Hoppa till huvudinnehåll

Herberts: Här är listan på vad som gick snett för Backe

Hasse Backe, Abu Dhabi, januari 2016.
Hasse Backe gjorde många misstag, anser Christoffer Herberts. Hasse Backe, Abu Dhabi, januari 2016. Bild: EPA / All Over Press hasse backe

Elva landskamper och bara fyra kvalmatcher fick räcka. Sen fick Hasse Backe sparken som tränare för fotbollslandslaget. Varför? Christoffer Herberts har svaren på vad som gick galet.

1. Träningsmatcherna utnyttjades inte

Att få till stånd rätt typ av träningsmatcher är sannerligen inte det enklaste för en fotbollslilleputt som Finland, men dagen då Backe fått sparken är det lätt att konstatera att 2016 gick den biten fullkomligt snett.

Att landslaget inte vann en enda match på hela året var till slut det som fällde Backe: ett par små segrar hade ökat optimismen markant. Men då träningsmatcherna efter vinterkamperna mot Sverige och Island spelades borta mot Polen, Norge, Belgien, Italien och Tyskland förblev Backe segerlös. Rätt använda träningsmatcher ska höja på självförtroendet, nu gick det tvärtom.

Det mest förödande med raden av svåra bortamatcher var att laget aldrig fick chansen att skapa ett eget spel. Med följden att när Finland ställdes mot en svag motståndare i form av Kosovo fanns inget att bygga på. Kosovo som bara några timmar innan match fick veta vilka spelare som var tillgängliga såg bättre förberett ut än ett finländskt lag som haft sju träningsmatcher på sig.

Ett tydligt tecken på att Backe slarvade bort sitt första halvår.

2. Valet av tränarteam misslyckades

Förtroendet för Backes projekt fick sig en törn redan innan hans första match. Att säga att valet av Jukka Ikäläinen till assisterande tränare möttes med förvåning i fotbolls-Finland är att vara snäll, hånskratt beskriver sanningen bättre. Redan samma dag i november 2015 fanns det tidningar som använde ordet ”fiasko”.

Att utse en andrecoach som inte haft ett tränarjobb sen 2009 gav en känsla av ett team som inte följer med sin tid. Assisterande tränare ska inte väljas genom popularitetstävlingar men när man ser på den långa raden med moderna finländska ex-landslagsspelare som skulle vara perfekta för uppgiften känns valet ännu märkligare.

Jämför med Markku Kanervas motsvarande val: Jonatan Johansson och Simo Valakari.

3. Spelarna användes på fel positioner

I den andra halvleken mot Kosovo framkom det tydligt att landslaget använde en trebackslinje med spelare som egentligen inte visste hur man skulle agera i en trebackslinje.

Hemma mot Kroatien fick desperationen rent komiska drag. Niklas Moisander spelade på mittfältet för första gången sen junioråren. Och när Thomas Lam hoppade in gjorde han det som högermittfältare, utifrån Lams insats i Tammerfors för allra första gången i karriären.

Är det uttalade huvudmålet att bygga en trygg och stabil defensiv kan det löna sig att ge spelarna roller där de kan känna sig trygga och stabila. Det misslyckades Backe med, och intrycket var att han likt Stuart Baxter inte hade full koll på det finländska spelarmaterialet. Visst, urvalet har enorma brister, men så dåligt att varannan spelare måste användas i en annan roll än i klubblaget är det inte.

4. Han höll sig inte från dumma citat

Att inte ens ett medieproffs som Backe kan hålla tungan rätt i mun säger det mesta om hur totalt omöjligt det är, men en utsatt tränares situation blir inte bättre av mer eller mindre korkade utsagor.

Efter krysset mot Kosovo överraskade Backe med att i ett par repriser slå fast att ”matcherna mot Island och Kroatien blir enklare”.

Med ett lag som absolut inte vill hålla boll går det att förstå vad Backe menade, men tre omgångar senare framstår citatet som det dummaste Backe serverade under sin korta sejour. Kosovo åkte därefter på tre raka förluster med 0–11 i målskillnad, medan också Finland förlorade sina tre följande matcher.

När Backe efter sömnpillret mot Kroatien hyllade sitt lag till skyarna ställdes han inför det faktum att Finland inte hade ett enda skott på mål. ”Den statistiken är helt oväsentlig, total bullshit”, sade Backe lugnt.

Igen lätt att förstå vad tränaren menade, men för de 15.000 finländare som köpt biljett för att sitta och huttra på Ratina kändes eventuella hemmaskott på mål som mer än fullständig tjurskit.

5. Han underskattade finländsk fotboll

Den ultradefensiva 5-4-1-uppställningen i en hemmamatch och den påtagliga lättnaden efter att den attityden ledde till att det bara blev en 0–1-förlust mot Kroatien sade allt.

Hasse Backe själv trodde inte heller på det här VM-projektet. Stoltheten över andra halvlek mot Ukraina var också märkbar, och det i en match som Finland likaså förlorade med 0–1.

Någon fotbollens stornation är Finland sannerligen inte, men till och med vårt sargade fotbollsfolk har en bit kvar innan vi är nöjda med hedersamma uddamålsförluster. Det borde någon ha upplyst Backe om.

6. Han förmedlade ingen passion

Efter Stuart Baxter och Mixu Paatelainen var det lite skönt med en finländsk chefstränare som inte längtade efter att inkompetensförklara hela sportjournalistkåren eller bjuda på ilskna sågningar av den egna spelartruppen.

Men samtidigt genomsyrades Backes ledarskap av en mysfaktor som resultaten och den allmänna situationen inte gav fog för.

En talande bild var när en leende och till synes road Backe kort inför avspark förklarade att han inte skulle få använda Roman Eremenko i Reykjavik. Och efter domartavlan i samma match var det en emotionell Lukas Hradecky som bjöd på ryckcitaten, inte tränaren.

Backe lyckades aldrig förmedla en känsla av att han brann för finländsk fotboll, den finländska ligan eller det finländska juniorarbetet. Det finns många olika ledarstilar, och hade Backe radat upp segrar hade han fått vara precis hur mysig som helst. Men mitt i en förlustsvit var det många som längtade efter större känslor.

7. Han fick aldrig spelarnas förtroende

Personligen ville jag väldigt länge att Backe skulle få ett par kval på sig att visa vad han går för. Men just den här punkten gjorde att läget till slut blev ohållbart, och orsaken till att jag tycker att Bollförbundet i dag gjort rätt.

Det tog inte länge innan det första missnöjet med Backes upplägg sipprade ut från spelartruppen, och mellan raderna gick det inför den senaste Ukrainamatchen att hitta klarare kritik mot Finlands taktiska upplägg.

Handlingar säger ändå mer än ord, och den senaste månaden har det tydligt framgått att spelarnas relation till Backe inte varit vad den borde. Finlands bästa spelare Roman Eremenko svarade aldrig på samtal och sms när Backe försökte ta kontakt i ett kritiskt läge. Före det hade Eremenkos kroppsspråk i Kosovomatchen avslöjat det mesta om vad han tyckte om upplägget i landslaget.

Backes videotränare John Wall avslöjade i sin tur att bara hälften av de finländska spelarna hade sett på ett åtta minuter långt videoklipp som de fått som hemläxa. En talande inställning, och allra senast med det avslöjandet var förtroendet mellan tränarteam och spelartrupp på noll.

Markku Kanerva behöver alltså inte åstadkomma mycket för att ha lyckats bättre som huvudansvarig än Backe. Det räcker med att lagets bästa spelare svarar i telefon när tränaren ringer, och att spelarna tycker det är värt att öppna post som landslagsledningen skickar ut.