Hoppa till huvudinnehåll

Flykten från Mosul. Kapitel 3 - “Ni ska ändå alla dö.” Politikens kollaps

Fotograf av detalj ut målning av Basher Taha föreställande Mosul sedd från Tigris
Fotograf av detalj ut målning av Basher Taha föreställande Mosul sedd från Tigris Bild: Svenska Yle / Basher Taha Mosul,målningar,fotografier,flykten från mosul

”När kommendanten skrek ut sina sista order, kunde jag inte uppfatta någonting längre. Väntade bara på smällen och på den brännande smärtan i kroppen.”

Det här är Omars berättelse, nedtecknad av Fredrik Lång

Denna berättelse är historien om Omar (fingerat namn), så som han berättat den för sin vän, författaren Fredrik Lång, som tecknat ned hans berättelse. Berättelsen är delad i 8 kapitel, plus en epilog. Samtliga avsnitt hittas i slutet av artikeln.

Berättelsen är Omars, så som hans liv gestaltat sig, och så som han upplevt de händelser som format hans liv.

Samtidigt är det en kollektiv berättelse. Ett levnadsöde som delas av hundratusentals, rentav miljoner, människor som idag befinner sig på flykt eller är nyanlända i främmande land.

Yle förmedlar nyheterna om händelserna som formar dessa levnadsöden. Vi ville nu också förmedla ett av dessa öden, som förändrats som en konsekvens av nyhetshändelserna.

Kommentarerna är avstängda i kapitlen, men diskussion och kommentarer välkommen i artikeln med intervjun med Omar och Fredrik Lång.

Det går också att ladda ner och läsa webboken på en läsplatta. Ladda ner här i önskat filformat: epub (generiskt eboksformat) | mobi (används bl.a. av Kindle). | pdf (sidbrytning anpassad till A4).

Författaren Fredrik Lång
Fredrik Lång Författaren Fredrik Lång Bild: Förlaget Fredrik Lång

Yle-arbetsgrupp: Janina Jansson, dramaturg vid Radioteatern, Sebastian Bergholm, webbproducent vid kulturredaktionen, Ida Fellman, redaktör för Yle Arkivet, Mikael Hindsberg, konceptutvecklare för Svenska.yle.fi, Mette Nordström, utrikeschef vid Yle Nyheter

Det vi mest fruktade var bilbomberna, som först riktade sig mot amerikanare och deras medhjälpare. Eller mot dem som deltog i återuppbyggnaden av infrastrukturen. Alla som hade kontakt med ockupationsarméerna riskerade att bli dödade. Senare var bomberna avsedda för intellektuella eller för polis och militär. De kunde explodera var som helst, på torg eller på gator där folk var församlade.

Läs mera:

Blodigt år i Irak

Antalet soldater i säkerhetsstyrkorna som dödades i Irak under fjolåret var större än år 2009. Nyhetsbyrån AFP har sammanställt siffrorna på basen av officiell statistik från olika ministerier.

Far var en tid arbetslös på grund av den hopplösa och farliga situationen, medan min mor kunde återgå till att undervisa i en grundskola. Hon valde grundskolan för att mina yngre syskon ännu gick i grundskolan och hon ville vara nära dem.

USA:s armé kontrollerade varje del av vår provins. Det fanns checkpoints överallt. Vårt hus blev genomsökt många gånger och vid alla tidpunkter på dygnet. En gång slog soldaterna sönder ytterdörren. En helikopter besköt vårt grannhus med kulsprutor. Det var förfärligt. Jag var då i övre våningen på vårt hus och många kulor slog in genom taket där jag befann mig.

Du kan förstå att det var svårt att sova lugnt efter det. Jag har svåra mardrömmar av det som hände då och det som hände senare. Mina vänner säger att jag är präglad av sorg. Jag känner det också så. Men min pappa brukade säga: Man måste ha kämpat för att kunna erfara lycka.

Det är väl så.

Men jag hatar inte det amerikanska folket. Jag hatar det deras regeringen gjorde mot vårt land. Och jag är uppbragt på Saddam för att han inte gav över ledningen av landet till Tariq Aziz. Det fanns en överenskommelse, stödd av Egypten, Jordanien och Saudiarabien att USA skulle godkänna Aziz som ledare för vårt land. Han var katolik, assyrier och medlem av Baathpartiet; en av Saddams närmaste män och den enda som kanske kunde ha avstyrt den katastrof som sedan inträffade.

Den irakiska armén var upplöst. En ny måste utbildas. Majoriteten av officerarna och underofficerarna skulle vara shiamuslimer i enlighet med befolkningsstrukturen. Officerare i den tidigare armén, som nu var arbetslösa, kallades tillbaka. Det var en fälla, för många av dem skickades ut på påhittade eller verkliga uppdrag för att avrättas. ”Dödade i strid”, ljöd deras eftermäle.

Det rådde inkompetens och korruption på alla nivåer. Och gör det fortfarande.

Läs mera:

Allawi: Irak mitt uppe i inbördeskrig

Irak befinner sig mitt upp i ett inbördeskrig, oberoende av vad USA eller Storbritannien hävdar, säger Iraks före detta premiärminister Iyad Allawi.

Läs mera:

Allt fler civila dödas i Irak

Antalet civila dödsoffer i Irak nådde rekordnivå i oktober, visar en färsk FN-rapport. Nästan 5 000 av dödsoffren i september och oktober återfanns i huvudstaden Bagdad.

Läs mera:

"Uteslutet sända flyktingar till Irak"

Det är uteslutet att återbörda de irakiska flyktingarna till Irak just nu, säger Finlands Amnesty och Flyktingrådgivningen i ett gemensamt uttalande.

År 2007, när de amerikanska styrkorna dragit sig bort från gatorna tillbaka till sina kaserner utbröt krig mellan polisen stödd av den reguljära armén och olika banditgäng. De här gängen stred under olika religiösa förtecken.

Ett av de här gängen försökte i vår stadsdel ta över en polisstation. Flera poliser dödades. Polisen kom och arresterade alla unga män i området. Även mig och min bror. Vi måste ställa oss i rad med ansiktet mot en vägg nära vårt hus. Våra familjer kunde se oss genom fönstren. Kommendanten för polisstyrkan var en överste som var ökänd bråkmakare i staden. Han skrek okvädningsord och förbannelser över oss. Vi skulle alla dödas.

Kommendanten skrek åt honom: Håll käften, ynkrygg!

Vi kunde inte se, men vi hörde poliserna ladda sina gevär. Vi muslimer har en mening som vi säger när vi vet att vi ska dö. Omkring mig hörde jag många uttala den meningen. Många svimmande eller föll omkull för att benen inte längre höll. De kommenderades upp på fötter och den psykiska tortyren fortsatte. Jag stod bredvid min bror. Han grät. Han var bara nitton år. Kommendanten skrek åt honom: Håll käften, ynkrygg!

När kommendanten skrek ut sina sista order, kunde jag inte uppfatta någonting längre. Väntade bara på smällen och på den brännande smärtan i kroppen. Så började skjutandet. Men skotten gick över våra huvuden och slog in i väggen. Stensplitter regnade över oss. Alla föll omkull, så jag trodde först att några hade blivit arkebuserade. Men alla levde.

Skenavrättning är något av den värsta psykiska stress en människa kan utsättas för. Stalins polis använde sig av metoden för hjärntvätt. Professor Pavlov – han med hundarna – hade märkt att de betingade reflexer han hade ympat in i sina hundar försvann när hundarna upplevde dödsskräck. Och Dostojevskij drabbades av epilepsi när han som ung medlem av den radikala Petrasjevskijgruppen ställdes inför skenavrättning.

Skenavrättning i Ryssland 1849
Illustration av skenavrättningen av Petrasjevskijgruppen 1849 Skenavrättning i Ryssland 1849 Bild: Public domain Skenavrättning,Ryssland,1849,flykten från mosul

Vi lastades på pickups och lastbilar och fördes till en polisstationen. En underofficer tog upp våra namn och vi kastades i en källarcell, fyra gånger fyra meter. Ljus och luft kom från en liten glugg uppe under taket.

Vi var så många i cellen att alla inte rymdes att sitta. Vi fick ingen mat och ingen fick gå på toaletten. Jag kunde se att många var sjuka och bad en av vakterna att skaffa medicin. ”Det är ingen idé”, svarade han. ”Ni ska ändå alla dö.”

Efter tolv timmar i cellen skulle vi flyttas till stadens ökända fängelse för tungt kriminella brottslingar. Alla visste att få kom levande därifrån. En av vakterna kände igen mig och min bror.

”Varför är ni här med de här människorna?”

”Det borde väl du veta. Det är ni som fört oss hit.”

”Men vem tog er hit?”

”Det var ni. Poliserna.”

Under tiden hade min familj kontaktat någon inom poliskåren som den kände och berättat vad som hänt. ”Ni har gripit två medicinestuderande. Varför har ni gjort det?”

Ingen kunde förklara varför vi hade blivit gripna. Bara att vi hade blivit gripna på grund av mordet på poliserna i vårt kvarter. Polisen och militären ville statuera exempel.

En officer hämtade oss upp ur källaren. Han ställde samma fråga som vakten. ”Vad gör ni här? Ni är ju medicinestuderande.”

Jag svarade att det fanns andra studerande bland fångarna, samt en doktor och en ingenjör. Jag berättade vad de hette. ”De har inte haft någonting med saken att göra”, sade jag.

”Det ska du inte lägga dig i”, sade officeren. ”Du ska underteckna det här papperet.”

”Vad för papper?”

Han lade ett papper på bordet framför mig. Jag mådde så illa att jag inte förmådde läsa vad där stod. Jag ville bara komma därifrån så snabbt som möjligt. Så jag skrev under.

När jag skrivit på sade officeren till mig och min bror: ”Om ni lyckas gå hem, gå”. Klockan var elva på kvällen.

På dagen härskade armén på gatorna. På natten US-armén. Det rådde utegångsförbud mellan klockan sex på kvällen och sju på morgonen, och den övervakades av amerikanerna. Pappa och mamma hade ändå tagit risken att möta oss utanför polisstationen trots att de riskerade att bli beskjutna.

På vägen hem blev vi stoppade av en patrull men fick fortsätta efter att far förklarat vad som hänt. Vi hade även med oss doktorn, ingenjören och flera av studenterna i bilen. Vi var tolv personer i en bil för sju. Och vi kom alla lyckligt hem. Vad som hände med de övriga vet jag inte.

Läs mera:

"Motstånd mot USA - men inte nödvändigtvis med våld"

Den irakiske shiamuslimska ledaren Muqtada al-Sadr uppmanar sina anhängare till fortsatt motstånd mot USA - men inte nödvändigtvis med våld. Muqtada al-Sadr har återvänt till Irak efter fyra år i exil och är nu mäktigare än nånsin.

Läs mera:

USA:s trupper lämnar ett sargat Irak

När USA:s president Barack Obama i dag talade för att markera slutet på USA:s nästan nio år långa krig i Irak, menade han att trupperna nu lämnar ett stabilt land. Men förstörelsen efter kriget visar en annan verklighet.

År 2011 hemkallades de amerikanska trupperna. Ansvaret för säkerheten i vår provins övertogs av Iraks egen armé. Det var ett stort misstag att upplösa Saddams armé, för nu kom kärnan i den nya att bestå av tidigare fiender till Saddam som tidigare antingen suttit i fängelset eller befunnit sig i exil.

De var fullständigt inkompetenta, vilket inte minst ”försvaret” av Mosul senare skulle visa. De var bara intresserade av sina militära grader och sin lön. Nån har sagt att det fanns mera militärpersonal med stjärnor på axlarna än utan. Till och med en vanlig soldat tjänade mycket mera än en utbildad läkare

Det rådde, som jag sagt tidigare, anarki i staden. Bilbomber exploderade, gatustrider utkämpades på många håll. En gång när vi skulle genomgå en viktig tentamen utbröt strider strax utanför vårt fönster. Kulor ven genom rummet. Några ville gå därifrån, men vår övervakande lärare sade att ingen fick flytta på sig. Det skulle ses som ett försök till fusk. Men vi fick sätta oss på golvet för att fortsätta att svara på examensfrågorna.

En annan gång föll innertaket, det som dolde ventilationskanalerna, ner över oss. Det var en bilbomb som hade exploderat utanför på gatan. Vi täcktes av gipsmjöl och damm.

Vi tänkte bara på att överleva. På att fokusera på våra studier och överleva. En dag skulle det bli annorlunda. En dag skulle kriget och dödandet ta slut. Vi var tvungna att tänka så, för att inte förlora all framtidstro.

Som jag tidigare berättat motsatte sig min far att jag skulle börja studera. Han hade velat att jag skulle fortsätta i hans firma. Men efter det att jag kommit in på det medicinska kollegiet och gjort goda framsteg där ändrade han sig. Han önskade nu att även mina syskon skulle slå in på samma bana. Det gjorde att vårt förhållande blev mycket bättre.

Till att han ändrat sig bidrog säkert också att det hade blivit nästan omöjligt för honom att göra affärer. Det gick inte att hålla varor i ett lager. De blev omedelbart stulna. Inte heller gick det att garantera att transporter kom fram. Vägen till Bagdad var livsfarlig. Rövarband härjade överallt.

År 2008 blev jag utexaminerad från universitetet. Det firades med två fester. En på kollegiet den första april, med alla medicinare och lärare samt släkt och vänner. En annan tre månader senare, när de slutliga tentamina var genomförda. Den firades i vårt hem med familjen.

Sista studieåret hade bestått av mycket praktik. Jag fortsatte nu att arbeta på samma ställe där jag utfört min praktik. Det var brist på läkare i hela landet så ingen behövde gå utan arbete. Efter att ha gått igenom en två veckors workshop där vi fick lära oss om läkarens rättigheter och skyldigheter kunde jag den 14 januari 2009 börja arbeta självständigt som läkare.

För att vidareutbilda sig måste man genomgå ett program som räcker flera år. Jag anmälde mig till det. Det första året omfattade utbildning inom fyra olika områden: pediatrik, allmänmedicin, gynekologi och obstetrik samt allmänkirurgi. Efter det skulle man arbeta ett år på landsbygden.

Eftersom jag fått så goda vitsord i det landsomfattande slutprovet kunde jag fritt välja min stationering. Jag valde min hemstad Mosul, och som stationering på landsbygden en ort som låg så nära att jag kunde resa hem varje kväll – förutom de gånger jag hade nattjour. Det var många som reste utomlands efter studierna, framför allt till England, eftersom vårt studieprogram var på engelska och följde brittisk standard.

Våra handledande professorer sade oss att vi måste följa vårt samvete och välja vilka vi ville tjäna. ”Vi har utbildat er att tjäna vårt land, men vi kan inte skydda er, och vi förstår om ni för er egen och er familjs säkerhets skull vill flytta.”

Först kunde jag för min egen del inte se mig någon annanstans än hemma i Mosul. Vi hade det svårt, men vi måste hjälpa vårt land. För trots allt lidande kommer vi en dag att kunna uppleva ett annorlunda och tryggare liv. Jag kunde inte föreställa mig att jag en dag skulle sitta i ödemarken på en flyktingförläggning i Finland, utan något att göra och utan att veta om jag skulle få stanna. Varför skulle jag ha velat börja från noll eller under noll, på ett språk som jag inte förstår, på skolbänken som en lågstadieelev, om det inte varit absolut nödvändigt.

En av mina kollegor stannade. Han hade varit framgångsrik, och hade familj och bil. Han hade byggt sig ett eget hus på ett vackert område som han var mycket stolt över. Jag träffade honom i hans hem en gång och han berättade att han var mycket lycklig.

Nu är hans hem förstört och allt han ägde stulet. Han bor på hyra i en liten våning med sin familj. Senast jag talade med honom var han mycket deprimerad, ja förkrossad. Han hade inte fått sin lön på flera månader – arbetsgivaren säger att den blivit stulen. Pengarna går via guvernörsämbetet, och vi vet att guvernören själv har del i stölderna. Han har besökt Sveriges, Englands och Tysklands konsulat för att få visum, utan resultat. Nu säger han att han vill resa till Australien. Jag hoppas, men jag vet inte om det lyckas honom.

Efter året på landsbygdskliniken kunde man börja specialisera sig. Först kallades man junior house officer, sedan blev man graduate doctor, och under specialiseringstiden hade man titeln senior house officer. Jag ville specialisera mig på oftalmologi och alltså bli ögonläkare. Men efter att ha studerat ögonsjukdomar ett halvår fick jag höra att ett magisterprogram för assisterad befruktning (ART) skulle starta i Bagdad. För att komma in på programmet måste man ha specialiserat sig inom urologi.

Jag sammanställde min CV och reste till Bagdad. Året var 2012.

Det blev en krånglig historia. Tolv kandidater skulle väljas till kursen, plus tre stycken som kom in på en extra kvot för att nån anhörig förtryckts av Saddam eller dödats i strid. För att i korthet berätta vad som hände: Jag blev nummer ett i antagningsförhöret men kom ändå inte med. För att jag tillhörde fel befolkningsgrupp, fel religion. Det var en chock för mig. Jag var förtvivlad. Speciellt senare när jag fick höra att fler hade antagits än vad som först hade uppgetts. Många hörde om min sorg och mitt öde och försökte hjälpa mig.

Men det fanns en annan väg. Om jag hade en licentiatexamen i urologi kunde jag komma in på programmet ändå. Den gick att avlägga i Sulaymaniyya, som ligger i det kurdiska området.

Jag fick dokument på mina studieresultat och åkte till Sulaymaniyya. Jag blev mottagen på universitetssjukhuset av en kvinnlig sekreterare. ”Varifrån kommer du”, frågade hon. ”Från Mosul”. ”Talar du kurdiska?” ”Nej.” ”Då har du ingen chans. Den muntliga delen av inträdesförhöret är på kurdiska, och dess vikt är 60 procent av förhöret.”

Jag tackade henne för att hon varit uppriktig mot mig, så att jag inte behövde spilla mera tid på den saken. Men igen: jag tillhörde fel befolkningsgrupp.

Följande år, 2013, skulle ett liknande doktorsprogram starta i Bagdad. Jag hade inte längre stora förhoppningar om att komma med, men beslöt ändå att försöka. Jag var frustrerad för att jag hade förlorat ett år. Jag isolerade mig, läste på nätterna. Mina kollegor var hjälpsamma och tog över en del av mina turer på sjukhuset. Jag lovade dem att jag skulle ta deras senare.

Vi var tolv från Mosul som reste till Bagdad för att delta in inträdesprovet. Fyra månader senare kom resultatet: jag var inte antagen. Också det var en chock. Jag trodde att jag hade klarat mig väl. Av de antagna var en kvinna. Det var första gången en kvinna blivit godkänd att studera urologi på doktorsnivå.

”Du är godkänd. Congratulations.”

Plötsligt byttes rektorn för det medicinska universitetet. Hans sekreterare ringde och berättade att jag var nummer åtta i antagningen. ”Du är godkänd. Congratulations.”

Också det var en chock för mig. Att det var godtycke som styrde intagningsprocessen.

Undervisningen skulle egentligen ske i Bagdad vid dess universitetssjukhus, men på grund att det var livsfarligt för mig att vistas i staden fick jag tillåtelse att göra det första året med tyngdpunkt på allmänkirurgi i Mosul. Många patienter vi fick in var krigsoffer. Även några amerikanska soldater opererades för mindre skador på vårt sjukhus.

Du undrar varför det var farligt för mig som är från Mosul att studera och arbeta i Bagdad? Du vet inte hur det är i Irak, vet du? Nå, för det första avslöjar min dialekt mig genast. Han är från Mosul, han är sunni. För det andra har vi den allmänna situationen med ett läge som påminner om inbördeskrig. Men speciellt för mig, som läkare: om jag som sunni opererar en shia-patient – och patienten kommer sällan ensam utan med beväpnade anhöriga eller med sina soldatbröder – och patienten dör, kan du vara alldeles säker på att mitt liv inte längre är värt någonting.

Så är det, men jag kan förstå att det för er är svårt att förstå alla konflikter och spänningar som släpptes lösa när Saddam försvann.

Läs mera:

Saddam Husseins långa skugga

Militanta islamister kontrollerar nu största delen av nordvästra och centrala Irak och rycker fram mot huvudstaden Bagdad. Samtidigt rapporterar New York Times att jihadiströrelsen Isis inte är ensam om offensiven. Saddam Husseins gamla officerskår spelar en viktig roll.

Läs mera:

"Jag fällde Saddams staty - nu önskar jag att han skulle återvända"

Den irakiske man som filmades i april 2009, då gav sig på den stora Saddamstatyn med slägga, ångrar sig idag. Nu tycker han att Blair och Bush borde ställas inför rätta.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes