Hoppa till huvudinnehåll

Åren med Dora från Lammholm

Dora Siivonen tittar ut genom fönstret.
Dora Siivonen på Aftonro i Iniö. Dora Siivonen tittar ut genom fönstret. Bild: Henrik Leppälä dora siivonen

Hur börjar man ett nytt liv som 90-åring? Hur lämnar man ett hem där man har bott hela sitt liv? Det blev en nyckelfråga för den nya dokumentären med Dora.

”Jag är född 1926. Där vid spisen har jag sett dagens ljus.” Dora Siivonen sitter i sitt kök på Lammholm och berättar. Ett milt ljus sänker sig över köket med de gröna skåpen. Bordet är dukat med turkosa Arabia koppar. Vedspisen värmer, kaffevattnet kokar och en katt jamar kelsjukt. Henrik Leppälä filmar, Matti Seppänen bandar ljud, och jag lyssnar på Dora.

Det är våren 2012. Dora Siivonen bor tillsammans med sin katt Saku på en holme i Åbolands skärgård, utan bekvämligheter och med förbindelser till fastlandet bara en gång i veckan. Kattens namn Saku, efter ishockeyspelaren Saku Koivu, berättar om Doras intresse för vintersport, så där som fåret som fått namnet Matti Nykänen berättar om Doras sinne för humor.

Dora Siivonen äter sill och potatis, 2013
Dora i sitt hem på Lammholm 2012. Dora Siivonen äter sill och potatis, 2013 Bild: Yle videostill lammholm,kök

När Dora var barn bodde flera familjer på holmen, men de har flyttat bort. För 30 år sedan dog Doras mamma, och sedan dess har hon bott ensam på holmen under vinterhalvåret.

Där vid köksbordet får jag ta del av den stora skräcken som svaga isar innebär för dem som rör sig i skärgården. Dora berättar om hur hennes mamma lärde henne den rätta rutten över fjärden hem från skolan, att undvika strömmar och svag is. Eller om rädslan för örnen som kan ta katten. Dora har inte glömt att örnen tog den förra katten, och därför matar hon kråkor och måsar för att de ska jaga bort örnarna.

Dora har varit delvis självförsörjande, och medan hon sår och skördar funderar hon över arbetet och dess mening. Det handlar om hopp och glädje, men också om höstens vemod och vinterns karghet.

Hit har inte ”slit och släng”-tiden anlänt, här lever man sparsamt och återanvänder det mesta. Om man bor på en holme är minimalt med avfall eftersträvansvärt, och Dora vet vad man ska ha i förrådet för att klara sig under menförestider. Hon uppskattar närodlat, giftfritt, frukt och grönsaker från egen trädgård. Så blir också livet på Lammholm, som jag ser det, en blandning av å ena sidan tradition och seder och å andra sidan modernt ekologiskt tänk.

Dora Siivonen doftar på syrener, 2013
Dora på Lammholm Dora Siivonen doftar på syrener, 2013 Bild: Yle videostill lammholm

Lammholm framstår för mig som en egen värld. Där finns inga bilar, ljudbilden är en annan. Det är inte tyst, men varje ljud hörs för sig, bladen i träden, fåglarna, insekterna. Dora lever ensam på sin holme och kämpar mot tiden och dess förgänglighet. Det finns något av en Tjechov-anda över Lammholm, en finlandssvensk variant av pjäsen ”Körsbärsträdgården”. Något av sorg och skönhet, och vemod över en tid och ett sätt att leva på som håller på att försvinna. Den nya tiden är turisternas som om sommaren sveper fram med båt och grill.

Populärt program

Mitt första år tillsammans med Dora resulterade i dokumentären ”Dora på Lammholm” (2013). Tittare i alla åldrar skickade brev och presenter till Dora; de ville veta hur hon mådde, de undrade om katten, ville prata om skörden och diskutera frösorter, så där som man gör med en vän. Det var också många som engagerade sig i frågan om Dora skulle stanna kvar på holmen eller om hon borde lämna sitt barndomshem och flytta till åldringshemmet i Iniö.

