattade och också mer kända i Sverige än här hemma, säger Ehnholm Hielm.

Men tiden vi lever i är också till debutanternas fördel just nu:

- Det underlättas av att information flödar på ett annat sätt nuförtiden, om en bok kommer ut här, kan man få veta det på en sekund fast man bor i ett annat land. Samtalet om böcker fungerar på ett annat sätt än för bara några år sen och det gynnar ju litteraturen, säger Anna Friman.

Poesin letar efter vatten på litteraturens Mars

Det här med hur poesi funkar börjar kittla mig allt mer. Jag ringer upp litteraturvetaren Fredrik Hertzberg som beskriver poesins roll med en metafor jag kan hänga med i:

- Om man tänker att litteraturen är ett ekosystem, är poesin utforskaren. Visst är det romankonstens och teaterpjäsens uppgift också, att utforska språket, men i mindre grad. Poesin är utpräglat den som utforskar språket.

Poesin är den språkliga utforskaren. Antenner som ständigt letar efter något nytt. En rymdsond!

- Exakt! utbrister Anna Friman. Det påverkar också tänkandet, poesin är så intuitiv också. Det företräder ett sätt att tänka. Det kan finnas saker som först kommer in i poesin och som senare kommer in i berättande, tänkande, debatt. Där finns något otroligt viktigt.

Så trots att lyrik sällan säljer särskilt bra är diktsamlingarna viktiga i sig som verk, men också som upprätthållare och utvecklare av ett av människans viktigaste språkliga uttrycksmedel, menar Anna Friman.

Du behöver inte fatta nåt

Okej. Det här kan vara rätt så teoretiskt. Och någonstans tror jag att jag, som många andra, uppfattar poesin som svår att ta tag i. Det är som obskyr indiemusik jämfört med Topp 10-hitlistan på radion.

- Ett missförstånd som finns beträffande lyrik är att man måste ta på sig en förståsigpåarhatt när man läser den, säger Anna Friman.

Hon citerar en strof ur den finlandssvenska poeten Heidi von Wrights senaste lyriksamling, "som om m":

kan du läsa det här
förstår du
(poesi)

- Det är jättebra, det gäller för lyrik.

I somras läste jag en intervju med konstnären Anssi Kasitonni. Han fick frågan hur man ska förstå sig på nutidskonst. Han svarade ungefär: Inte behöver man förstå ett jota. Man kan bara titta, konstatera att det här inte tilltalar mig, och gå vidare. Men ibland stannar man till av en orsak man kanske inte ens förstår själv där och då, och gillar det man ser, eller till och med drabbas av en känsla. Kanske man kunde ha samma förhållningssätt till poesi.

Sara Ehnholm Hielm är inne på samma spår. Hon säger att hon egentligen inte vet om det handlar om att poesin är svårare nu, eller om läsarna. Folk är stressade med sina arbetsliv och använder inte lika mycket tid på att läsa, eller vill läsa något tryggt. Poesi är otryggt: Man vet inte vad man får, man tittar på saker ur en ny synvinkel. Men:

– Det är över huvud taget ett missförstånd med läsande att det finns något att förstå! Man ska uppleva, gå i dialog, bli utmanad! Det finns ingen nyckel, ingen kod att knäcka, som avslöjar vad författaren menade – och utan den är läsaren borttappad och dum. Det gäller också prosa.

För Sara Ehnholm Hielm innebär läsning att hon går in i en text och tar för sig det hon vill ha.

- Att läsa kan liknas vid att resa till ett främmande land. Du tittar, lyssnar, doftar och det som får dig att vibrera, det tar du emot. Om du är öppen, nyfiken och intresserad kan du gå långt utanför dig själv och möta andra världar, personer, texter. Men du kan också identifiera dig och söka dig till det som är bekant. Det finns inte ett rätt sätt.

Sådan här lyrik vill (de två stora finlandssvenska) förlagen ha

Vilket slags lyrik vill förlagen ge ut? Förutom bra sådan, förstås.

– Inte frågar vi efter ett visst slags lyrik. Men den direkta politiska poesin verkar på väg tillbaka, efter att ha varit borta sen 70-talet – den behövs nog i en värld efter Brexit och Trump. Alla söker en poesi som är så ny och genial att vi aldrig har stött på den förr men ändå känner igen den, beskriver Sara Ehnholm Hielm.

Vad är bra?

– Någon som har ett starkt sätt att förhålla sig till världen och ett språk att uttrycka det på. Det pregnanta uttrycket och det angelägna innehållet, ofta skrivet med en stark rytm, musikalitet. Man brukar säga att dikt är det som inte kan formuleras med andra ord.

Anna Friman säger att kvantitet beträffande antal titlar som ges ut inte är saliggörande.

- Ett par välskrivna, vältänkta, välredigerade diktsamlingar kan göra lyriken mera gott än femton samlingar som fått mindre omsorg.

Tänk bredare, tänk sångtexter och sociala medier

Anna Friman tänker också att det nästan finns en uppsamlande strävan kring lyrik just nu.

- Tänk sångtexter som blir böcker, Bob Dylan som får Nobel, en strävan att omfamna och värna om det poetiska (här i livet, inte i utgivna böcker, red anm). Så ja - det vore fint om folk läste mera lyrik, för vi behöver den lyriska dimensionen som människor, och när underlaget sviktar är det viktigt att bibehålla någon sorts strukturer för att bevara och utveckla uttrycket.

Friman har en spaning: Hon ser mycket mikropoemer på sociala medier, i vardagen. Hon visar mig en strof som kommit emot henne i Facebookflödet, det är dagen efter att Donald Trump valts till president i USA, det finns ett sug efter tröstande ord.

En mobiltelefon som visar en text: all the women.// in me. // are tired.
En mobiltelefon som visar en text: all the women.// in me. // are tired. Bild: Yle/Eva Pursiainen Poesi,Citat

- Det är väldigt ändamålsenligt och coolt att lyriken tar sig in i sociala medier så här, att de når publik. Men inte heller mikropoemerna kan riktigt finnas utan att det finns den här utgivningen, att de åtminstone delvis utkommer i samlad form. Visst kan de finnas här och där på olika sociala medieplattformer. Men det behövs också ett förläggande kring poesi.

Nu kommer jag på att jag visst läser poesi. På Facebook och Twitter (#lyrikfredag). I dödsannonser. I reklam. Jag lyssnar på Lalehs nyaste skiva eller Eppu Normaali.

Ibland skriver jag själv en snutt, till och med.

Inget som tål att publiceras. Inga rymdsonder här inte. Men ändå.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje