Hoppa till huvudinnehåll

Ingemo Lindroos: I svenska Ronneby har man större problem än Trump

Redaktören Ingemo Lindroos
Redaktören Ingemo Lindroos Bild: Johanna Kannasmaa ingemo lindroos

Medan svenskarna får följa med amerikaners vardag genom dagliga nyhetsreportage är det få som har en aning om hur det är att leva som fattig och utsatt på otrygga orter i Sverige, skriver nordenkorrespondenten Ingemo Lindroos.

Svenskarna har en fascination för det amerikanska, som är långt mer på allvar än någon annanstans i Norden. Det syns i att engelskan, ofta oproblematiskt, får ta hur mycket utrymme som helst i vardagen, och i svenskarnas helgresor till New York.

Och det syntes framför allt i bevakningen av det amerikanska presidentvalet, som trots omfattande bevakning också i grannländerna, nådde alla tiders rekord i svenska medier. Trettio timmars live-sändningar och ett femtontal reportrar på plats under valveckan marknadsfördes av de stora mediehusen.

Otaliga är de analyser som har gjorts från olika delstater sedan ett och ett halvt år tillbaka. Och lika många är de så kallade ”vanliga amerikanska familjer” som har berättat om sitt liv inför den svenska publiken i tv, radio och tidningar.

Inte så konstigt att chocken över valutgången verkar vara ännu större i Sverige än jämförelsevis Finland. När Sverige trodde att man hade koll, och det sedan blev tvärtom, är det som om man inte vill acceptera situationen. Oräkneliga är igen de analyser som efter valet har skivits om hur det kunde gå så här. Och framför allt – ”kan det gå så här i Sverige?”

Sverige har kommit långt från politisk korrekthet

Intressant är den debatt som förs just nu om etablissemanget mot ”folket”. Den handlar liksom i många andra länder, om hur de etablerade medierna och politikerna inte lyssnar tillräckligt på vanliga mänskors oro, men också om hur medierna låter bli att berätta om ”obekväma sanningar”.

Jag har trots det under de två senaste åren i Sverige märkt en tydlig förskjutning från det som brukar kallas politiskt korrekt, till en större bevakning av känsliga frågor.

Det syns på Dagens Nyheters ledarsidor: svåra frågor om kulturkrockar och det svenska samhällets kompromisser dryftas ofta och ingående. Det handlar om huruvida man ska ha skilda bubbelpooler på badhusen för män och kvinnor, om hur man ska hindra tvångsäktenskap, om huruvida alla män och kvinnor ska skaka hand även om det är emot deras religiösa regler.

Sverige har i mångt och mycket kommit bort från det politiskt korrekta – ett begrepp som överlag är svårt att använda, eftersom motsatsen ofta förespråkas av främlingsfientliga krafter som vill tala om problem, utan den respekt som behövs för ett fruktbart samtal.

Fattiga och utsatta hörs sällan i svensk debatt

Det som jag däremot slås av, med lite utomstående finländska ögon, är hur otroligt lite fokus det är på utanförskap, i form av fattigdom, ungdomsbrottslighet och våld i utsatta områden.

Åker man en 15 minuters resa med tunnelbana från Södermalm så ser man en helt annan verklighet när man stiger av. Det är mest långstidsarbetslösa och sjuka i gatubilden, nästan bara personer med invandrarbakgrund och någon enstaka finsk ättling som har ”blivit kvar” i förorten. Fasader rämnar, handelskvarteren är i dåligt skick och de statliga eller kommunala inrättningarna är få eller har flyttat bort.

Jag tänker att det här är väldigt långt från de områden där journalister och politiker överhuvudtaget rör sig. En finländsk turist skulle heller aldrig ta sig hit av misstag. Det är inte det Sverige som motsvarar Sverige-bilden.

I Södertälje, som hör till de städer som har tagit emot mest flyktingar, är det vanligt att 20 personer kan bo i en trång lägenhet. Det är följden av en lag om att nyanlända får välja boendeort, bara de har en adress att uppge.

Kommunalrådet har försökt slå larm om att lagen inte fungerar: vänliga släktingar tänjer på gränserna för att välkomna ännu en till, när bara madrasser till slut får plats på den lilla bostadsytan. Vad gör skolbarnen när det inte finns ett bord hemma där man kan läsa läxor? Eller ungdomarna, när det inte finns något utrymme eller någon ro att växa upp till vuxen?

Våldet trappas upp, politiker syns inte till

Under hösten visar ny statistik att dödsskjutningarna ökar i svenska städer. Man talar om interna uppgörelser och gängkriminalitet. Men också vanliga mänskor, ofta med utländsk bakgrund, känner sig utsatta. Många skulle vilja flytta, men har inte råd.

I Göteborg dog en åttaårig pojke då en granat kastades in genom fönstret på ett bostadshus, där han låg och sov. Det var sannolikt en del av lång kedja av hämnder som utförs av kriminella gäng. Inrikesministern uttrycker en förhoppning om att få fast de grova brottslingar som sannolikt är kopplade till samma typs mord. Men regeringen har för det mesta lyst med sin frånvaro i de områden där gängkriminaliteten härskar.

I veckan debatterades den brottsliga verkligheten i Ronneby i Blekinge, i SVT:s program Opinion live. Ett gäng unga män har satt skräck i staden genom att utpressa stadens handelsmän på pengar, genom våld och hot om våld. Polisen säger att arbete pågår. En handelsman visar i teve upp sina ärr från en knivattack – han är livrädd för att stanna kvar och försöker flytta. I övrigt är det tyst.

Dit oron för Trump inte når

Samtidigt som fokus har varit på väljarna i Arizona, Pennsylvania och Oregon kämpar flera svenska orter med att överleva i en ny miljö där andra lagar råder: folk som inte vågar anmäla brott till polis på grund av hot, vittnen som inte vågar ställa upp och invånare som ser en sista utväg i att flytta, om de kan.

Jag kan inte låta bli att tänka: Hur hade rapporteringen sett ut om man hade avdelat ens en liten del av resurserna från bevakningen från det amerikanska presidentvalet, till att bevaka svenska familjers vardag i utsatta områden i Sverige?

Hur är det att leva som barn, ungdom, förälder och butiksägare på orter i Sverige, där Donald Trump bleknar i jämförelse med vardaglig rädsla?