Hoppa till huvudinnehåll

Det våras för den sovjetiska myten

NY korrekolumn-bild på Anders Mård
NY korrekolumn-bild på Anders Mård Bild: Yle korrekolumnbild anders mård

Årets mest omtalade film i Ryssland alstrar nya historiska dimridåer på uppdrag av regeringen, skriver svenska Yles medarbetare i Ryssland Anders Mård.

Till sist pallade jag inte för trycket utan pallrade mig iväg till närmaste biograf här i S:t Petersburg och köpte biljett. ”Panfilovs 28 soldater” är den mest hajpade ryska filmen den här säsongen. Och den hade premiär förra veckan.

”Panfilovs 28 soldater” är en krigsfilm om andra världskriget som skildrar den mest legendariska av alla sovjetiska krigslegender. Om de 28 infanterister som vintern 1941 mirakulöst nog lyckades stoppa tyskarnas pansaroffensiv utanför Moskva. Alla 28 soldater stupar, men de räddar också hela landet.

På sovjettiden tutades den här legenden ut i alla skolor, den göts i betong, kläddes i ord, fixerades med oljefärger, hängdes upp på notrader och nu då äntligen har den nått filmduken.

Patriot till max

När det kommer till kritan hade jag fallit offer för den statliga propagandan. Landets kulturminister hade nämligen lyckats övertala mig att se den här statligt sponsrade filmen. För han hade sagt att ”Panfilovs 28 soldater” är ideologiskt oklanderlig och grymt patriotisk och det borde vara ett måste för alla att se den.

Ursäkta. Nu ljög jag. Det har ministern inte alls sagt.

Istället har han sagt att trots att den här historien eventuellt bara är dikt och förbannad lögn så är det en helig myt, och de som inte håller med är inget annat än slödder och patrask.

Här syftade ministern på diverse tråkiga historiker som lyft fram bevis på att Panfilovs soldater aldrig förekom i verkligheten.

Särskilt illa gick det för direktören för det statliga arkivet i Moskva som hade den dåliga smaken att publicera officiella dokument som klart visar att storyn är hittepå av patriotiska sovjetiska journalister på tidningen Röda stjärnan redan år 1941.

Direktören fick förstås sparken efter 20 trogna år på arkivet.

Myten segrar

I verkligheten deltog nog Panfilovs kompani i en avgörande strid, men männen som stred var långt över 100, nästan alla stupade medan några deserterade. Och vad som egentligen hände på slagfältet är fortfarande höljt i dunkel.

Men kulturministern blev rasande därför att folk hade missat poängen.

– Våra soldaters hjältedåd är symboliskt, försökte han förklara för alla idioter. Det här kan jämföras med de 300 spartanerna som på sin tid lyckades fördröja persernas övermäktiga armé.
Enligt ministern måste man förhålla sig till de här sovjetiska krigshjältarna på samma sätt som den ortodoxa kyrkan relaterar till sina martyrer och helgon.

Succé i kassan

Vi var inte så många som hade bänkat oss i salen för att se filmen. Å andra sidan var det tidig eftermiddag. Men filmen hade dragit in två miljoner euro bara första helgen. Ett bra resultat här i Ryssland.

Filmen i sig var ingen höjdare. Man lär aldrig känna nån av de här 28 soldaterna. Istället tvingas man lyssna på diverse monologer som försöker ringa in abstrakta värderingar. Det här är nog den första krigsfilmen som åtminstone jag har sett där soldater i skyttegravar diskuterar vad patriotism egentligen betyder samtidigt som de tar skydd mot granateld.

Den som ser den här filmen blir verkligen inte klokare på vad som eventuellt rörde sig i huvudet på de här människorna där i skyttegravarna. Det man får se är glansbilder och betonghjältar som nån har försökt blåsa liv i.

Glömska botar

Man kan ju undra varför filmen är så helig för Rysslands kulturminister. Svaret handlar inte så mycket om de pengar som staten stött produktionen med som med den nuvarande ideologin.

I president Putins Ryssland spelar andra världskriget en central roll när staten försöker bygga en ny identitet. Myndigheterna vill inte att ryssarna ska sörja över den sovjetiska erfarenheten, istället ska man känna stolthet. Och politikerna har fått för sig att en känsla av stolthet uppbådas snabbast tack vare mytiska berättelser om den stora segern över nazisterna.

Vid premiären sa kulturministern att filmen är en del av den luft som hela landet andas.

– I den här luften, i vår historia, i vår kultur lever de här 28 soldaterna, betonade ministern. Och ifall det finns medborgare som inte vill andas den här luften blir vi nog förvånade, men vi tänker inte tvinga nån.

– De som inte tycker om denna luft behöver inte andas. Det viktiga är att de inte sätter käppar i våra hjul, och att de inte orenar vår luft med sin stank.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes