Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Brett men ytligt om Minna Canth och hennes samtida

Jukka Puotila och Cécile Orblin i Canth på Finlands nationalteater.
Jukka Puotila och Cécile Orblin som Kaarlo Bergbom och Minna Canth. Jukka Puotila och Cécile Orblin i Canth på Finlands nationalteater. Bild: Stefan Bremer Finlands nationalteater,Jukka Puotila,cecile orblin,Minna Canth

I Seppo Parkkinens och Kaisa Korhonens nya samarbetsprojekt Canth. Kertomus uuden ajan ihmisistä får en rad nationella kulturikoner mänskliga mått men som teater är Nationalteaterns uppsättning ett problematiskt bygge.

Vad man vinner i bredd förlorar man nämligen ofta i djup – och den största förloraren i dramat är faktiskt titelgestalten, det vill säga Minna Canth själv.

Ändå är problemet inte alls att man slarvat. När dramatikern Seppo Parkkinen och regissören Kaisa Korhonen slår sina påsar ihop är resultatet ofta grundligt och stort. Stort i den meningen att inga detaljer offras.

Canth är inget undantag. Tidsandan väller över scenen som ett kalejdoskopiskt myller av flyktiga fakta och förbiflimrande kulturpersonligheter, debattfragment och citat. De halvdolda referenserna är många men oftast betydelsebärande bara om man redan sitter med facit på hand.

Och mitt i den här skottelden placerar uppsättningen Canth själv. En Canth som trots Cécile Orblins intensiva tolkning nog mest av allt bara framstår som en ny kliché i de gamlas ställe.

Farväl till matronan

Nationalteaterns uppsättning fokuserar på Minna Canths arbete för teatern. Med snabba penseldrag tecknar pjäsen bilden av en ung kvinna som blir änka medan hon väntar familjens sjunde barn och i slutet av samma år, 1879, får manuset till sin första pjäs Murtovarkaus antaget av Kaarlo Bergbom på Finska teatern.

Kort därefter flyttar Canth från Jyväskylä tillbaka till Kuopio och tar över faderns garnaffär, lyfter den på fötter igen och blir bas för ett hushåll med sjutton personer vid det dagliga matbordet. Men arbetet för teatern tar samtidigt fart och gör henne småningom till en såväl uppburen som bespottad person.

Noras systrar

Med det moderna genombrottet och Henrik Ibsens Ett dockhem inleddes en ny era inom den nordiska dramatiken. De kvinnliga författarna tog plats med ett samhällsengagemang som bröt med de konservativa och patriarkala idémönstren men för en del av dem resulterade kanoniseringen också i en snäv offentlighetsbild.

I den finska teaterhistorien har Minna Canth gestaltats som en oförtröttlig samhällsdebattör och feministisk förkämpe.

Nationalteaterns uppsättning bärs delvis upp av en annan ambition, en strävan att bryta med bilden av den myndiga matronan Canth och i stället lyfta fram en person och konstnär av mänskliga mått.

Som källmaterial har Parkkinen bland annat använt Minna Maijalas doktorsavhandling och den biografi hon publicerade för ett par år sedan, en biografi som lyfte fram den passionerade, stridbara men också sårbara människan bakom myten.

I Maijalas skildring ryms inte bara porträttet av den envisa kämpen utan också bilden av en tidstypiskt själviakttagande och tvivlande människa som brände sitt ljus i bägge ändarna och i dagens termer kanske hade karaktäriserats som överpresterande.

En flickbokskäck hjältinna

Och visst stryker också Orblins tolkning den sprickfria myten mothårs men texten ger henne samtidigt väldigt lite att arbeta med. Engagemanget har reducerats till flickbokskäck kämpaglöd medan utbrändheten före den sista fatala hjärtattacken nästan framstår som ofrivilligt komisk i all teatralisk frossa.

Cécile Orblin i titelrollen som Canth på Finlands nationalteater.
Cécile Orblin i titelrollen som Minna Canth på Nationalteatern. Cécile Orblin i titelrollen som Canth på Finlands nationalteater. Bild: Stefan Bremer Finlands nationalteater,cecile orblin,Minna Canth

Ett av de största problemen med uppsättningen är nämligen det genomgående övertydliga regigreppet, en ständig pendelrörelse mellan understruket raljant komik och alltför högstämd tragik.

Vad är tanken bakom det? Att imitera det stilistiska vankelmodet inför teaterns paradigmskifte på Canths tid kanske? Det skulle ju i och för sig rimma med den diskussion om stilideal och realism som förs på scenen.

Men fungerar gör det inte.

Och i någon mån kan man ju grubbla över om inte Nationalteaterns Canth också slår in en del öppna dörrrar genom att gå till storms mot något som kanske mest ändå är en myt om myten.

Hur ser dagens bild av Canth ut?

Ser dagens publik faktiskt Canth som en självtillräcklig matrona? I sin egen levnadsteckning kritiserar Minna Maijala framför allt Lucina Hagmans tendentiösa och idealiserande ’hjältebiografi’ men det är ju faktiskt ett tag sedan Hagman angav tonen.

En rad andra tolkningar har sett dagens ljus sedan dess - också på scenen.

En av de uppsättningar jag har burit med mig i många år är till exempel Laura Ruohonens Suurin on rakkaus, också den på Nationalteatern, där förhållandet mellan Elisabeth Järnefelt, Juhani Aho och Minna Canth skildrades mot bakgrunden av såväl tidsandan som gestalternas livshistoria.

Canth var inte pjäsens huvudperson men Ruohonens porträtt av henne var levande och insiktsfullt. Genom att tydligt avgränsa sitt tema trängde pjäsen också djupt in i ett tidstypiskt idéresonemang.

Den här uppsättningen är däremot lite som en obeslutsam hankatt i mars – den kan inte riktigt bestämma sig för hur stort revir den vill ringa in. Och bäst lyckas den faktiskt i marginalen.

Att Emilie Bergbom var Finska teaterns administrativa men också rätt konservativa klippa visste vi redan men i Jukka Puotilas tolkning av Kaarlo Bergbom nyanseras också förhållandet till Canth samtidigt som gestaltens inre motstridigheter träder fram.

Pjäsen lyfter fram det problematiska förhållandet mellan författare och mentor, beroende och frigörelse, samtidigt som Bergbom plockas ned från den piedestal som sannolikt har gjort även sinnebilden av honom torftigare än originalet. Också när det gäller gestaltens intimaste sfär.

I Pentti Paavolainens bok om den unge Kaarlo Bergbom diskuteras till exempel hans sexuella läggning. När spörsmålet dyker upp i den här pjäsen ter det sig inledningsvis som ett stycke skäligen omotiverat skvaller.

Men i förlängningen blir det faktiskt betydelsebärande. Betydelsebärande för att hela pjäsen kretsar kring diskrepansen mellan verklighet och norm, de liv vi fått och de öden vi förutsätts foga oss i.

Det gäller såväl de historiska gestalterna i Canth som de fiktiva gestalterna i Canths pjäser.

Kristiina Halttu som Ida Aalberg i Canth på Finlands nationalteater.
Kristiina Halttu i rollen som ida Aalberg. Kristiina Halttu som Ida Aalberg i Canth på Finlands nationalteater. Bild: Stefan Bremer Finlands nationalteater,Kristiina Halttu

Ett slags nykter boskillnad präglar också Kristiina Halttus porträtt av Ida Aalberg.

Halttu tecknar porträttet av en ambitiös skådespelare och uppburen diva som visserligen känner igen god konst när hon ser den men inte nödvändigtvis träffar rätt själv i alla lägen.

Men den största behållningen av Nationalteaterns Canth är kanske ändå påminnelsen om det allra självklaraste.

Aktuell än i dag

Oavsett vem och vad Canth själv var har hon med sin dramatik lyft fram missförhållanden och frågeställningar som känns lika aktuella i dag som då.

Henri Tuominen och Kristiina Halttu i Canth på Finlands nationalteater.
Henri Tuominen och Kristiina Halltu i en scen ur Minna Canths Sylvi. Henri Tuominen och Kristiina Halttu i Canth på Finlands nationalteater. Bild: Stefan Bremer Finlands nationalteater,henri tuominen,Kristiina Halttu,Minna Canth

Den största behållningen av Canth. Kertomus uuden ajan ihmisistä är otvivelaktigt de insprängda brottstyckena ur Canths egna pjäser.

Samhällsklyftor, könsroller, eutanasi ... De korta utdragen ur hennes produktion påminner oss om att jämlikhet och självbestämmanderätt fortfarande är få förunnat.

Och att lidande och fattigdom verkligen inte är följden av synd eller öde utan av samhälleliga missförhållanden.

Men vad är vi beredda att göra för att rätta till dem?

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje