Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: De blinda fläckarna hos var och en av oss

pressbild av Henrietta Clayhills
Henrietta Clayhills har skrivit boken "Den blinda fläcken. Foto: Lena Malm pressbild av Henrietta Clayhills Bild: vilda förlag henrietta clayhills

Henrietta Clayhills debutroman Den blinda fläcken berättar om svårigheterna för invandrare att bli en del av det finländska samhället. Hon skriver om kulturmöten och kulturkrockar och vad det innebär för en familj då den ena partnern är från ett annat land och kultur.

”Jag är en främling i detta land, men detta land är ingen främling i mig”. Gunnar Ekelöfs välkända första strof i dikten Non serviam kommer till mig efter att jag slagit ihop pärmarna till Henrietta Clayhills debutroman Den blinda fläcken. Romanen berättar om hur det är att vara den andre, främlingen, invandraren i Finland idag. Av flera anledningar slår jag upp boken med förväntan. Som sverigesvensk är också jag en invandrare eller rättare sagt en grannvandrare. Naturligtvis är jag medveten om att jag är ytterst privilegierad.

Likheterna mellan de båda länderna är många - om vi bortser från språkdiskussionerna. Skillnaderna är subtila, vagare men inte desto mindre finns de och skapar en dissonans, ett utanförskap. Här lever jag med exilens blick på mig själv och andra. Jag både är och inte är en främling i detta land. Dagligdags funderar jag på och diskuterar kring olika perspektiv på migration, språk, integrering, utanförskap, assimilering, kulturskillnader –och likheter. Överlag vill jag höra berättelser om och framförallt av människor som av olika anledningar kommit till Finland på mer eller mindre permanent basis.

Den som aldrig varit utanför i ett sammanhang vet inte hur det är

Clayhills roman utspelar sig mestadels i två städer och på två tidsplan: Dublin för några år sedan och i Helsingfors idag. Vi får följa Erika och hennes parter Derek under ett par år. Hon är finlandssvensk journalist, han är kanadensisk kulturarbetare. De är som gjorda för varandra. Kärleken, ömheten, lusten mellan dem är utan tvivel, åtminstone då de träffades i Dublin. Det som ställer till det är verklighetens realiteter, andras önskningar och rädslor, framförallt i Helsingfors.

Öppningsscenen är stark. Vi är inbjudna på en middag. Gästerna har gott om kulturellt kapital, är beresta, välutbildade, rör sig ledigt på flera språk. Naturligtvis ser de sig som toleranta och öppna. Det är trevligt, gästerna äter gott och diskussionerna om konsten och livet flödar. Allt löper utan mankemang ända till att Derek ställer den ärliga men ack så obekväma frågan varför det är så svårt att få jobb eller skapa kontakter om man inte är född och uppvuxen i Finland. Pinsamt mummel uppstår. Inga svar. Det är inte lätt för de som aldrig rör sig utanför den egna bubblan att förstå hur det är att vara främlingen och elefanten i rummet.

Två olika städer. Två olika vardagar.

Dublin några år tidigare. Erika har flyttat med sina barn för att förverkliga den livslånga drömmen att våga sätta bo utomlands. Hon vill helt enkelt börja om någon annanstans utanför det finlandssvenska och finska trånga rummen, efter att barnens far lämnat familjen. Hon rapporterar för finska medier - bevakar bland annat fredsprocessen på Nordirland - skaffar nya vänner och nätverk. Det är Erika som berättar för oss om det irländska samhället. Här får vi intressanta inblickar i dagens Irland och hur människor förhåller sig till religion, politik och ekonomi.

Erika träffar Derek och de inleder ett förhållande. På det stora hela fungerar vardagen och de trivs på Irland. Det är i alla fall vad Erika tror, fram till att sonen meddelar att han vill flytta hem till Helsingfors.

Sagt och gjort. Erika och Derek bestämmer sig för att bosätta sig i Helsingfors på permanent basis. Nu börjar problemen hopa sig. Han känner sig alltmer alienerad och avvisad i det finländska samhället. Han har svårigheter att få jobb – trots att han har engelska som modersmål. Språkstudierna i svenska och finska går trögt, barnen växer upp till tonåringar och det smälls i dörrar och känslor stormar. De har ont om pengar och ensamheten växer kring dem. Här finns smärtsamma scener som vittnar om hur otroligt svårt det kan vara att knyta band, att bygga upp relationer då man inte har trampat gatstenarna i Helsingfors sedan generationer.

Erika jobbar på som journalist, försöker förstå sin nya situation och sitt hemland. För det är inte bara Derek som är ny i landet. Också för henne är det en ny situation och på sätt och vis ett nytt land och Helsingfors en annorlunda stad. Hon försöker lösa det hela genom att prata med andra i liknande situationer. Hon gör reportage och intervjuer med familjer, där den ena partern är från ett annat land. Det går så där.

Att vara nyfiken på det nya landet

Bokens ämne är synnerligen angeläget, men mitt problem är att jag inte förstår mig på Derek. Bitvis är det som att han inte vill inse att han faktiskt självmant flyttat till Finland. Han är inte alls nyfiken på eller intresserad av sitt nya hemland. Tvärtom gnäller han på det mesta eller förlöjligar det. Han är överhuvudtaget inte beredd att förändras . En flytt till ett nytt land, språk, sammanhang, ny familj kräver milt sagt en lyhördhet, öppenhet och inte minst nyfikenhet, tro mig. Han blir förnärmad om han inte kan tala engelska eller genast är centrum i ett samtal. Han vill både vara en del av ett sammanhang men är också ganska avig och tvär. Ganska snart kommer jag på mig själv att bli ordentligt irriterad på upplägget för att det i princip inte säger något nytt om hur det är att leva i exil eller om utanförskapets position – trots att det är det hela boken kretsar kring. Visserligen tar Den blinda fläcken fasta på känslorna och upplevelserna - de konkreta, de sublima – om hur det är att vara en främling i ett land, i ett sammanhang, men lämnar också alltför många perspektiv hängande i luften.

Förvisso är det en roman om invandring och kulturskillnader, men inte sällan blir det alltför stereotypt och schablonmässigt. Samma gamla visa om hur finländare är eller inte är.

Boken handlar om fördomar och men naturligtvis också om förhoppningar. Om vad som är borta och vad som är hemma. Om frihet och längtan. Den är skriven med patos, inte tu tal om annat, tyvärr räcker det inte hela vägen utan den irrar bort sig från sig själv, vilket är synd.

Engagerat men spretigt

Boken har bitvis formen av faktabok. Jag skulle önska att den hade fått vara det rakt av. Som den goda journalist Clayhills är skulle hon ha fokuserat på att skriva en fördjupad reportagebok om hur det är att vara nyinflyttad till Finland idag från ett annat västland och om hur det är att leva i en ny familj. Hur en sådan livssituation påverkar bägge parter. Också Erika transformeras vartefter till en främling i Finland och framförallt blir hon det inför sig själv. Det är inget tvivel om Clayhills engagemang och vilja att skriva fram ömma punkter och blinda fläckar i det finländska samhället utifrån individuella röster och erfarenheter. Jag skulle gärna höra ännu fler röster och ta del av erfarenheter om hur det är att vara inflyttad till Finland idag. De berättelserna behövs mer än någonsin.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje