Hoppa till huvudinnehåll

Rockpoliserna skördar rockhöstens bokskörd

Kollage med Cheek, Pate Mustajärvi och Sami Yaffa
Rockpoliserna tipsar om musiklitteratur Kollage med Cheek, Pate Mustajärvi och Sami Yaffa Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos böcker,musik,rock (musik),popmusik

En riktig rockpolis läser förstås bara musikbiografier och den här hösten har det kommit ut en hel del musikböcker. Av olika kvalitet. Framförallt har det getts ut flera inhemska biografier.

Svenska Yles rockpoliser tar en titt på några av dem och den här gången har vi bett Fabian Silén, Patrik Willför, Nalle Österman, AG Karlsson och Janne Wass kommentera biografier av bl.a. Sami Yaffa, Cheek och Bruce Springsteen.

Har du fler tips på nya rock- och popböcker så kan du tipsa oss om dem i vår facebook-grupp "Rockpoliserna" där ordet är fritt om allt mellan himmel och jord som tangerar rock och pop.

Rockpoliserna har läst höstens rockböcker 2016
Rockpoliserna tipsar om rockböcker Rockpoliserna har läst höstens rockböcker 2016 Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos rockpoliserna,böcker,biografier,rock (musik)

Bruce Springsteen - Born to run (Fabian Silén)

Fabian Silén:
Bruce Springsteens självbiografi Born to run är som hans musik (undantagsvis 90-talets överproducerade och fega Lucky Town och Human Touch ) ärlig, insiktsfull och själsfylld. Han berättar öppenhjärtat om sin ytterst komplicerade fadersrelation, om den hårda vägen till andra sidan regnbågen och drömmen om rockstjärnestatus. Han berättar också om hur allting höll på och gå förlorat före framgången med Born to Run samt om en rad privata motgångar, skilsmässor, depressioner etc.

Bokrecension på Bruce Springsteens självbiografi Born to run
Fabian läste Bossens självbiografi Bokrecension på Bruce Springsteens självbiografi Born to run Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos Bruce Springsteen,rockpoliserna

Det är säkert ingen överraskning att bossen kan skriva och att han särskilt bra bemästrar skapandet av miljöer (tänk Jungleland) och metaforer (tänk Born in the USA med dess dubbla budskap) och till skillnad från den andra legendariska rockpoeten Bob Dylans biografi (som jag inte avslutat) skriver Bruce alltid ur ett mänskligt perspektiv där musikbranschen och den egna karriärens framgångar och motgångar bara är en del av den offentliga personen. Det är kanske detta som fascinerar så i Springsteens musik och också nu i hans bok, att han hela tiden lyckas ge intrycket av att han är den där farbrorn som snickrar och fixar din bil och krattar löven från stuprännan men som du kan spela streethockey eller sähly med på gården men som du också kan tala om existentialism, din egen skugga och brustna hjärtan med.

Bruce Springsteen är en representant för den anglosaxiska vita heterosexuella manskåren som inte lyckas skapa höjda ögonbryn och suckar av utmattning hos någon om kanske då inte de mest hängivna tea party-anghängarna och abortmotståndarna i USA.

Bokrecension på Sami Yaffas biografi Tie taipuu
Sami eller Sam Yaffa har varit med om mycket Bokrecension på Sami Yaffas biografi Tie taipuu Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos Hanoi Rocks,Sami Yaffa,rockpoliserna

Sami Yaffa - Tie taipuu (Patrik Willför, Janne Wass, Lasse Grönroos)

Patrik Willför:
En ovanligt bra biografi där givetvis Hanoi Rocks-tiden får en hel del tid, dock utan att återupprepa vad Hanois egen biografi eller Michael Monroes biografier tar upp. Yaffas del ger en del perspektiv i en del av sakerna som bara kort togs upp i de andra. Den verkligt intressanta delen i denna bok är dock hans andra projekt efter Hanoi och i denna del av biografin öppnas även en helt annan sida av herr Yaffa och hans personliga sida. En hållbar klassiker till historia, som fortfarande pågår, och hoppeligen pågår så länge att en lika välformulerad fortsättning följer om X antal år.

Janne Wass:
Sami Yaffa-biografin Tie Taipuu är en förvånansvärt läsvärd bok. Kulturmångsysslaren Tommi Liimatta har satt ihop en medryckande och detaljerad biografi där han låter Yaffas egen röst vara den som ledsagar läsaren från de tidiga uppväxtåren i Esbo till den vilda Hanoi Rocks-tiden och basistens mångfacetterade karriär efter att Finlands största band splittrats.

Vid Logomi finns i sommar en utställning med bilder på Hanoi Rocks.
Hanoi Rocks Vid Logomi finns i sommar en utställning med bilder på Hanoi Rocks. Bild: Yle/Kalle Mäkelä utställning

Den största överraskningen i boken är kanske avslöjandet om hur luspank och vilsen Yaffa var efter att Hanoi Rocks-äventyret tagit slut och han ingen hittade sitt fotfäste som musiker. En annan är kanske hur mycket lovord öser över Andy McCoy som låtskrivare, musiker och mentor.
Bokens kronologiska upplägg gör den lättläst och logiskt framskridande, men också en aning förutsägbar. Den är full av roliga historier och anekdoter från Yaffas karriär – inga stora avslöjanden, kanske, men berättelser som fördjupar bilden inte bara av Yaffa utan också av de artister han arbetat med. Född i en samhälleligt medveten konstnärsfamilj, var Sami Takamäkis horisont redan från barnsben internationell, och det är i dag svårt att inte imponeras över hans gedigna kunskap om kärlek till musik från alla olika hörn av världen, må det sedan vara jazz, folkmusik, punk eller pop.

Speciellt de tidiga partierna av boken fungerar också som fantastiska tidsdokument av ett Finland som är milsvidder från dagens internationella, mångkulturella och moderna land. Fast det är 1970- och 1980-talen man läser om, känns det nästan som om man var förlagd till en Suomi-film från 1950-talet.
Som i de flesta biografier av det här slaget är problemet att saker och ting endast ses från en synvinkel, berättarens. Yaffa är visserligen en ödmjuk och till synes öppenhjärtad berättare, som gärna problematiserar sitt eget liv och sina handlingar, men utan en aktiv journalistisk närvaro eller input från andra personer, sker problematiserandet endast fram till en viss gräns och helt på huvudpersonens egna villkor. Boken kunde kanske också ha kommit lite närmare inpå själva personen Sami, hans drivkraft, drömmar, tankar och känslor. Men hursomhelst en lättläst, intressant och välskriven biografi av en av Finlands intressantaste artister.

Lasse Grönroos:
När den här boken kom ut var jag först litet tveksam till om jag var intresserad av att läsa den. Kanske jag var rädd för att det blir en massa trist prat om Yaffas barndom och Mad Juana-grejer som inte intresserat mig så jättemycket, men tji fick jag.

Boken är både intressant, välskriven, bra uppbyggd och går på ett smidigt sätt igenom en finsk rockveterans brokiga liv. Yaffa ger ett trevligt intryck och han verkar ha fötterna på jorden. Han är ju en äkta globetrotter vilket man också sett i hans tv-serie Sound Tracker. Sam, eller numera Sami, rör sig som fisken i vattnet både bland smått folk i Teneriffas fiskebyar och bland rockgräddan i Los Angeles och New York. Boken är en fröjd för den som vill veta hur diverse stora kändisar i världen är utanför strålkastarskenet.

För egen del gillar jag skarpt både Hanoi Rocks och New York Dolls och det var intressant att läsa om hans diverse hardrock-band i slutet av 80-talet och på 90-talet, men också de delarna som inte direkt handlar om musik är intressanta. Här finns inga tråkiga passager att ta sig igenom och jag fick känslan av att jag vill lyfta på hatten för en så kreativ och proffsig rockare som Sami Yaffa.

Ett av årets starkaste julklappstips.

Bokrecension på Justin Thomas fotobok Hanoi Rocks 1982-1984
Hanoi Rocks när det begav sig i ord och bild Bokrecension på Justin Thomas fotobok Hanoi Rocks 1982-1984 Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos rockpoliserna,Hanoi Rocks

Hanoi Rocks 1982-1984 Justin Thomas fotobok (Janne Wass, Lasse Grönroos)

Janne Wass:
Den brittiska fotografen Justin Thomas följde med Hanoi Rocks liv och leverne under drygt två år och frukterna av det här arbetet har nu sent omsider resulterat i en bok med 300 fotografier. Med finns både klassiska posébilder och många plåtar från konserter. Det som ändå är mest givande med boken är alla de intima fotografierna från hotellrum, barer, stadspromenader och diverse vardagssituationer. Med ryms både vardaglig lunk, rörande vänskapsuttryck, vilda fester och nästan hjärtskärande sorgliga bilder på avslocknade och påverkade ungdomar som levde rockdrömmen till fullo.

Anekdoterna och berättelserna som medföljer bilderna är intressanta och ofta humoristiskt skrivna, men i nåt skede blir Thomas kritiklösa hyllningar till varenda en av Hanoi Rocks konserter lite tröttsamma.
Rent fotografiskt är bilderna inga mästerverk. De flesta är tekniskt hyfsade, konstnärligt inte speciella på något sätt. Det är en bok av ett Hanoi Rocks-fan till andra fans. För den som såg utställningen med ett hundratal av bilderna tidigare i år är boken något av en besvikelse, på grund av att Like tryckt den på obehandlat, lite grovt papper, som gör att bilderna framstår som betydligt glåmigare och suddigare än vad de var på utställningen. Ytterligare ett tecken på att det egentligen inte är fotografierna i sig som är huvudsaken.

Lasse Grönroos:
Ett så färgsprakande band som Hanoi Rocks förtjänar ju en ordentlig kaffebordsbok och här gottar man sig i foton från tre år av bandets karriär. Som intressant detalj kan jag nämna en incident i Indien som man fått läsa om i Hanoi Rocks-medlemmarnas egna biografier men aldrig sett fotobevis på. I den här boken får vi se tiggarkvinnan som balanserade sin bebis på en lång käpp på sin panna. Hanoi Rockarna trodde väl att de tagit litet för mycket heroin när det dök upp ett barn i fönstret på andra eller tredje våningen men det visade sig vara ett riktigt barn fastbundet på en lång käpp för att tigga pengar genom fönstren.

Om vi ser på själva fotografierna så är de inte så jättespeciella. Det är inget fel på dem, men det finns andra rockfotoböcker med tekniskt bättre bilder. T.ex. Ville Juurikkalas 69 Eyes fotobok “Route 69” från 2006 innehåller grymt snygga foton. Men de spelar inte i samma liga som Hanoi Rocks. Det är snärtigt att se just Hanoi Rocks under dessa galna dagar runt om i världen på bilderna. Anekdoterna är också i sin kortfattade form stämningsfulla och roliga att läsa.

Tero Ikähemonens bok Pirunkehto bokrecension
Tero Ikäheimonen: Pirunkehto Tero Ikähemonens bok Pirunkehto bokrecension Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos pirunkehto,black metal,Finland,heavy rock

Tero Ikäheimonen: Pirunkehto (AG Karlsson, Lasse Grönroos)

AG Karlsson
Sällan har jag bekantat mig med ett så detaljerat verk som behandlat någon musikstil eller artist. Skribenten går med akademisk noggrannhet igenom olika grupper som kan anses vara black metal. Det är på sitt sätt intressant, men samtidigt frågar man sig om inte mindre ibland hade varit mer. Men, vill man veta vem som är vem i en genren så får man veta.

Speciellt kritiskt förhåller sig Ikäheimonen inte till sina intervjuobjekt. Ibland undrar man om alla detaljer i boken faktiskt var viktiga milstolpar i black metallens historia, och om folk på riktigt visste vad de sysslade med.

I vilket fall som helst så är boken ett bra uppslagsverk också för inbitna fans av metall. Genast vid den första gruppen (Beherit) hittade jag skivor och låtar som jag gick in på nätet och lyssnade på och hittade saker jag inte hört förr.

Lasse Grönroos:
Den första historiken över den finska blackmetallen är inget skrap på ytan. Tero Ikäheimonen har fått med ett brett urval av kända och mest mindre kända band inom scenen. Boken är ambitiös och djuplodande, men tyvärr går den dramatiska kurvan brant neråt. Första bandet vars historia gås igenom är givetvis Beherit vilket är mycket intressant. Sedan kommer andra kändare namn från genrens begynnelse såsom Impaled Nazarene, men av någon anledning går Ikäheimonen väldigt ytligt igenom Barathrums karriär. Skandalerna med portförbudet till Elmu efter en skandalspelning på Tuska nämns inte alls. Inte heller sångaren Demonos Sovas ökända alkoholbruk. Här skulle finnas massor av saftigt att ta tag i, men det har alltid varit litet av ett problem inom finsk rockjournalistik att man mer intresserar sig för oväsentliga årtal, medlemsbyten och i vilken studio vilken demolåt är inspelad i.

Moonsorrow pressbild
Moonsorrow Moonsorrow pressbild Bild: Moonsorrow black metal

Boken blir med andra ord tristare och tristare i takt med att banden blir mindre och okändare. En annan sak som är intressant är att författaren tydligen inte vill stöta sig med någon inom genren så han låter även de mest IQ-befriade nynazisterna och wanna be-stygga gossarna uttala sig utan att sätta deras ideologier i något sammanhang eller ifrågasätta dem. För faktum är ju att de flesta av de här black metal-musikerna som tror sig vara “extrema människor som gör exterm musik för extrema människor” i själva verket skulle kacka ner sig om de fastnade i samma hiss med en riktig ISIS-krigare som har en dålig dag.

Mot slutet av boken diskuteras dock snabbt det att det är ganska poänglöst att vara antikristen black metallist i dagens Finland när kyrkan har så liten makt i samhället. Vissa band börjar därför idka nynazism, såsom Goatmoon, och vissa rikta sin kritik mot Islam. Troligtvis vågar de inte göra det fullt ut och det är ju enklast att gömma sin kritik bakom corpsepainten, oläsbara texthäften och skivor som bara säljs i små exklusiva black metal-skivaffärer. Annars kan det ju gå illa för en.

Det har gjorts mycket bra black metal i Finland också efter Beherit och jag stiftade via boken bekantskap med diverse mindre band på Spotify när jag läste den. Men jämfört med skandalerna i Norge på 90-talet har det nog varit väldigt tyst om black metal-tilltag i Finland. Det värsta är ungefär att någon på fyllan planerat att tutta på någon kyrka men “glömt tändstickorna”, litet gravstensvältningar och att Azazels legendariskt enkelfuntade sångare Sathanachia röker tobak inomhus i sin gungstol. Några musiker har i.o.f.s. begått grövre brott som mord och någon självmord, men någon direkt koppling till black metallen torde där inte finnas.

Om man är intresserad av finsk mysticism, trolldom och hemliga sällskap så rekommenderar jag istället Perttu Häkkinens och Vesa Iittis bok “Valonkantajat” som är en ytterst läsvärd bok. När man kommer till de ockulta organisationerna och deras koppling till black metal i Finland så dyker Pirunkehto inte så djupt. Föreningarna och de hemliga sällskapen nämns men man får aldrig veta avd de egentligen gör. Vilket skulle vara intressant läsning.

Men överlag är boken ett måste för vänner av extrem musik och black metal. Om inte annat så kan man hitta nya bra band att lyssna på som man inte hört talas om förut. Om man får tag på ett exemplar av de 200 demokassetter bandet har gjort...

Bokrecension på Ari Väntänens bok om Apulanta
Ari Väntänen: Apulanta - Kaikki yhdestä pahasta Bokrecension på Ari Väntänens bok om Apulanta Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos Ari Väntänen,Apulanta,rockpoliserna

Ari Väntänen: Apulanta - kaikki yhdestä pahasta (Patrik Willför)

Patrik Willför:
Efter att ha läst Hanoi Rocks- och Michael Monroe-biografierna, som också skrivits av Väntänen, var förhoppningarna höga inför denna bok. Jag själv har diggat Apulanta sedan deras tidiga dagar och trots att jag inte aktivt följt med allt som hänt i kulisserna visste jag att här kan finnas intressant material. Men något hände. Denna bok nåt inte upp till samma standard som de andra nämnda biografierna. I stort sett tas i synnerhet motgångarna upp på en nivå som motsvarar det som kunnat läsas i gula pressen. Detta gav i stort sett bilden att bandet inte öppnat sig för skribenten, med slutresultatet att man som läsare till en del blev lämnad med frågan ”Var det här allt?”.

Förvisso finns vissa problemställningar att läsa mellan raderna, men det kändes ändå som om såväl Toni som Sipe hållit en hel del inom sig. Boken skildrade dock de olika medlemmarnas känslor i samband med utgivningen av respektive skivor ganska bra, vilket dock delvis även väcker flera frågor.

Bokrecensioner på Cheeks och Pate Mustajärvis biografier
Nalle läste Cheeks och Pate Mustajärvis biografier Bokrecensioner på Cheeks och Pate Mustajärvis biografier Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos Cheek,Pate Mustajärvi,Popeda,rockpoliserna

Pate Mustajärvi: “Pate Ikurista” (Nalle Österman)

Nalle Österman:
Pate Mustajärvi hör till Finlands främsta rockikoner. Till ära för den nyss 60 år fyllda jubileraren får vi nu en ny (bilder)bok med mannen. Hurra! Boken är skriven av Pates nya flamma Tina Finn, vars namn parades ihop några årtionden sen med Hanoi Rocks' Nasty Suicide. Man skulle då tro att man får rock med hela slanten, men tyvärr så är icke fallet – ifall man då inte parar ihop rock med löständer, grått hår och Viagra. Vad vi har här är i stället en intetsägande bok utan något egentligt bett och kött, tyvärr.

Boken kan bäst rekommenderas åt dem, som i stället för spännande skrönor tycker om att läsa en telefonkatalog mixat med bilder på en äldre finsk rockikon. Boken påminner mest om en gammal gubbfis: luktar illa en stund, men man glömmer den ganska så snart.

"Keekki" Bild: X3M/Catariina Salo ruisrock 2013

Cheek: “JHT Musta lammas” (Nalle Österman)

Nalle Österman:
Cheek är bäst, fuck the räst!
Om du tänker köpa bara en finsk musikbiografi i år, köp denna!
En häpnadsväckande story från Finlands största rockstjärna genom tiderna!
10/10!

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje