Hoppa till huvudinnehåll

Flykten från Mosul. Kapitel 1 - Min barndom. Irankriget och Kuwaitkriget.

Målning av gamla stan i Mosul vid Tirgis strand, av arkitekt Ahmed Tohala
Målning av gamla stan i Mosul vid Tirgis strand, av arkitekt Ahmed Tohala Bild: Svenska Yle / Ahmed Tohala Mosul,målningar,arkitekter,flykten från mosul

”Flyganfallen kom så ofta att vi till slut flyttade ner i källaren. Vi hade en liten gasplatta och levande ljus. Jag grät och saknade min skola.”

Det här är Omars berättelse, nedtecknad av Fredrik Lång

Denna berättelse är historien om Omar (fingerat namn), så som han berättat den för sin vän, författaren Fredrik Lång, som tecknat ned hans berättelse. Berättelsen är delad i 8 kapitel, plus en epilog. Samtliga avsnitt hittas i slutet av artikeln.

Berättelsen är Omars, så som hans liv gestaltat sig, och så som han upplevt de händelser som format hans liv.

Samtidigt är det en kollektiv berättelse. Ett levnadsöde som delas av hundratusentals, rentav miljoner, människor som idag befinner sig på flykt eller är nyanlända i främmande land.

Yle förmedlar nyheterna om händelserna som formar dessa levnadsöden. Vi ville nu också förmedla ett av dessa öden, som förändrats som en konsekvens av nyhetshändelserna.

Kommentarerna är avstängda i kapitlen, men diskussion och kommentarer välkommen i artikeln med intervjun med Omar och Fredrik Lång.

Det går också att ladda ner och läsa webboken på en läsplatta. Ladda ner här i önskat filformat: epub (generiskt eboksformat) | mobi (används bl.a. av Kindle). | pdf (sidbrytning anpassad till A4).

Författaren Fredrik Lång
Fredrik Lång Författaren Fredrik Lång Bild: Förlaget Fredrik Lång

Yle-arbetsgrupp: Janina Jansson, dramaturg vid Radioteatern, Sebastian Bergholm, webbproducent vid kulturredaktionen, Ida Fellman, redaktör för Yle Arkivet, Mikael Hindsberg, konceptutvecklare för Svenska.yle.fi, Mette Nordström, utrikeschef vid Yle Nyheter

Jag föddes i Mosul i mitten på åttiotalet. I sommarhettan. Jag föddes som den första i en syskonskara på sex barn. Jag har fyra bröder och en syster. Min syster som är tolv år yngre än jag är den yngsta i skaran.

När jag föddes hade kriget mot Iran pågått i flera år. Under en stor del av mitt liv har jag levt med kriget på nära håll. Men att det pågick ett krig under mina första år förstod jag förstås inte då. Det var knappt om saker och ting, de vuxna oroade sig för vad dagen och morgondagen skulle föra med sig, men det liv vi levde var för mig det enda livet. Jag hade inte upplevt något annat.

Irankriget kändes alltså väldigt avlägset. Det försiggick för det mesta som ett utdraget ställningskrig vid fronterna, utan att något avgörande kom till stånd. Kriget avslutades 1988 på grund av att båda sidorna då var så utmattade och utarmade att inga förändringar, varken politiskt, territoriellt eller i form av skadestånd, utmättes.

Det var ett fullständigt meningslöst krig och en katastrofal felbedömning av Saddam Hussein. Trots det lyckades han tack vare sin effektiva polisapparat hålla sig kvar vid makten. Och genom att två år senare kasta sig in i ett nytt, katastrofalt krig.

Kriget mot Iran påverkade mig främst – trots att jag inte har något minne av det – av att min far var inkallad och stred både vid fronten och senare i underhållstrupperna. Han var alltså tvungen att uppleva krigets fasor i den främsta linjen, och känna samma skräck som sina kamrater för gasanfallen och beskjutningen med artilleri och missiler. Hans tjänstgöring räckte allt som allt tolv år: först fyra år som värnpliktig och sedan åtta år i kriget.

Min mamma hade fått en ekonomisk utbildning på institutsnivå. Hon undervisade på universitet.

Vår familj var vad vi kallade en storfamilj. Den bestod av mina föräldrar, mina bröder, mina morföräldrar och en farbror. Morföräldrarna tog hand om oss barn medan mamma undervisade och pappa var i kriget. När min bror var ett år och jag fem fick jag ta hand om honom. Jag lekte med honom, gav honom mat, bytte blöjor och vaktade honom medan han sov. Mina övriga syskon föddes senare. Vi bodde i ett hus, byggt som ett atriumhus, med en liten trädgård i mitten.

Efter kriget blev min far affärsman. Han köpte och sålde maskiner och reservdelar. På grund av alla krig och embargot var det svårt att hitta maskiner och reservdelar. Däremot var det lätt att hitta köpare. Jag började i lågstadiet när jag var sex. Man kunde välja mellan att gå i pojkskola eller att gå i en blandad; mina föräldrar valde pojkskolan för att den låg närmast. Före det gick jag två år i Kindergarten.

Jag var lycklig i skolan och älskade mina skolböcker. Jag sov med dem i sängen.

Två dagar innan vi skulle gå upp i vår mellanexamen utbröt Kuwaitkriget. Jag blev mycket olycklig. Jag hade läst flitigt och var övertygad om att mitt prov skulle gå bra. Och så kom kriget. Skolan stängde och vi uppmanades att hålla oss hemma. Det var första gången jag upplevde kriget på riktigt, för nu bombades även Mosul.

Första gången vi hörde den skrämmande alarmsignalen, som tjöt och tjöt, var vi alla förutom far i chock och visste inte vad vi skulle göra. Vi var illa förberedda, trots att den amerikanska uppladdningen hade skett under lång tid. Vi hade ingen aning om vilka slags vapen som skulle användas mot oss: konventionella, gas- eller nukleära vapen.

Vi plockade åt oss allt vi hade i matväg och vatten och rusade ner i källaren. Jag höll hårt om skolväskan och stängde in mig med de andra. Där blev vi sittande i mörker och lyssnande efter detonationer tills ”faran över” signalen ljöd.

Flyganfallen kom så ofta att vi till slut flyttade ner i källaren. Vi tätade alla fönster med plast ifall det skulle bli gasanfall. Kasernerna, kraftstationerna och broarna var mål för många bomber – amerikanarna använde precisionsbomber. Vi hade en liten gasplatta och levande ljus. Jag grät och saknade min skola. Jag ville gå upp i min examen. Mamma sa att hon är ju universitetslärare, hon kan hålla examen med mig.

Så vi gjorde det.

Efter en tid flyttade vi ut på landsbygden, till ett hus som min farbror hade hittat. Det var inte ett riktigt hus utan en ladugård med väggar av soltorkad lera och tak av plast. Vi ville komma bort från bombningarna. Min far var också rädd för att bli mobiliserad igen och ville hålla sig undan. Vår farbror som var för gammal för kriget stannade kvar i stan för att se till huset.

Vi bodde fyra månader i det primitiva huset. Det kändes både som en katastrof och som en spännande och annorlunda upplevelse. Det var vinter och kallt på natten. Vattnet vindades upp ur en smutsig brunn och kokades. Maten bestod av ris, kikärter och bönor.

Mamma var gravid och skulle föda min tredje bror. Det fanns inga barnmorskor och förstås inget sjukhus i närheten, så pappa beslöt att köra henne till Mosul för att föda. Men sjukhusen var mest bara för militären. Det innebar en stor risk att resa till Mosul – militärposteringar fanns överallt – men han måste för mammas och barnets skull ta risken. Han hoppades få tag i en barnmorska i tid.

Vägen till Mosul hade blivit bombad. Det upptäckte inte pappa i tid utan körde ner i en krater. Bilen slog runt några gånger men både mamma och pappa var oskadda. Min bror föddes hemma hos en barnmorska. Båda mådde väl efter förlossningen.

Den sista februari tog kriget slut och vi kunde återvända hem. Vår grannes hus var fullständigt utplånat, men vårt stod kvar. De flesta fönster var krossade. Väggarna hade fått stora sprickor. Det tog många dagar att städa upp allt och återvända till ett normalt liv igen. Ingenting var stulet, men regnen och dammet hade dragit in genom de öppna fönstren.

På skolan sade lärarna att vi hade haft skollov och att det var väl trevligt? Sju månader skollov mitt under läsåret.

Efter kriget blev handelsembargot mot vårt land ännu strängare. Det var brist på allting. Tidigare hade vi fått ett mellanmål i skolan – det var slut med det nu. Våra skrivhäften var gjorda av uselt papper. Vi hade inte ens pennor och gummin. De ansågs vara strategiskt material. Grafit kunde användas som moderator i kärnreaktorer, och av gummi kunde man göra allt från bildäck till isoleringsmaterial för elektriska ledningar.

Men uppfinningsförmågan är stor hos människan, och smarta personer hittade på surrogat för alla möjliga ting. Det var egentligen en ganska bra sak: Iraks egen industri kunde ersätta mycket sådant som vi hade importerat tidigare.

De fanns också andra restriktioner och begränsningar. Vi kunde inte resa utomlands, och om någon ville flytta till en annan stad eller provins måste den ha särskilt tillstånd för det.

Lönerna inom de statliga institutionerna sjönk så lågt att mamma sade att det inte är någon idé att arbeta längre. Hon hade ju nu också en allt större barnskara att ta hand om. Pappa fortsatte att köpa och sälja maskiner och utrustning. Det lyckades av allt att döma ganska bra, för när jag gick i fjärde klass kunde vi flytta till ett större hus med många rum.

Trots nederlaget mot USA:s och de allierades styrkor lyckades Saddam Hussein stärka sin position genom att skylla på andra och rensa ut all opposition ur militären och säkerhetsstyrkorna. Han skapade en ny organisation med modell från Sovjetunionen och DDR: alla skulle spionera på alla, barn skulle ange sina föräldrar, information skulle bytas mot fördelar.

Många var rädda för det nya angiverisystemet och föräldrarna överförde rädslan på sina barn. Alla uppmanades att gå med i Baath-partiet – även shiamuslimer. Vicepresidenten var shia. Det fanns också en ungdomsorganisation som man kunde gå med i när man kommit upp i högstadiet. De mest hängivna gick vidare till organisationen Fedayeen Saddam – de som offrar sig för Saddam.

Det uppstod en elit som kallades ”Saddams vänner” för vilka mycket var möjligt och mycket tillåtet.

Irak var på den tiden en sekulär stat. I princip rådde religionsfrihet. Jag hade både judiska och kristna vänner. Judarna finns inte längre kvar Mosul. Det fanns speciella skolor för koranstudier. I själva verket var Saddam mera rädd för de religiösa rörelserna är för de politiska. Därför var kontrollen över moskéerna och koranskolorna extra sträng. Han var rädd att Iran och Saudi-Arabien med hjälp av religiösa ledare skulle blanda sig i inrikespolitiken. Vi läste förstås också Koranen; den klassiska arabiska texten med förklaringar.

Vi hade ledig dag på fredag. Judar och kristna kunde fira sina egna helgdagar, men då måste de kompensera det senare.

Jag gick sex år i grundskolans lågstadium. Under loven hjälpte jag till i pappas firma. Jag fick hålla uppsikt över lagret och se till att människor som kom och gick inte stal någonting. Jag fick följa med till leverantörerna och lära mig hur inköpsförhandlingarna gick till.

Pappa gav mig lite pengar som jag kunde köpa choklad och tuggummi för, jag fick ett bord, och kunde sälja det jag köpt i partiaffären åt kunder som kom förbi på gatan. Jag fick en uppfattning om vad jag skulle köpa för att kunna sälja till bättre pris, jag hade många idéer om det, och jag lärde mig de enklaste grunderna i bokföring. Jag fick helt enkelt en förståelse för marknadens mekanismer.

Jag fick allt mer ansvar för den här verksamheten och kunde själv använda de pengar jag förtjänade. Jag kunde köpa mina skolböcker och övriga skolsaker själv. En gång ville jag byta leverantör eftersom jag tyckte att en annan kunde erbjuda bättre varumärken som jag trodde skulle vara lättare att sälja. Pappa sade att man inte ska byta, det är att bryta ett förtroende och ett affärsförhållande. Jag bytte i alla fall och min pappa stödde mig.

Det gick bra, så när jag var elva år kunde jag öppna en egen liten Mini-shop. Människorna tyckte om att köpa godis och småsaker av mig. På så sätt kunde jag försörja mig själv och även bidra lite till familjens försörjning.

Efter de sex åren i lågstadiet flyttade jag till högstadiet i en annan skola. Eftersom jag tyckte om skolan, tyckte om att läsa och var bra i räkning, fick jag goda vitsord. I slutet av varje årsklass hölls ett prov sammanställt av undervisningsministeriet och som var samma för hela landet. Jag blev nummer ett i vårt skoldistrikt.

Mina lärare var mycket stolta över mitt resultat, till och med mera stolta än vad jag var. De tänkte förstås på skolans rykte. Varje år skulle eleverna också välja en idealelev för varje årsklass, och jag blev utsedd till idealelev under hela tiden i högstadiet. Men jag hade ingen idé om min framtid och vad jag skulle göra efter skolan.

Min far tyckte att jag skulle fortsätta på affärsbanan, eftersom jag redan hade en viss erfarenhet av att göra affärer. Min mor tyckte att jag, eftersom jag var bra i skolan, skulle fortsätta mot gymnasium och universitet. I vår familj är min farbror äldst, och han skulle alltid rådfrågas när det gällde viktiga avgöranden.

En kväll kunde jag höra min far och min mor diskutera häftigt. Det gällde min framtid. Min far framhöll, hörde jag, att lönerna inom undervisning och förvaltning är så usla att det är omöjligt att försörja en familj på den. Det måste förstås mor hålla med om, men sade att universitetsutbildning ändå öppnar långt fler möjligheter, och ingenting ju hindrar någon att göra affärer även om den har examen från ett universitet. Bortkastad tid, tyckte pappa. Nej, inte alls, sade mamma, han får lära sig så många nya och nyttiga saker.

Diskussionen slutade med ett häftigt gräl – jag satt bakom dörren och lyssnade – där mamma till slut sade att hon skiljer sig och tar mig med ifall det inte blir som hon vill. När hon även fick medhåll från min farbror, så det blev som mor ville. Jag skulle fortsätta att studera.

Det fanns två gymnasier att välja mellan. Det normala, samt ett gymnasium för begåvade elever. Det senare är en elitskola, en för pojkar och en för flickor, och det fanns när jag började bara tre av dem i hela landet. En i Mosul, en i Bagdad och en i Basra.

För att bli antagen måste man genomgå ett inträdesprov av samma slag som till högstadiet, men mycket svårare, samt ett IQ test. De som hade 95 procent eller mer av svaren rätt kom in. För dem som tillhörde ”Saddams vänner” räckte det om de hade 90 procent rätt. Till min skola godkändes 100 elever för en sexårig utbildning.

Elitskolorna stod under Saddams speciella beskydd och hade stora resurser. Vi fick förstås läsa alla de vanliga humanistiska gymnasieämnena som språk (franska och engelska), litteratur, historia, konst, musik; samt naturvetenskapliga ämnen som matematik, fysik, kemi, geologi, datakunskap. Vi hade välutrustade laboratorier för kemi och fysik, för språk och för datakunskap. Vi hade också en egen teater, en biograf där vi tittade på dokumentärer, ett omfattande bibliotek och en sporthall.

Det var på det hela taget en utmärkt skola och jag älskade den. Jag uppfattade det som ett stort privilegium att gå i skola. Undervisningsmaterialet var gratis, men vi måste betala en terminsavgift på 90000 dinarer – cirka 25 dollar. Dessutom kostade mina bussresor 1000 dinarer varje månad.

Vid slutet av varje läsår hölls ett gallringsprov som sållade bort de svagaste eleverna. När jag började var vi 100 elever på klassen. När vi utexaminerades sex år senare var vi 55 kvar. Jag var då aderton år gammal. Studentmössa som jag sett att eleverna här får efter sin slutexamen hade vi inte.

Efter sex år på gymnasiet kunde jag börja på Universitetet i Mosul, kollegiet för medicin. För nästan alla som gått på elitskolan var det medicinska kollegiet som gällde. Det hade högst status trots att lönerna var låga. När jag senare som utbildad läkare fått läkarmärket på min bil brukade soldaterna vid checkpointerna stoppa mig för att fråga hur mycket jag förtjänade, trots att de visste. De gjorde det bara för att kunna säga: ”Ha, vi förtjänar hälften mera än du.”

Fakulteten var indelad i tre institutioner: för utbildning av läkare, av tandläkare och av farmaceuter. Min årsklass påbörjade studierna år 2002. Men bara efter ett drygt halvår inleddes det av USA ledda kriget mot mitt land och det blev omöjligt att studera.

Vi hade sett det komma. Ändå blev det en chock för mig.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes