Hoppa till huvudinnehåll

Om fröken H som var kung i Franskan maa

Tvångsbälte på Lappvikens sjukhus.
Tvångsbälte på Lappvikens sjukhus. Bild: Yle/Jessica Edén Lappvikens sjukhus

När de sista besökarna hade lämnat vår ljudinstallation stod jag ensam på Lappvikens vind och lät de dödas röster prata ännu en liten stund innan jag drog ut sladdarna och började städa. Det kändes förvånansvärt fint att ha låtit de här bortglömda själarna höras, skriver Radioteaterns producent Jessica Edén.

Jag har alltid älskat medicinhistoria. I mitt arbete på Yle har jag under åren fått gräva ner mig i egyptiska skallborrningar, tidiga röntgenundersökningar, binnikemaskar och kirurgiska ingrepp på fältskärernas tid och alltid haft lika roligt.

Det var därför med iver jag beställde böcker och skrifter om Lappvikens historia, när vi i vintras beslöt oss för att bygga upp en tidsresa i det numera nedlagda mentalsjukhuset och basera scenerna på verkliga händelser och personer.

Anteckningar från en överläkarbostad

Framför allt två före detta överläkare har sett till att livet Lappvikens sjukhus har dokumenterats: Kalle Achté (f. 1928), överläkare 1969-91 och en mycket produktiv författare som bland annat beskrivit Aleksis Kivis tid på sjukhuset i boken Syksystä jouluun.

Och Anders Thiodolf Saelan (1834-1921), som år 1868 blev överläkare för Lappvikens centralanstalt för sinnessjuka och ett par år senare började skriva anteckningar om sina patienters måenden och beteenden, under en tid då patientjournaler och epikriser ännu inte var uppfunna.

Medicinska anteckningar.
Anteckningar från Radioteaterns ljudinstallation. Medicinska anteckningar. Bild: Yle/Jessica Edén Medicinhistoria
Saelans anteckningar är en guldgruva och hans patienter blev mitt sällskap under vårvinterns kvällar, när jag vid läggdags kröp ner under täcket och slog upp de stora böckerna fyllda med detaljer om livet på Lappviken på 1870-talet.

I dem lärde jag bland annat känna den 19-åriga patient H, om vilken Saelan skriver:

”20.10.1871. Stilla, flitig, sysslar med spinnanden. Har alltid samma tal, att hon vill fara till ”Franskan maalle” till en skön stad där hon är född flere triljoner mil härifrån. Hon är konung där.

Säger sig kunna tala franska och när man ber henne derom, blandar hon ihop en obegriplig smörja af svenska och finska och ser mycket bestemd ut, men skrattar dock sjelf deråt, om andra gör det.”

Patient Stenvall

Professor A.Th. Saelans anteckningar gavs på Achtés initiativ ut av Helsingfors Universitetscentralsjukhusförbund i samband med psykiatriska klinikens 140 års jubileum år 1981.

Texterna är avskrivna rakt av och fyller två stora luntor, men patientnamnen har förkortats till initialer. Därför tog det en tid innan jag insåg att den patient som i Saelans anteckningar finns omnämnd som ”Patient S” är Aleksis Kivi (Stenvall):

”Patient S. Den 15.8.1871. Skriker och jemrar sig mycket heftigt. Säger att man tagit från honom Gibbons historia och bortsålt den. Har vätit i sängen i ett par veckors tid (morfin inektj. gr. ½).

Den 3.11. Har nu i en månad ej svarat på frågor, säger endast ”concordia-satan” med hög röst.


Ahlqvists kritik hade heftiga tagit på honom.


Den 19.11. Svarar endast ja eller nej. Om han mår bra? Ja. Till öfrigt säger han endast Concordia eller Concordia satan till allt. ”

Text ur Aleksis Kivis patientjournal.
Saelans anteckningar om Kivi, fotograferade ur boken Satakolmekymmentävuotta psykiatriaa. Text ur Aleksis Kivis patientjournal. Bild: Yle Aleksis Kivi,Lappvikens sjukhus

Kivi var patient på Lappviken från juni 1871 till februari 1872. Till behandlingen hörde bland annat ljumma bad och morfin.

Hans diagnos var kronisk melankoli och som möjliga orsaker till denna angavs blodbrist, dryckenskap och en ”sårad författarära”.

Det anses att den mördande kritik som August Ahlqvist året innan hade gett Sju bröder bidrog till att Kivi insjuknade.

Boken Seitsemän veljestä.
Seitsemän veljestä från 1870. Boken Seitsemän veljestä. Bild: Yle/Jessica Edén Aleksis Kivi,Sju bröder,Lappvikens sjukhus

”Orena” patienter

Saelans anteckningar är en underbar källa till mentalvårdens historia och en både underhållande och tragisk läsning.

När sjukhuset byggdes 1841 fanns inga av dagens psykmediciner och de enda sätt personalen de första decennierna hade att lugna oroliga patienter var att använda tvångströja, morfin eller det något sövande medlet kloral.

Genast när Saelan tillträdde som överläkare började han arbeta för en skild tillbyggnad för våldsamma och orena patienter. I ett av breven till Medicinalstyrelsen skriver han:

”Jag framhåller än en gång att avsaknaden av en cellavdelning för våldsamma och osnygga patienter är en väsentlig brist i sjukhuset. Om icke denna brist avhjälps kommer skötseln av de sinnessjuka att mötas av snart sagt oövervinnerliga svårigheter.”

Gamla medicinflaskor.
Kloral ordinerades flitigt under 1800-talet. Gamla medicinflaskor. Bild: Yle/Jessica Edén Lappvikens sjukhus,Kloralhydrat,psykofarmaka
Under Saelans tid var en tredje del av patienterna så kallade ”orena”, dvs. de smutsade ner sig själva och sina rum med avföring och urin:

”Fröken S. 14.10.1871. Har i någon tid om nätterna tagit exkrement i händerna och kastat ut genom dragluckan. Kryper om dagarna i knutorna, under sängen.

20.11. Varit sämre, vecklat exkrement i sina kragar. Är idag lugnare, syr flitigt, var igår i kyrkan.

24.11 Har idag på e.m. ätit sitt exkrement och haft ett dricksglas i högra handen hvarur hon druckit vatten på.”

1877 fick doktor Saelan sin tillbyggnad för smutsiga och våldsamma patienter.

1954 började moderna psykofarmaka användas på sjukhuset och patienterna fick för första gången en chans att bli friska.
.

”Slog sönder fönstret, ikläddes tvångströja”

Trots tragiska människoöden och under det första seklet primitiva vårdmetoder har Lappviken allt sedan invigningen och fram till att det stängdes år 2008 ansetts vara ett modernt och humant mentalsjukhus.

När jag läste Saelans anteckningar imponerades jag av hans lugna beskrivningar som aldrig visar frustration över vare sig patienternas eller personalens situation.

Tvångsrem.
Tvångsrem på Mariefors sjukhusmuseum. Tvångsrem. Bild: Yle/Jessica Edén mentalsjukhus,Tvångsvård,Mariefors
Jag imponerades också av hur sällan patienterna ordinerades morfin (som man redan då anade kunde vara hälsovådligt) eller sattes i tvångströja, trots att personalen uppenbart hade svårt att hålla reda på sina patienter:

”Patient B. Den 16.10. Småler utan orsak. Gjorde i på e.m. ett försök att rymma från farstugans fönster.

Den 23.10. Gjorde sista natt försök att krypa ut genom dragluckan.

Den 15.11 Gjorde idag rymmeriförsök i bara hufvudet och tofflor och pipa i hand. Sprang mot gardes kyrkomuren, skrek och slogs när han fångades.

Den 20.11. Gjorde igår försök att rymma, men gömde sig endast mellan skorstenspiporna.

Den 22.12. Gjorde igår försök att krypa ut genom klosettens draglucka.

Den 23.12. Slog idag Wahlforss med guitarren i hufvudet. ”

Inte förrän efter incidenten med guitarren, som faktiskt slog upp ett sår i Wahlforss panna, låstes Herr B in på sitt rum. När han släpptes ut fortsatte han att rymma, liksom en hel del av sina medpatienter.

De gånger tvångströjorna nämns i Saelans anteckningar har patienterna varit riktigt våldsamma.

Snus, pepparkakor och koppningshorn

I sina böcker om Lappvikens historia samlar Kalle Achté inte bara berättelser om patienterna och deras sjukdomar, utan låter oss också ta del av vilken mat sjukhuset serverade, hur många tvätterskor som anställdes, vad dessa fick i lön och hur mycket ved det behövdes för att hålla kaminerna varma.

Så får vi till exempel i inventarielistan frän 1851 veta att sjukhuset hade ett piano, en violin, en flöjt, en gitarr, en cello och 22 tandborstar.

Och en faktura från julen 1841 berättar om inköp av snus till patienterna, pepparkakor, konfekt och djurhorn för tillverkning av koppningshorn.

”Dog i går aftons”

Många av dem som togs in på Lappviken under sjukhusets första årtionden kom aldrig hem igen.

Tragiskt många begick självmord, många av dem genom att gå ner sig i Lappviken.

Ännu fler dog av sjukdomar som idag kunde ha botats: kolera, syfilis, difteri, lunginflammation och infekterade sår.

Vissa dog några dagar efter att de hade kommit till sjukhuset. Andra, som Josef Julius Wecksell, efter att ha varit intagna i 42 år.

Säng på Lappvikens sjukhus.
Säng på Lappvikens sjukhus, del av Radioteaterns ljudinstallation. Säng på Lappvikens sjukhus. Bild: Yle/Jessica Edén mentalsjukhus,Lappvikens sjukhus
Det borde inte ha kommit som någon överraskning att en del av personerna, vars liv jag följde i Saelans anteckningar, förr eller senare skulle dö.

Ändå blev jag lika förtvivlad varje gång det hände.

När man har följt en människa, låt vara bara benämnd med en bokstav, under fyra-fem år av hennes liv, läst vad hennes mamma har berättat om familjens hälsa och ekonomiska situation, följd hennes berg- och dalbana av psykiska kast, sett hennes mörkaste demoner och förfärligaste fasor, glatt sig åt hennes lyckligare perioder, läst hurudana sockor hon stickat och vilken sång hon har nynnat på – då vill man inte att hon ska dö.

Jag hade till exempel lärt mig att tycka om handlande B, en trebarnsfar från Helsingfors, som ofta såg guld och silver omkring sig:

”Handlande B. 5.4.1872. Oreddig, sjunger svagt, talar om guld och silfver. Talade igår att allt förvandlades till guld.

16.4. Har i flera dagar ej förtärt annat än vin och vatten. Blicken ytterst matt, talar intet, ger endast några skrik ifrån sig. Talade förut om guld, som han såg överallt.

17.4 Har i natt kastat sitt vatten på golvet. Inspiration i högra lungspets något ohörbar, expirationen stark. Dog i går aftons.”

Röster ur själarnas rum

I augusti inredde vi Lappvikens sjukhus så som det kan ha sett ut under gångna tider och lät fröken H, handlande B, Aleksis Kivi, Josef Julius Wecksell och en hel del av deras medpatienter och vårdare komma till liv igen i röster som ekade i Lappvikens korridorer, rum och trappor.

I mörkret på den stora, tomma och väldigt ödsliga vinden lät vi rösterna från en del av dem som dött på sjukhuset vakna. De döda fick presentera sig med ett par meningar. Om de flesta av dem vet man inte mer än så.

Som om mannen med initialerna H.L.T, om vilken det 14.10 1872 finns nedtecknat:

”Status praesens: Patienten kort till växten, men harmoniskt utvecklad. Stark snufva. Skryter, säger sig vara Gud.”

En vecka senare beskriver Saelan hur H.L.T. fått hög feber och hur man har försökt sänka febern genom att lägga en ispåse på pannan. Fyra dagar senare är T.H.L. död.

Tvätt på Lappvikens vind.
Lappvikens vind under Radioteaterns ljudinstallation. Tvätt på Lappvikens vind. Bild: Yle/Jessica Edén Lappvikens sjukhus
När de sista besökarna hade lämnat vår ljudinstallation stod jag ensam på Lappvikens vind och lät de dödas röster prata ännu en liten stund innan jag drog ut sladdarna och började städa.

Det kändes förvånansvärt fint att ha låtit de här bortglömda själarna höras, om också i bara några meningar under ett par dagars tid.


En radioversion av Rösternas hus – en vandring i Lappvikens mentalsjukhus sändes i Yle Vega söndag 27.11 kl 18.03 och finns efter det en månad på Arenan.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje