Hoppa till huvudinnehåll

Krigsminnen: Hitisbo sköt tjäder, råkade på ryssar

Svartvit bild av en grusväg, med en vattenpöl i  mitten, och skog på var sida om vägen.
Svartvit bild av en grusväg, med en vattenpöl i mitten, och skog på var sida om vägen. Bild: Yle/Minna Almark väg,vägar,grusvägar,skogsvägar

Fortsättningskriget slutade för 72 år sedan, den 4 september 1944, då ett vapenstillestånd trädde i kraft mellan Finland och Sovjetunionen. Men de åboländska soldaterna kallades inte genast hem.

I norr fortsatte Lapplandskriget, då tyskarna skulle lämna Finland. Och längs östgränsen skulle man patrullera och se till att vapenvilan höll.

Hitisbon Gunnar Hollsten var på patrullering en dryg månad efter vapenstilleståndet, i oktober 1944, och var med om en sak som förändrade synen på kriget helt. Men han kunde också ha startat kriget på nytt.

- Efter vapenstilleståndet skulle alla finländska soldater bort från de områden som ryssarna hade tagit. Det bestämdes om gränsvakter, och vi var en grupp finlandssvenska soldater utsedda att övervaka en väg som leder till Fredrikshamn.

Någon från Nyland sade att det i skogen fanns tjädrar som var goda att äta, och tidigt på morgonen när Hollsten gick på vakt på ett vägavsnitt fick han plötsligt syn på en tjäder, som satte sig i toppen av en tall.

- Jag glömde vad jag hade för uppgift, spände maskinpistolen på enskild eld och så avlossade jag ett skott, men bommade.

Men en stund senare satte sig tjädern på nytt, och då träffade han. Han visste att han måste skynda sig att få den därifrån, så han var snabb och gömde den i en buske.

Först då började han fundera vad som nu skulle hända, och för säkerhets skull putsade han maskinpistolen, om någon undrade, så det inte skulle märkas att han hade skjutit med den.

Upprörda ryska soldater

Efter en stund hörde han prat. Rösterna var mycket högljudda och de var många, och efter en stund kom en grupp ryska soldater.

- De ropade och ropade, men jag lugnade mig och sade "pam, pam", och visade mot skogen, och de förstod att jag hade försökt skjuta något djur som sprungit iväg, och så skrattade de.

Gunnar Hollsten.
Gunnar Hollsten på sin 93-årsdag. Gunnar Hollsten. Bild: Birgitta Holmström gunnar hollsten

Men en av soldaterna kom närmare. Han sade en massa på ryska, medan Hollsten svarade med några ord på svenska.

- Sedan såg jag att det på marken hade bildats ett slätt område, jag tog en pinne och ritade en karta. Jag ritade Bottniska viken, finska sidan, svenska sidan, och vi kom ända till Hangö udd. Han nickade och förstod var det var. Och jag tyckte han också sade Leningrad.

- Så ritade jag några prickar som skulle föreställa holmar i Åbolands skärgård, och på en av dem pekade jag och sade Hitis, och han nickade.

Den sovjetiska soldaten tog också en pinne och så ritade han en stor sjö. Hollsten kom underfund med att det var Kaspiska havet, och soldaten visade att han kom från en plats en bit norrut från sjön.

- Så där var vi två soldater, ena från Hitis och han från Kaspiska havet, och jag började fundera hur i världen det gått på det här sättet.

De sovjetiska soldaterna lugnade sig, och slutligen återvände de till sin sida. Hollsten var glad över att inget värre hänt, så när avlösning kom med en annan vakt berättade han ingenting.

"Man tänkte inte att det var människor ens, utan det var måltavlor"

- Men sedan smög jag tillbaka och hämtade fågeln. Pojkarna var skickliga, plockade den och lagade den, och med potatis från ett land i närheten åt vi den, hela vår grupp på tio personer.

De andra i hans grupp var mycket glada över maten, och enades om att inte prata om hur det hade gått till. Men på kvällen började han tänka på vad som hänt.

- Att det där var soldaterna, dem vi hade stridit emot. Vi hade en tanke om att det var något annat, men det var pojkar i min ålder, och jag blev riktigt förvånad. För då vi hade varit i Ryssland hade vi i löpgravarna och i skytteställena inte sett något, utan man sköt bara ungefär där det var en rörelse. Man tänkte inte att det var människor ens, utan det var måltavlor, på något märkvärdigt vis.

- Vad hade vi gjort för fel åt varandra? Om vi skulle ha träffats några veckor tidigare så hade vapnen talat, och en eller båda hade stannat på platsen. Det var kriget som gjorde så.

Hollsten tänker på det som nu händer ute i världen, om hur man hör om människor som dör, och om kyrkklockarna som ringde för Syrien för att få oss tänka på kriget.

- Det borde kunna avslutas med vapenstillestånd, precis som Finland och Sovjetunion först hade ett vapenstillestånd och sedan fred. Vi vet att man inte var nöjd på det sättet, men vi har levat i 72 år nu efter 1944 i fred med varandra, Ryssland och Finland, och det var det bästa att det blev på det sättet.

Hollsten vill tro att man kan hjälpa varandra och förstå varandra.

- "Lär dig livets svåra gåta - älska, glömma och förlåta". Tänk att jag en gång i världen använde vapen, och måltavlorna var människor, pojkar som jag.

Gunnar Hollsten intervjuades hösten 2016 i Hitis, av Kimitoöns kaplan Antti Kuokkanen.

Läs också