Hoppa till huvudinnehåll

Isabella Mattsson: En statsminister är också en förebild

isabella mattsson
isabella mattsson Bild: Lucia Catani isabella mattsson

Jag är uppvuxen i en tid där det enda som verkar vara säkert är en osäker framtid. Det betyder att jag känner att jag inte har råd att missköta mig.

Jag gör mitt bästa för att framstå som professionell på jobbet, eftersom korta anställningskontrakt inte garanterar trygghet utan en känsla av att någon annan kan ersätta mig om jag begår ett fel.

Hur ska jag då tolka en situation där vår statsminister Juha Sipilä har skickat tiotals e-postmeddelanden till en och samma person under en kväll och dessutom enträget vägrat att ställa upp på intervju, trots att det är en del av hans jobb? För mig framstår det som oprofessionellt och något jag, utan att ha känt den press en statsminister känner, tycker att verkar otänkbart.

Äldre journalister vittnar om att Sipilä verkligen inte är den första statsministern som tappat behärskningen på grund av journalister. Många äldre kolleger har i dagarna berättat om hur irriterade ministrar kommit med hård feedback och inte dragit sig för att lägga på telefonen mitt under ett samtal.

I slutändan borde en politiker egentligen inte vara mer styv i korken än personer ur min generation, som måste ta i beaktande att framtiden består av snuttjobb och att ens rykte kan vara skillnaden mellan anställd eller arbetslös.

Jag tvivlar inte på att kritiken mot journalister ofta varit befogad. Jag har själv blivit utskälld av en av våra statsministrar och kan medge att utskällningen inte var helt oskälig.

Samtidigt anser jag att jag borde kunna kräva att en statsminister ska vara en förebild. Flera journalister säger att man i branschen måste acceptera att ibland bli utskälld av statsministern. Men varför det?

Vad sänder det för signaler till resten av befolkningen, speciellt till oss yngre, om inte ens statsministern klarar av att behålla fattningen? Betyder det att ett sakligt bemötande inte är något omgivningen kan kräva av en? Eftersom jag själv känner en press på att försöka hålla mig lugn i min yrkesroll känns det dessutom orättvist att självaste statsministern inte måste hålla sig till spelreglerna.

I slutändan borde en äldre politiker, oavsett maktposition, egentligen inte vara mer styv i korken än personer ur min generation, som måste ta i beaktande att framtiden kanske består av snuttjobb och att ens rykte kan vara skillnaden mellan anställd eller arbetslös.

Politiker arbetar också med mandatperioder och måste ha folkets förtroende för att få fortsatt anställning. Framtida statsministrar borde kanske på allvar anamma den insikt många av oss har fått med modersmjölken.