Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: De osynliga mitt ibland oss

Foto från Kohtauspaikkoja kadonneille på Finlands nationalteater.
Dockteaterkonstnären Iida Vanttaja firar 25-årsjubileum med föreställningen Kohtauspaikkoja kadonneille. Foto från Kohtauspaikkoja kadonneille på Finlands nationalteater. Bild: Saara Mansikkamäki kohtauspaikkoja kadonneille,Finlands nationalteater

Iida Vanttaja firar sitt tjugofemårsjubileum som dockteaterkonstnär med en uppsättning om vår tids samhällssjukdom. Ensamhet och marginalisering är det bärande temat i en vackert visualiserad föreställning som fått namnet Kohtauspaikkoja kadonneille.

En strandsatt kvinna sänder i väg sina nödrop som irrande pappersbåtar över mörka vatten.

En man som tappat räkningen över dagarnas gång sugs ner i ett sandhav.

En ensam åldring klär sig i pärlhalsband och hatt för att göra sin sista sorti.

- Det enda jag ångrar är att jag väntade så många år, säger hon.

I mörkret på Nationalteaterns lilla Omapohja-scen avlöser tablåerna varandra som upplysta luckor i en julkalender. Men i den här kalendern dominerar inte hoppets budskap utan inblickarna i ensamhetens och utstötthetens olika former.

Utan skyddsnät och sociala kontakter är det lätt att bli osynlig och bortglömd i dagens samhälle.

Ett Själö i samhällets centrum

I ett par gallsprängda tablåer ironiserar uppsättningen till exempel över situationen på dagens arbetsmarknad.

Foto från Kohtauspaikkoja kadonneille på Finlands nationalteater.
Toivo hos arbetsförmedlaren. I bakgrunden animeraren Mila Nirhamo och Iida Vanttaja som arbetsförmedlare. Foto från Kohtauspaikkoja kadonneille på Finlands nationalteater. Bild: Saara Mansikkamäki kohtauspaikkoja kadonneille,Finlands nationalteater

Den välutbildade Toivo, gestaltad av en cirka trettio centimeter hög dockfigur, knackar på hos det som tidigare kallades arbetskraftsbyrå. Där möts han av en gigantisk byråkrat med huvudet instucket i ett hus. Huset har otaliga dörrar som alla leder in mot ett allt snårigare system av krympande samhällstjänster.

Något arbete får Toivo förstås inte.

Men kanske ett kallelsebrev till ett statligt ’morotsprojekt’ där långtidsarbetslösa lär sig att bygga små boendemoduler som med lätthet kan förvandlas till likkistor ...

För manuset till Kohtauspaikkoja kadonneille står Iida Vanttaja tillsammans med Antti Kaski och i de svartaste scenerna drar de tydliga paralleller mellan ustötningsmekanismerna i dagens samhälle och forna tiders förvisning till Själö i Åbo skärgård.

På den tid när Själö fungerade som isoleringsplats för leprasjuka ålades patienterna bland annat att ta med sig virke till den egna kistan.

I Kohtauspaikkoja kadonneille gestaltas ett samhälle som inte längre behöver någon ö för att gömma undan människor. Att kollektivt blunda blir billigare medan kistorna byggs på en sysselsättningskurs.

Tillspetsat? Visst, men samtidigt sorgligt klarsynt.

Och i de ironiskt formulerade iakttagelserna är också texten ett måste. Kallelsebrevet till den absurda sysselsättningskursen leker till exempel fyndigt med alla de byråkratiska språktrick som får en ren och skär förlustsituation att framstå som idel vinst för den stackars mottagaren.

Men samtidigt är texten också den största svagheten i föreställningen. Mycket av det som sägs är både överflödigt och övertydligt.

Flytande gräns mellan dockor och människor

Ibland känns det nämligen som om Iida Vanttaja inte hade litat tillräckligt på den visuella kraften i de tablåer hon skapar på scenen.

Foto från Kohtauspaikkoja kadonneille på Finlands nationalteater.
Kortslutning i samhällsmaskineriet? På bilden Iida Vanttaja. Foto från Kohtauspaikkoja kadonneille på Finlands nationalteater. Bild: Saara Mansikkamäki kohtauspaikkoja kadonneille,Finlands nationalteater

Och ändå är det uttryckligen där styrkan ligger, i de magiska ögonblick då hennes uttrycksfulla dockor vaknar till liv med hjälp av henne själv, Mila Nirhamo och Maria-Elina Koivula.

I dockteater finns inga fysiska begränsningar. I Kohtauspaikkoja kadonneille agerar dessutom dockan och människan på ett fascinerande sätt sida vid sida, i samma berättelse.

Skådespelarna axlar uppgiften som diskreta animerare och självständiga rollfigurer parallellt. Resultatet är en intressant lek, både med gestalternas magiska förvandlingar och skillnaderna i dimensionering.

Och mer än så behövs inte. Visuellt är Kohtauspaikkoja kadonneille en fascinerande och berörande helhet – men det talade ordet?

Nja, det bekräftar nog bara det som Vanttaja & co själva skriver i programbladet:

Många är orden i världen men tänk om man ibland måste tiga för att bli hörd?

I Kohtauspaikkoja kadonneille är bilderna ofta nog för att göra de osynliga synliga igen.

Åtminstone för ett ögonblick.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje