Hoppa till huvudinnehåll

Drömmen om TeaterStockholm

Alma Pöysti i sminket på Stockholms stadsteater.
Alma Pöysti sminkas för rollen som Benvolio på Stockholms stadsteater. Alma Pöysti i sminket på Stockholms stadsteater. Bild: YLE/Tomas Jansson alma pöysti

Teaterstockholm lockar finlandssvenska skådespelare som aldrig förr. Tomas Jansson träffar en kvartett som söker nya utmaningar och miljöer.

Det är ingen nyhet längre med finlandssvenska skådespelare i svenska tv-serier, men på teaterscenerna har det sett annorlunda ut.

Tills nu. När jag besöker Stockholm i slutet av november stöter jag på fler namn än någonsin tidigare, och stämmer träff med den kvartett som senast har slagit sig ner i staden. Tre frilansare – Johan Fagerudd, Andrea Björkholm och Birthe Wingren – som mitt i den stenhårda konkurrensen försöker hitta sin plats. Och Alma Pöysti som har ett kontrakt på Stockholms stadsteater, där hon nu spelar Romeos kusin Benvolio i Shakespeare-klassikern Romeo och Julia.

För Almas del ser det ut som resultatet av en konsekvent genomförd plan, att hon nu spelar teater på Nordens största teaters stora scen.

Vi spolar bakåt några år till 2009. Då är Alma 28 år, anställd på Svenska Teatern i Helsingfors, och spelar i klassiker som Fröken Julie och Körsbärsträdgården. Men när jag träffar henne för en intervju och som sista fråga undrar var hon ser sig om tio år, svarar hon att ”det sku vara roligt att åka utomlands, studera litet, kanske jobba, nya sammanhang och nya mänskor så man inte bara går på i samma spår.”

Alma Pöysti i Körsbärsträdgården, 2009.
Alma Pöysti i Körsbärsträdgården, 2009. Alma Pöysti i Körsbärsträdgården, 2009. Bild: Valtteri Kantanen alma pöysti

Inte långt senare säger hon upp sig från Svenskis, blir frilans, och dras in i ett överambitiöst arbetstempo där egna projekt varvas med spännande uppdrag både på finska och svenska; allt från Laura Ruohonens Luolasto på Nationalteaterns stora scen (på finska!) till Andriy Zholdaks mytomspunna Morbror Vanja-regi på Klockriketeatern.

Scen ur föreställningen Onkel Vanja.
Alma Pöysti 2011 i Klockriketeaterns Morbror Vanja. På bilden också Anders Slotte och Jussi Johnsson. Scen ur föreställningen Onkel Vanja. Bild: Klockriketeatern/Christoffer Allén alma pöysti

Tills hon sex år efter den tidiga intervjun faktiskt flyttar utomlands, tillsammans med ett drygt två-årigt kontrakt på Stockholms stadsteater.

Ett medvetet karriärsteg?

Alma Pöysti suckar högt i stadsteaterns personalcafé. Temat karriär hör uppenbart inte till hennes favoritsamtalsämnen.

- Nej men, det handlar om sammanhang, mänskor man jobbar med. Att tänka karriär, att nu ska jag... Nej, då är man ute och cyklar, då är det ett ego som ska bekräftas, och det är ett gift som lätt smyger sej på.

Men i en stad som Stockholm där en stor del av TeaterSverige samlas, där måste man väl också slåss litet för att få plats?

- Ja men det är just det som jag är så ointresserad av, att röja plats och göra karriär och armbåga och hålla på med jag jag jag. Kanske man borde göra så här, för det är en hård stad, speciellt i den här branschen. Men jag tror inte det gör mänskor särskilt gott, och jag mår inte bra av det så varför sku jag ställa upp på det? Jag vill koncentrera mej på det som gör mej glad, på jobbet och inte på det andra runtomkring, och jag vet inte om det är dumt eller klokt men det är så som jag fungerar bäst.

- Och jag tänker också att, om man gör ett gott arbete så genererar det mer arbete, om nån uppskattar det man gör så får det räcka, istället för att jag skulle låta framgång mätas i tidningsspalter. Det är en farlig väg i det långa loppet.

Teaterns fasad.
Teaterns fasad. Bild: YLE/Tomas Jansson stockholms stadsteater

Att Alma jobbar i Stockholm nu verkar alltså inte alls ha med någon genomtänkt karriärplan att göra, istället har faktiskt också slumpen spelat en stor roll i sammanhanget. Alma spelade med i det jättelika finländska/svenska samarbetsprojektet Fosterlandet i regi av Anna Takanen, och när Anna sedan blev chef för Stockholms Stadsteater ville hon ta uppsättningen med sig och erbjöd samtidigt Alma ett 27 månader långt kontrakt.

Det är som en annan nystockholmare Johan Fagerudd formulerar det; ”kontakter, slumpen, och sen att man gör ett bra jobb förstås”. Allt det behövs för att man ska få in en fot i branschen.

Scen ur föreställningen Fordringsägare.
Görel Crona och Johan Fagerudd i Fordringsägare på Strindbergs Intima Teater. Produktionen gästspelar i Vasa och Jakobstad i februari. Scen ur föreställningen Fordringsägare. Bild: Elisabeth Ohlson Wallin johan fagerudd,Görel Crona

Johan spelar som bäst i Strindbergs triangeldrama Fordringsägare på Strindbergs Intima Teater, och för att få det jobbet hjälpte det att han i flera tidigare sammanhang hade samarbetat med regissören Görel Crona. När han i fjol spelade på Dramatens stora scen (Maria Stuart) handlade det dessutom om slumpen, att det uppstod en lucka när en person ur ensemblen hoppade av – eventuellt kanske också huvudrollsinnehavarna Ylva och Stina Ekblad hade något med saken att göra.

Andrea Björkholm flyttade till Stockholm genast efter teaterhögskolan och hoppades att hennes praktik på Uppsala Stadsteater skulle fungera som en inträdesbiljett till branschen. Så lätt gick det ändå inte, så hon satsade allt på att bli en del av teamet bakom operan Magnus-Maria (regi: Susanne Osten), ”jag erbjöd mej att fast koka kaffe bara jag fick vara med på ett hörn”, skrattar hon idag, ”men så slutade det med att jag stod på scenen”.

Det jobbet ledde till andra jobb, och under hösten har hon turnerat med jättestora Riksteatern i produktionen Tjärdalen.

Scen ur föreställningen Tjärdalen.
Andrea Björkholm i mitten, omgiven av Lisette Pagler, Nina Rudawski, Elin Skarin och Paula Sundberg i Riksteaterns Tjärdalen. Scen ur föreställningen Tjärdalen. Bild: Markus Gårder. riksteatern

Birthe Wingren flyttade till Sverige som en del av Kristina från Duvemåla-ensemblen, först till Göteborg och sedan till Stockholm. Men inte ens den produktionen garanterade några nya jobb. Duvemåla-musikalen lades ner i januari, sedan dess har Birthe sökt nya jobb, och först nu har hon något nytt på kommande i Stockholm: Kammarmusikalen Fun Home, som får sin premiär i april på Stockholms stadsteater.

- Det jobbet fick jag via en audition, berättar hon.

- Jag har märkt att det inte alls är någon självklarhet att ens få komma på en audition. Så jag var jätteglad att jag fick chansen, och nu för ett par månader sedan blev det klart att jag får jobbet.

Och vad tänkte du då?

- Ja jag blev så glad, att få jobba igen, det känns litet som att jag nu kan ta ett steg in, och så får jag hoppas att det ska leda till något annat.

Skådespelarkvartetten som är nämnd här är inte de enda finlandssvenskarna som syns på Stockholms scener just nu, det finns några som redan länge har bottt i staden. Men jag är intresserad av att få veta vad som har fått så många att nästan samtidigt söka sig västerut.

- Den finlandssvenska teatern kändes ganska tråkig och dammig, och som att det jag hade att ge inte passade in, svarar Andrea Björkholm.

- Jag behövde ett luftombyte för att få litet andra perspektiv, och för att få kontakt med sådana som kanske vill samma sak som jag.

Och det är?

- Att jobba normkritiskt och genusmedvetet, och feministiskt. För det gör man här, det märks i allt, i repertoarval och rollbesättningar och kommunikationen. Det finns en vokabulär här som alla känner till, man behöver inte ta allt från början och det gör de här frågeställningarna litet mindre komplicerade än i Finland.

För Birthe Wingren handlade det om att helt enkelt göra något annat än det hon alltid gjort.

Porträtt av Birthe Wingren.
Birthe Wingren. Porträtt av Birthe Wingren. Bild: Jimmy Eriksson birthe wingren

- Jag har jobbat på mer eller mindre alla finlandssvenska teatrar, och inget dåligt med det men jag kom på mej själv med att känna mej litet som en soffa i det finlandssvenska vardagsrummet, jag blev litet trött på mej själv. Så jag ville pröva på att jobba med andra mänskor, utmana mej själv både personligt och konstnärligt, jag kände att jag behöver en spark i baken för att få en nytändning.

- Jag vill verkligen försöka, så därför har jag sagt nej till jobb i Finland för att kunna söka jobb här.

Nya impulser, det talar också Johan Fagerudd om.

- Jag har trivts bra med det jag har gjort i Finland, men i det här yrket behöver man röra på sej och jobba med andra mänskor. Och så är det språket förstås. Att få vila i svenskan och inte hela tiden behöva känna att det är ett hotat språk. För det har jag upplevt de senaste åren i Finland, att svenskan är ifrågasatt.

- Och så var det kanske också hungern efter impulser och nya människor som drev mej hit. Just nu tycker jag verkligen om att vara i en miljö där jag kan hoppa på cykeln och se teater på svenska, nästan varje kväll.

Perspektiv, distans, nya människor...

- Just det, säger också Alma Pöysti.

- Det att man får perspektiv på sej själv och sin tillvaro, det händer bra saker bara genom det.

Och så får man se vad det leder till, och hur länge man väljer att stanna.

- Jag och min familj kom överens om att ta det som en utfärd som vi sedan har förlängt vartefter, berättar Johan Fagerudd.

- Det var tal om att stanna så länge som vår dotter går i högstadiet, men nu planerar hon redan för gymnasiet. Så jag fortsätter gärna med att jobba både i Finland och i Sverige, men med Stockholm som bas.

Och Andrea Björkholm?

- Min finska är så dålig så det känns som att det finns större möjligheter för mej i Stockholm. Och just nu har jag bostad och flickvän och jobb här, så när det nu äntligen känns som att det har lossnat tänker jag inte ge upp.

Birthe Wingren?

- Vi tänkte att vi stannar tills vår dotter har gått ut skolan, och det handlar väl om tio år eller så...

Alma Pöysti?

- När jag flyttade kändes det mest som ett äventyr, och nu vill jag låta bli att planera för mycket. För mej är det här en enastående möjlighet att nolla litet, litet som att börja på nytt från rent bord, och det ska jag ta vara på.

Nej, några karriärplaner lyckas man inte få henne att slå fast.

- Om du vill att jag ska tala framtid så, ja, jag hoppas väl att jag alltid ska svara som den där unga Alma, att jag ska hållas öppen och nyfiken för världen och för nya mänskor och nya former. Meningsfulla sammanhang, det är det jag söker.

Och så får slumpen fortsätta spela in. Vilket den också gör.

Mitt i arbetet med rollen som Benvolio dök ett erbjudande från Finland upp, något hon inte kunde säga nej till. Nästa vår tar Alma därför tjänstledigt från Stockholms stadsteater för att kunna återvända till Svenska Teatern, där hon ska spela en ung Tove Jansson.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje