Hoppa till huvudinnehåll

Att förlora ett barn som aldrig föddes

Annika Ljungberg
Annika Ljungberg har varit gravid två gånger under det senaste året. Båda graviditeterna slutade med missfall. Annika Ljungberg Bild: Yle/Malena Holmström annika ljungberg

Annika Ljungberg sitter i väntrummet med sin man och förbereder sig på att gå in till ultraljudsundersökningen. Hon är nervös och förväntansfull. I kväll ska de ringa släkt och vänner och delge den fina nyheten om det lilla fostret som växer i magen. Men så blir det inte. Det lilla fostret finns inte längre.

För ett år sedan stod Annika Ljungberg hemma i badrummet med ett positivt graviditetstest i handen. När hon och hennes nyblivna man bestämt sig för att de ville försöka få barn dröjde det inte länge förrän drömmen tog ett steg i rätt riktning.

- Det var en härlig nyhet för både mig och min man, tänk att det gick så fort och enkelt.

Ändå ville Annika inte jubla fullt ut. Hon var väl medveten om riskerna med en graviditet och att den inte alltid slutar bra.

- Under min utbildning till biolog läste jag fosterutveckling och vet att det är en komplicerad process när ett barn blir till. I något skede under kursen minns jag att jag tänkte "hur kan det någonsin fungera"? Jag har också hört om vänners vänner som länge försökt få barn utan att lyckas. Därför var jag ganska realistisk och visste att missfall är ganska vanliga.

Annika Ljungberg
Annika Ljungberg Annika Ljungberg Bild: Yle/Malena Holmström missfall

Men trots alla historier fanns där självklart ett hopp som blev betydligt större i samma stund som testet visade att hon var gravid. Därför var det med stor förväntan som Annika och hennes man åkte in till den första ultraljudsundersökningen som vanligtvis görs i den tredje graviditetsmånaden.

- Det råkade vara min mans födelsedag. Jag hade inte planerat så mycket, men tänkte ändå att vi efter undersökningen kanske kunde gå och titta på barnkläder och fira med en god middag på restaurang.

Livmodern är tom

Vid sjukhuset kallas de in på ett rum och Annika får lägga sig ner på britsen. Sköterskan använder en ultraljudsgivare för att titta till fostret, men hon säger att det inte syns så tydligt och bestämmer sig därför för att göra en vaginal undersökning också. Då kommer käftsmällen. Sköterskan kan ingen annat än konstatera att livmodern är tom. Fostret blev aldrig större än två millimeter.

- Tårarna vällde fram medan jag försökte hålla mig sansad. Även om jag var medveten om riskerna så utgick jag från att allt skulle vara okej.

Efter att en läkare undersökt Annika och konstaterat samma sak går allting snabbt.

- Jag fick ett kuvert i handen med mediciner och smärtstillande som jag ska ta följande morgon. Sedan var det tack och hej.

Det blev ingen middag eller barnklädesshopping den kvällen. I stället tvingas Annika och hennes man ringa runt till de som redan visste om graviditeten och berätta den sorgliga nyheten.

Smärtan överskuggade missfallet

Följande morgon var det sedan dags att ta medicinen som skulle tömma livmodern, den samma som används vid abort.

- Jag fick otroliga smärtor och kämpade på hemma ett par timmar innan jag insåg att det inte går längre. Då fick vi åka in till Barnmorskeinstitutet i Helsingfors. Det var den värsta taxiresan jag varit med om. Varje inbromsning, gupp och acceleration gjorde fruktansvärt ont.

Väl framme vid sjukhuset sjunker Annika ner i en rullstol som finns i foajén. Efter det får hon snabbt hjälp och smärtlindring, och i samband med det börjar också blödningen som visar att medicinen haft effekt.

- Efter det var jag mest tacksam över att inte ha ont längre. Fokuset på smärtan hade nästan överskuggat själva missfallet.

Missfall

Missfall betyder att en graviditet avbryts av sig själv och fostret stöts ut ur livmodern innan det vuxit färdigt. Oftast innebär det här inte att det är något fel på ens kropp eller att chanserna för att bli gravid igen skulle vara lägre.

Cirka 10–15 % av de graviditeter som registrerats inom hälsovården i Finland avbryts på grund av missfall. Merparten av missfallen sker innan utgången av graviditetsvecka 12. Många missfall sker också alldeles i början av graviditeten då kvinnan fortfarande är omedveten om sin graviditet. Därför är det svårt att samla in helt tillförlitlig statistik.

Årligen vårdas omkring 17 000 missfallspatienter i Finland. Det finns många möjliga orsaker till missfall, men i enskilda fall förblir orsaken ofta obestämd.

Källa: Kohtukuolema och Vårdguiden

Lång blödning

Annika och hennes man bestämmer sig för att försöka igen så fort som möjligt. Den här gången låter plusset vänta på sig flera månader, men till slut, i augusti i år finns det där i alla fall.

- Den här gången ville vi gå på ett tidigt ultraljud i vecka sju så vi bokade tid privat. Vi tänkte att ett missfall är helt normalt och att den här gången går det säkert vägen.

Men det gör det inte. Några dagar innan ultraljudet får Annika en blödning och hon förstår genast vad det är som hänt.

- Den här gången var situationen inte lika akut, sorgen blev mer dämpad.

Men inte heller den här gången får Annika en chans att sörja utan komplikationer.

- Blödningen höll på i fem veckor efter det andra missfallet och först åtta veckor efter att blödningen börjat visade graviditetstestet negativt som tecken på att hormonbalansen återhämtat sig. Den psykiska sorgen över missfallet överskuggades ännu en gång av det som var fysiskt jobbigt.

Om jag skulle veta att vi i slutändan kommer att få ett barn så skulle jag klara av det här. Men det finns ju inga garantier.

I dagsläget försöker Annika leva så vanligt som möjligt och kämpar med att inte låta längtan efter barn förlama henne helt.

- Jag vill inte bli hysterisk och låta graviditetsönskan ta över helt. Jag försöker att tänka på livets andra delar och inte lägga all fokus på menscykeln och ägglossningar. Det gör jag för att skydda mig själv.

Men visst finns sorgen, oron och önskan där hela tiden.

- Under missfallen minns jag att jag tänkte att "om jag skulle veta att vi i slutändan kommer att få ett barn så skulle jag klara av det här". Men det finns ju inga garantier. Rädslan för att bli barnlös finns där.

Och den rädslan är svår tala om. Genom att berätta sin historia vill Annika få andra kvinnor att känna sig lite mindre ensamma och göra det lättare att tala om missfall.

- Det är tyvärr så otroligt vanligt med missfall och många kvinnor upplever det någon gång. Sedan jag började tala om det här har jag fått många kommentarer i stil med "jag också" eller "min kompis också". Många väljer att hålla graviditeten hemlig före vecka 12, men jag vill inte hålla på och smussla och spela teater. Får jag missfall kommer jag berätta oavsett. Och kom ihåg att du får reagera precis som du vill. Gråt och sörj, men bli inte ensam med dina känslor!

Trots en bergochdalbana av känslor det senaste året är det ändå förhoppningen om att det ska gå bra i slutändan som får Annika och hennes man att orka försöka igen.

- Jag är medveten om att jag alldeles snart kan ta ett test som visar positivt och att det med stor sannolikhet går bra. Och det är den tanken jag vill hålla fast vid.