Följande år dog katten, och med sorgen efter Saku blev det svårare att bo kvar i stugan på holmen. Vintern vi filmade blev den sista för Dora ute på Lammholm, och nu finns det en ny holme i raden obebodda holmar skärgården.

”Det glömmer jag nog aldrig när budet kom att nu måste du flytta till ålderdomshemmet, hur hårt det lät, ålderdomshemmet, det där ordet lät så tungt".
Dora Siivonen närbild
Dora Siivonen 2016. Dora Siivonen närbild Bild: Henrik Leppälä dora siivonen

Sommaren 2014 börjar vi de nya inspelningarna med Dora.

Den nya dokumentären ”Dora från Lammholm” berättar fortsättningen på Doras historia i Iniö. Dora flyttar från Lammholm till äldreboendet Aftonro. Nu behöver hon inte längre tänka på förbindelsebåten som hämtade varor en gång i veckan, eller på att smälta snö när vattnet har frusit.

Men kan Aftonro kännas som ett hem?

Det är som att ”riva opp hjärterötterna”, som hon själv beskriver flytten. Men det kommer en tid när man inte mer klarar sig själv ensam på en holme, och så blir den nya dokumentären en berättelse om att som 90–åring försöka avstå från sitt gamla liv och finna sig i att flytta - och kanske också hitta ett nytt sätt att leva på. Det handlar om att sakna och glömma, om att flytta hemifrån och börja ett nytt liv som snart 90-åring.

När Dora fortfarande bodde på Lammholm funderade jag över hur någon som Dora skulle klara av att bo på ett äldreboende? Hennes liv på holmen var enligt mig så rörligt, fritt, eget och till och med farligt ibland. Hon kunde ju ha fallit! Jag föreställde mig livet på åldringshemmet som visserligen tryggt men kanske också litet tråkigt.

Det var fel tänkt av mig.

Filmvisning på äldreboendet Aftonro i Iniö
Världspremiären på dokumentären "Dora från Lammholm" visas på Aftonro i Iniö. Filmvisning på äldreboendet Aftonro i Iniö Bild: Henrik Leppälä filmvisning

Äldreboendet Aftonro ligger centralt, i Norrby på Iniö med utsikt över byn mot kyrkan, åkern och skogen. Det är ett litet boende men det är en samlingspunkt för byns aktiviteter. Om dagarna äter dagisbarnen och skolbarnen lunch på Aftonro, där har Röda Korset och Folkhälsan möten på kvällen. På Aftonro bor Post-Svea, Iniös äldsta invånare, skådespelaren Lisa, bondmoran Ester med pärlorna, Eino som har dragit el till stugorna, också till Doras stuga, skriftskolkamraterna Kerstin och Oiva, klasskamraterna från Keistö, och många fler. Det finns gott om gemensamma minnen, nya och gamla.

Ju mer vi filmar på Aftonro desto mer börjar jag fundera på vikten av en god åldringsvård. Vad innebär det? Vad är det som gör livet gott att leva när man åldras och flyttar till ett åldringshem? Enligt en vårdare handlar det om att hjälpa till med sådant som de boende inte själva längre klarar av och det kan vara litet olika på olika dagar, en dag behöver någon hjälp med att röra sig, en annan med att gå ut eller klä på sig, en tredje kanske behöver hjälp med minnet. Det handlar alltså om att hjälpa mänskor leva sina liv enligt egen lust och finnas till hands när orken, förmågan, minnet eller omdömet av någon anledning inte räcker till. Eller ge en möjlighet till att som Dora säger med ett skratt ”här får vi dansa och leva om som andra busar”.

Dora Siivonen närbild
Dora tittar på dokumentären "Dora från Lammholm". Dora Siivonen närbild Bild: Henrik Leppälä dora siivonen

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje