Hoppa till huvudinnehåll

När vi inte längre finns - hur går det med våra digitala minnen?

En kvinna står i en trädgård, bilden är delvis pixelerad och otydlig.
En kvinna står i en trädgård, bilden är delvis pixelerad och otydlig. Bild: Yle/Heidi Grandell-Sonck trädgårdar,pixel

Vi lever i en tid då en stor del av våra liv sker digitalt och där också våra minnen i allt högre grad är digitala. Men hur sparar vi dem? Var? Och i vilket format?

I en av mina skrivbordslådor har jag en liten ask som innehåller en bunt disketter. Ni kanske minns de här små magnetiska skivorna på vilka man ännu i slutet av 1900-talet lagrade filer.

Jag har bevarat de här disketterna som ett minne av ett hysteriskt sparande. På flere av disketterna står det "gradu", för mardrömmen under studietiden var en kraschande dator. Så jag sparade och sparade för att vara säker på att alltid ha en kopia av materialet.

På en del andra disketter står det e-post, där finns mail som jag och mina vänner skrev till varandra.

Alla de här disketterna har jag ingen som helst nytta av idag. Jag äger inte ens en dator med en diskettstation.

Nu bevarar jag disketterna av nostalgiska skäl. Men de minnen som finns lagrade där kommer jag inte åt.

Unik explosion av information

Vi lever i en tid där vi producerar svindlande mängder digitalt material varje dag. Så mycket att ingen egentligen kan säga exakt hur mycket, men en uträkning på nätet säger att vi på Instagram gillar 2,5 miljon gånger i minuten, på Facebook trycker vi på "gilla" över fyra miljoner gånger per minut och på Youtube laddar vi upp 400 timmar video varje minut.

Den fråga vi alla tvingas ta ställning till är vad bevarar vi av allt det här? Och hur sparar vi det? Hur överför vi de här minnena till framtiden?

För om minnena inte är digitala och finns tillgängliga på nätet – existerar de då alls?

Digitaliseringen av kulturarvet

Arkiv, museer och bibliotek är idag engagerade i ett enormt projekt med att överföra vårt kulturarv till en digitalform. Ett ställe där du hittar en mängd av de digitala materialen är finna.fi

Men det handlar inte enbart om att göra material tillgängligt för alla. Det handlar också om möjligheter att skapa nya berättelser då vi har tillgång till material, både gammalt och nytt.

Är digitala minnen annorlunda?

När vi digitaliserar till exempel är målning blir det till siffror som lagras på ett datachip i en server. Men förändrar det då också själva minnet av målningen?

Den amerikanska historikern Abby Smith Rumsey har skrivit boken When we are no more som handlar om hur det digitala minnet formar vår framtid. Och hon är helt övertygad om att våra minnen kommer att vara annorlunda, det är bara det att vi inte vet hur.

Pärmbild på boken When we are no more
Pärmbild på boken When we are no more Bild: Bloomsbury Press abby smith rumsey

Vi mänskor är bra på att knyta känslor, tankar och minnen till fysiska objekt. Ett föremål vi sparat kan väcka en massa minnen till liv. Men hur är det med våra känslor till digitala ting?

Det här är alltså nåt som vi ännu bara kan spekulera kring även om det finns tecken på att många mänskor kan känna väldigt starka känslor till sin mobil. Speciellt känslor av förlust och tomhet ifall de separeras från sin telefon.

Vad sparar vi?

Mänskan har i alla tider sparat information om oss själva, vi har målat på grottväggar, vi har skrivit ner text på lertavlor, papyrusrullar, djurhudar och papper.

Men hur blir det i framtiden? Kommer vi att kunna spara all den information som kan behövas?

Mänskan har i alla tider valt ut det man tyckt är viktigt att spara.

Svaret är nej, men det har inte tidigare generationer heller kunnat göra. Därför har mänskan i alla tider valt ut det man tyckt att är speciellt viktigt att lämna efter till följande generation.

Det finns saker vi vet att vi måste spara, som till exempel alla offentliga dokument. Men Abby nämner också att det är viktigt att spara all information och data vi har om klimatförändringen eller var vi gräver ner vårt kärnavfall.

Sen är det lite svårare vad gäller kulturen och speciellt allt vi själva skriver, fotar, filmar, spelar in och laddar upp. Det är helt klart att vi ska spara åtminstone nånting av det, trots att mänskor om 50 eller 500 år kanske tycker att det bara är fråga om strunt men det är i alla fall ett minne av det vi en gång skrattade åt, eller det vi satte ner en massa tid och energi på.

Var och hur skall vi spara?

En annan viktig fråga är var vi sparar. Kommersiella bolag som erbjuder olika molntjänster är lager, inte bevarare, poängterar Abby. Men på nätet finns det också olika instanser som bevarar sidor som till exempel Internet Archive

En annan viktig fråga är också hur vi sparar allt så att nån om 5000 år kan ta del av allt det som vi tyckte var så viktigt 2016.

Det här frågan finns det heller inget svar på.

Den digitala informationen måste vårdas lika ömt som vi sköter om våra blommor.

Men det är nåt som en massa mänskor febrilt försöker lösa och eftersom det inte finns någon slutgiltig lösning för ett längre tidsperspektiv så låter man informationen ”leva”. Man ser till att hela tiden överföra det man vill bevara till nya format. Abby beskriver det som en slags trädgård, den digitala informationen måste vårdas lika ömt som vi sköter om våra blommor och växter.

Ansvar för hur vi använder information

Den digitala trädgården vi befinner oss i är speciell, menar Abby, vi har bara börjat ana vilken makt som finns i teknologin vi använder. Vi lär oss ännu av misstagen och nu gäller det att vara optimistisk men inte naiv. För enligt Abby finns här ett ansvar.

Ge en moralisk och etisk grund för hur vi använder information.

Var och en av oss borde ta ansvar över våra egna arkiv, moderera eller administrera vår egen digitala värld. Men vi har också ansvar eller egentligen en förpliktelse till den yngre generationen. Det handlar om att kunna ge en slags moralisk och etisk grund för hur vi använder och behandlar information.

Vi behöver definiera det digitala universum vi vill leva i annars finns det en risk att vi bara sprattlar omkring och panikartat reagerar på det som händer på nätet, säger Abby. Det är upp till oss att bestämma.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje