Hoppa till huvudinnehåll

Poesin är ett öppet sår och nonsenstrallande

Gungerd Wikholm
Gungerd Wikholm Gungerd Wikholm Bild: Yle/Anne Hämäläinen gungerd wikholm

Intill min dörr på jobbet finns ett citat av författaren Kari Hotakainen. Han började sin karriär som poet och skrev att han ville täta den läckande världen. Förtäta den med poesins språk. Kan det tänkas vara nödvändigt?

Skriva för att nå ut till så många som möjligt kräver ett språk som är allmängiltigt, lättförståeligt, igenkännbart, lätt att ta till sig. Ett språk som behövs när det gäller praktiska bestämmelser i krig och fred. Ett tydligt språk som bygger på upprepning, som inte får missförstås. Ta syremasken på så här… Fyll i skatteblanketten på följande sätt…

Poesin har en helt annan utgångspunkt: den som skriver och den som läser ingår en pakt om att göra en gemensam upptäcktsfärd med språkets hjälp och in i själva språket. Det är en process som inte behöver bygga på att förstå
eller begripa. Snarare så som den finlandssvenske modernisten Gunnar Björling förespråkade: att gripa. Att sträcka ut handen, att ha ett öppet sinne.

Den nyligen döda finlandssvenske poeten Lars Huldén skrev i en dikt att det inte går att skriva en visa utan kärlek. En sång, kanske, men inte en visa. Ord som har sitt ursprung i Bibeln om människan som en tomt klingande cymbal. Det är kärleken som ger klangen. Passionen, engagemanget och upptäckarglädjen. Känslan av trygghet och spänning samtidigt.

Världen läcker, värmen mellan människorna sipprar eller flödar ut. Vad är ett liv värt? Vad består tätningsmaterialet av, när det blåser kallt genom sprickorna? Den kanadensiske diktaren och sångaren Leonard Cohen, som också han nyss dog, fördömde inte tillvarons sprickor. Han såg dem paradoxalt nog som en förutsättning för att ljuset kan tränga in.

I poesin möts traditionen och det nydanande, det egna och det andra skrivit, reciterat, sjungit. Det blev väldigt tydligt när Svenska Akademin i år gav nobelpriset i litteratur till den sjungande poeten Bob Dylan. Det sångliga, rösten, är en poetisk tradition ända sedan Sapfos tider under antiken, påpekade akademin.

Akademiledamoten Katarina Frostenson skriver i sin essä om poetik, Skallarna,(2001) om röster och tilltal. Människoröster, klockor som klingar.

I dikten besvärjs och åkallas röst. Minnets röst. Föräldrarnas röster. Avståndets röst.― Katarina Frostenson

Katarina Frostenson påpekar, att i texten är rösten lika med död. Den tillhör en annan värld. Och hon berättar om prinsessan Foinike, som dog ung och som alfabetet kan vara uppkallat efter. Grekerna såg skriften som en grav för rösten. Men varje gång vi läser en text högt väcks det döda till liv.

För min del ser jag kanske inte en skriven text som död, men det sker ofta mirakel när texten ges en stämma. Någon som läser högt eller sjunger till musik på ett magnetiskt sätt. Poesi på scen, Poetry Slam!

Den spanske poeten Federico Garcia Lorca kallade kärnan i poesin, den innersta kraften, för duende. Duende! Ett ord, som inte kan förklaras med andra ord, utan upplevas. I flamencon finns duende, den som hänförde Leonard Cohen, så att han började skriva poesi och sjunga. Ja, han till och med döpte sin dotter till Lorca.

Och i frostiga Finland har Lorcas intensitet, hans gröna måne, lyst in i diktarlynnen som den egensinniga Sirkka Turkkas. Hon har i Lorcas dikt ”Klagosång över en tjurfäktares död” (1935) en ingång till sin egen dikt (1999) kring politiskt och annat våld:

...du ser ögonen /som inte längre kan slutas./ Man kan inte sluta det som inte längre finns./ Man kan öppna ett sår, ett stort,/ andfått, blodrött.― Sirkka Turkka

Men leken, nonsenstrallandet, är också inskrivet i poesins märg. Den svenske poeten Gunnar Ekelöfs ”Strountes” (1955) är antipoesi, men ändå ingen petitesspoesi: inget strunt!

När man kommit så långt som jag i meningslöshet/ är vart ord åter intressant― Gunnar Ekelöf

Hejdlösa seriösa språklekar var finlandssvenska Stella Parlands (1974-2015) signum. Hon tyckte litteraturen var viktig därför att den ger ”tusen världar i stället för en vana.” En mening som också kunde vara ett poesins mantra. Liksom den glada bilden jag ofta tänker på: poeten Eva-Stina Byggmästars diktjag som tar ett stort blåbär i famnen.

Poesin är större än den genre den ofta fackas in i. Den kan vara rap, ord i munnen på en standupkomiker eller en undangömd text på gulnade sidor i en bok längst inne på någon antikvariatshylla. Poesin finns i bildkonst, dans eller filmer. Det förtätade nuet innehåller framtid och förflutet, det är ett glatt klot i rörelse eller en sorgsen språkspiral.

Vad är poeten då för en? Ja, med Werner Aspenströms (1918-1997) ord: ”en fragmentariker, med ansvar för skärvor.” En, som är jordbunden men längtar efter tyngdlöshet. I en av Aspenströms dikter övar sig till och med snigeln i tyngdlöshet och inte ens månen står ju alltid ut med att vara densamma hela tiden.

Att skriva poesi är att skapa nytt, men också att återbörda något. En gåtfull syssla, som kan få hisnande och nästan skrämmande dimensioner. Som när den finlandssvenska poeten Tua Forsström i en dikt i boken ”En kväll i oktober rodde jag ut på sjön” (2012) låter diktjaget ro ut för att dränka fiskar som har tagit för stor plats i frysen. För att bli av med dem, men samtidigt handlar det här om något oerhört stort: om att en blåsig höstkväll återbörda fiskarna till sitt rätta element, vattnet. Det känns nästan som en helig rit. Det går inte att förstå med intellektet.

Och just så ska det vara. Upptäcktsfärden i den lilla roddbåten, där poeten och hennes läsare befinner sig, är både trösterik och skrämmande och någonstans inser vi att det här kretsar kring en mycket stor kärlek.

P.S:Kari Hotakainen skriver nuförtiden prosa men har inte slutat vara poet för det. Känslan av lyriskt djup finns också i romaner. D.S

Texten är en del av Svenska yles artikelserie om poesi idag.

Andra avsnitt är:

Poesi enligt tre unga vasaelever
Poesi för de yngre i skolan: Hur coolt är det att skriva dikter?

Och:

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje