Hoppa till huvudinnehåll

Den finlandssvenska småstaden – paradis eller helvete?

Kungsgatan i Ekenäs
Småstad Kungsgatan i Ekenäs Bild: Yle/Minna Almark ekenäs gågata,Ekenäs

För ett tag sedan bad vi om era småstadsberättelser och fick in många svar. De gav olika bilder av de små städerna i Svenskfinland och det som händer under ytan i dem. Vi sammanställde delar ur berättelserna här.

Berättelserna kunde såväl gå långt tillbaka i tiden som vara dagsaktuella.

Esbo är Finlands näst största stad men var en gång en lantlig idyll nära Helsingfors. Känslan för hemtrakten påminner, lite som i Väinö Linnas trilogi ”Här under polstjärnan” också om tiden är en annan, om familjen som drömde om ett hus och jobbade för drömmen:

Som så många andra byggde Pappa ett egnahemshus efter kriget... Det var på 1950-talet... vi sparade först till tomten... sedan sparade vi och byggde sockeln... sedan sparade vi igen och byggde till vattentak... Mamma ritade huset... och vi gick till en känd arkitekt och bad honom rita enligt detta... han sköt dock Mammas papper åt sidan... så vi tackade för oss och sedan slängde vi arkitektens ritning... och gick till en snäll byggmästare... och han gjorde som Mamma ville...Inredningen gjorde Pappa så långt som möjligt själv... minns att min syster och jag målade bräderna innan de restes upp... bygget tog sju år...

I en berättelse om Kristinestad uttrycker en skribent en längtan efter ett sammanhang med andra människor:

Min berättelse handlar inte riktigt om att faktiskt bo i en småstad. Men att känna sig hemma i en sådan. Att varje ledighet; sommar som höst, få komma dit hjärtat alltid längtar. Att jag faktiskt bara hinner köra till stugan, inte ens parkera, innan jag nås av ett meddelande på mobilen där det står "tror jag såg din bil köra förbi, är du här?!". Tänk, en stad där till och med jag blir igenkänd och känner igen vart och vartannat ansikte då man bara skall köpa mjölk i butiken.

Vintersol över istäcke.
Is i Vasa Vintersol över istäcke. Bild: Yle/Markku Hautala österbotten

Österbotten är kanske inte en plats men har en gemensam historia i att människor rört på sig. För hundra år sedan åkte många människor till Amerika, idag är många österbottniska kommuner mottagare av människor i rörelse och på flykt:

I Malax hör jag flera språk varje dag, en relativt stor procent av befolkningen är invandrare och det har gått utan de vanliga integrationsproblemen man får höra om i städerna. I Helsingfors hör jag mest finska bara. Det känns mera multi-kulti här på laande än i stan.Jag vill inte flytta igen.

Och

Något jag verkligen uppskattar med Kristinestad är hur mycket mera levande staden blivit sedan det kom asylsökande och att det finns ett fint frivilligengagemang för dem. Det är något att vara stolt över. Den levande tvåspråkigheten i staden och nu det allt mer internationella inslaget ger en stämning som jag tycker om och det fungerar bra för olika kulturer att leva tillsammans och sida vid sida.

Språket i vardagen och kärleken till språk är också något viktigt:

Bor i Jakobstad. i en mångkulturell miljö där jag trivs väldigt bra. Här finns all den basservice man behöver. Får svensk service överallt. Det jag kan sakna är en större variation i utbud och ett folkvimmel att få inspiration av. Trots att kulturutbudet är stort så blir de lite enformigt i längden.

Samt

Jag e kokkolabo, talar grundspråtsi o älskar min stad!

Ca Bäck och Birger i dramaserien Lola uppochner
Ca Bäck och Birger i dramaserien Lola uppochner Bild: Robert Nordström / Långfilm Productions Yle Fem,Mimosa Willamo,Carl-Kristian Rundman,carl-kristian rundman som birger stenqvist

En anledning till att vi just nu frågade om småstaden är att Svenska Yle på mellandagarna visar en splitterny tv-serie, Lola uppochner som utspelar sig i staden Flatnäs, inspelningarna gjordes i Ekenäs.

I serien förekommer det en hel del mygel, slitsamma människorelationer och utnyttjande. Vi fick också in berättelser som påminner om att småstadens litenhet för vissa är himmel och för andra ett helvete:

Min ort som jag kommer ifrån är en liten by i Närpes som är fylld med bybor som skvallrar och är väldigt nyfikna och framförallt är väldigt snälla på ytan när man träffas. När de kommer hem spyr de upp ord om hur konstiga och hemska de personerna de just pratade med är. Om man inte är som alla andra i den byn, då är man konstigt, ful o äcklig.

Min historia är att jag blev mobbad i lågstadiet o jag kände mig aldrig som de andra. Till skillnad från de vuxna sa de andra barnen vad det var fel på mej. Jag luktade ko. De andra föräldrarna hade för de mesta växthus som de skötte om o var mycket bättre än de andra. Var man annorlunda fick man inte vara med. Det finns mycket förnedrande saker jag har varit med om. Idag lever jag på ett annat ställe men jag lever ändå med de sår jag fick av deras ondska.

Frågan om klass och positioner i samhället kan vara avgörande för känslan för hembygden:

Har bott i min ungdom i Grankulla, och det är en håla utan like. Det enda positiva är närheten till Helsingfors, egentligen är Grankulla en sovstad för förmögna och inget annat. Några arbetsplatser av betydelse finns inte, och staden kan inte växa på grund av sin lilla yta, det är egentligen en sluten "klubb", som tar nya medlemmar bara om någon annan dör eller flyttar bort, och medlemsskapet förutsätter en tjock plånbok.

De svar vi fick in påminner om att Jakobstad och Ekenäs på många sätt fungerar som ett slag av urtyp för den finlandssvenska småstaden. Städerna är vackra, som ”sommarstäder” är de populära besöksmål för turister, de är havsnära, evenemangstäta, mysiga, familjer drömmer om att flytta in och på ytan finns det inte mycket att anmärka.

Jag är hemma från Ekenäs. Jag tog för några år sen steget ut i studielivet och flyttade bort från småstaden. Varje gång jag besöker Ekenäs är det som om tiden stått stilla och inget förändrats. Samma inavlade befolkning bor kvar, klagar på småstadslivet och besöker Santa Fe på fredag och lördag. Pensionärerna klagar på att mopederna låter för mycket och tonåringarna kontrar med att dricka mer energidryck och köra ÄNNU hårdare och ÄNNU mera vårdslöst.
Välkommen till Ekenäs, staden där tiden står still men det ändå var bättre förr.

Och

Hemma från Ekenäs, många kan säga att staden är för liten och att det är ett helvete när alla känner varandra. Inte jag, jag älskar det, vill flytta hem så fort jag är klar med studierna. I Ekenäs finns min familj, mina vänner och allt jag älskar. En säker stad med fina människor som tar hand om varandra.

Anna Svanbäck och Henrik Pettersson i dramaserien Lola uppochner.
Ur Lola uppochner Anna Svanbäck och Henrik Pettersson i dramaserien Lola uppochner. Bild: Robert Nordström / Långfilm Productions patrik kumpulainen som henrik pettersson,Yle Fem

Men här lite småortsaktivitet att ägna sig åt:

Vilken är den bästa orten i Svenskfinland?

Rösta fram orten du gillar mest. Kommentera gärna ditt val i artikelns tråd.

Ekenäs
93.3% (58620 röster)
Jakobstad
1.1% (698 röster)
Nykarleby
0.9% (552 röster)
Liljendal
0.7% (409 röster)
Karleby
0.6% (347 röster)
Kristinestad
0.5% (326 röster)
Borgå
0.5% (286 röster)
Pargas
0.5% (310 röster)
Hangö
0.4% (265 röster)
Lovisa
0.4% (220 röster)
Mariehamn
0.4% (261 röster)
Kimito
0.3% (188 röster)
Kronoby
0.1% (90 röster)
Kaskö
0.1% (63 röster)
Grankulla
0.1% (78 röster)
Ingå
0.1% (82 röster)
Iniö
0.1% (34 röster)
Antal avgivna röster: 62829

Uppdatering 21.12.2016 kl. 15.47. Omröstningen i artikeln är stängd på grund av maskinella röster.

Svenska Yles premiär för Lola uppochner i Yle fem och Arenan närmar sig.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje