Hoppa till huvudinnehåll

Flykten från Mosul. Kapitel 5 - Flyktförberedelser.

Stiliserad hotfull bild av Mosul vid Tigris strand.
Stiliserad hotfull bild av Mosul vid Tigris strand. Bild: Svenska Yle / Omar Mosul,Tigris,flykten från mosul

”Vi grät i telefon och hon sade: ’Du måste välja själv. Du är vuxen nu och måste fullfölja din egen vilja. Men vår önskan är också att du ska få leva och kunna vittna om oss ifall vi alla dör.’”

Det här är Omars berättelse, nedtecknad av Fredrik Lång

Denna berättelse är historien om Omar (fingerat namn), så som han berättat den för sin vän, författaren Fredrik Lång, som tecknat ned hans berättelse. Berättelsen är delad i 8 kapitel, plus en epilog. Samtliga avsnitt hittas i slutet av artikeln.

Berättelsen är Omars, så som hans liv gestaltat sig, och så som han upplevt de händelser som format hans liv.

Samtidigt är det en kollektiv berättelse. Ett levnadsöde som delas av hundratusentals, rentav miljoner, människor som idag befinner sig på flykt eller är nyanlända i främmande land.

Yle förmedlar nyheterna om händelserna som formar dessa levnadsöden. Vi ville nu också förmedla ett av dessa öden, som förändrats som en konsekvens av nyhetshändelserna.

Kommentarerna är avstängda i kapitlen, men diskussion och kommentarer välkommen i artikeln med intervjun med Omar och Fredrik Lång.

Det går också att ladda ner och läsa webboken på en läsplatta. Ladda ner här i önskat filformat: epub (generiskt eboksformat) | mobi (används bl.a. av Kindle). | pdf (sidbrytning anpassad till A4).

Författaren Fredrik Lång
Fredrik Lång Författaren Fredrik Lång Bild: Förlaget Fredrik Lång

Yle-arbetsgrupp: Janina Jansson, dramaturg vid Radioteatern, Sebastian Bergholm, webbproducent vid kulturredaktionen, Ida Fellman, redaktör för Yle Arkivet, Mikael Hindsberg, konceptutvecklare för Svenska.yle.fi, Mette Nordström, utrikeschef vid Yle Nyheter

Vi var fångna på vårt sjukhus. De respekterade inte längre överenskommelsen att vårt mötesrum skulle vara fredat. De kunde lyssna på våra konsultationer. Vi visste inte heller vilka av våra kollegor och arbetskamrater vi kunde lita på. Därför måste förberedelserna för flykt ske i största hemlighet.

I juli, augusti och halva september jobbade jag ännu som vanligt. I oktober skulle jag enligt doktorsprogrammet återuppta mina studier men IS ville flytta mig till ett sjukhus som inte hade undervisning. Jag kontaktade Bagdad och frågade om de kan godkänna det arrangemang som IS hotade med. Bagdad sade nej. Det räknas inte som en del i en examen.

Jag försökte förklara situationen för den tidigare sjukhuschefen, som Bagdad godkände, men som nu var underställd den som IS utsett. ”Jag kan inte flytta”, sade jag. Den nya chefen kunde höra vår diskussion.

”Det du säger är fel”, sade han. ”Vi skall bygga en islamsk stat och du skall ta del i det. Det här är även din kamp.”

Han ville få mig att acceptera flyttningen till krigssjukhuset. ”Hittills har vi inte tvingat er att svära trohetsed till Kalifatet. Nu blir det kanske en ändring på det.”

Sjukhuschefen var mycket hotfull. Han visste att han behövde oss. Därför innehöll hans hot lika mycket ilska. ”Din tid kommer”, sade han försonligare.”Men nu, nu gör du som vi bestämmer.”

Jag gick tillbaka till mitt rum som jag delade med min bäste vän. Och som jag litade på. ”Nu räcker det”, sade jag. ”Nu sticker jag. Och jag kommer inte tillbaka.”

Min vän skulle ha varit hemma den natten. Men klockan tre på morgonen knackade han på vår dörr. ”Jag tror att jag har en blindtarmsinflammation”, sade han. Läkare tror alltid det värsta om sina symptom, men jag tog de nödvändiga proven och förberedde honom för ett ingrepp. Och han hade rätt i sina misstankar. Följande morgon opererade jag och en kollega honom. Operationen gick bra, blindtarmen togs bort. ”Det här är mitt avsked”, viskade jag till honom när han vaknat upp ur narkosen.

Jag kunde inte stanna hemma hos mina föräldrar, för där skulle de söka mig. Jag gömde mig hos min farbror, och stängde telefonen, för min handledare hade försökt kontakta mig. Efter det hade jag inte kontakt med någon utanför familjen. Min farbror sade också: ”Du måste fly. Du måste välja: är du för oss eller för dem. Om du stannar måste du arbeta för dem. Därför måste du fly.”

Jag förberedde flykten flera veckor. Två gånger blev jag stoppad vid en postering vid utfarten från staden. Jag hade kommit till fots och sagt att jag skulle besöka en vän som bodde i en by utanför stan. Tredje gången gjorde jag på ett annat sätt. Jag hade satt i ordning min ryggsäck på kvällen, sökt fram alla dokument jag kunde tänkas behöva, mitt ID och – jag måste kanske skjuta in en sak häremellan:

Min familj hade flera år tidigare bestämt att jag skulle gifta mig. I min kultur kan man säga att förlovning och giftermål genomförs på tre olika sätt. Det första sättet är det klassiska, och det är religiöst eller kulturellt betingat. Det går till så att två familjer bestämmer att något av deras barn är lämpliga för varandra och att det skulle vara bra om de gifte sig.

Det händer att det unga paret inte har träffats på tu man hand före bröllopet. Vid bröllopet som är stort och påkostat överlämnar brudgummen ett smycke av guld till bruden, ett armband eller ett halsband till ett värde av någonting mellan femtusen och tjugotusen dollar beroende på familjens ekonomiska situation. Dessutom antecknas det ofta i dokument som överlämnas till äktenskapsdomstolen att maken förbinder sig att betala lika mycket till i händelse av skilsmässa.

Det är det klassiska sättet. Sedan finns det ett sätt som vi kan kalla det respektabla. Numera kan pojkar och flickor träffas fritt och umgås, i skolor och på fritiden. De kan alltså förälska sig i varandra och be om sina föräldrars tillstånd att gifta sig. Ifall de båda ungdomarnas föräldrar litar på att äktenskapet blir lyckligt räcker det ofta med att bruden får Koranen i brudgåva. Ifall äktenskapet misslyckas säger man att det var Allahs vilja.

Det tredje sättet, som vi kan kalla det frigjorda, och som endast förekommer i storstäderna, innebär att ungdomarna har affärer före äktenskapet, göra sexuella erfarenheter, och gifter sig utan föräldrarnas uttalade välsignelse.

Kvinnas hand på en mans hand, med ringar
Kvinnas hand på en mans hand, med ringar Bild: Public domain Händer,äktenskap,ringar,flykten från mosul

Jag var förlovad med min kusin som bodde i Bagdad, och det var meningen att vi skulle gifta oss. Även hon är läkare och vi har känt varandra sedan vi var små. Mitt äktenskap såg alltså ut att bli en kombination av det klassiska och det respektabla sättet att gifta sig.

Min mamma var mycket angelägen om att jag skulle gifta mig. Min familj hade till och med köpt ett hus åt mig – åt oss – i Mosul. Men jag tvekade, hur skulle jag kunna bilda familj under de omständigheter som rådde? Hur skulle jag kunna lämna henne och kanske även vårt barn ensamma medan jag var på arbete?

Så jag bröt förlovningen och sade till min fästmö att hon var fri att handla som hon ville. Huset såldes. I stället köpte jag en stor tomt där även mina bröder skulle kunna bygga sina hus eftersom jag tyckte att det var fel att endast jag skulle komma i åtnjutande av mina föräldrars gåva. IS har förresten konfiskerat lagfarten till min tomt och säger att jag inte längre har rätt till den.

Men allt det här innebar att jag nu hade ganska mycket pengar. Jag placerade kontanterna kring midjan i ett specialgjort bälte tillsammans med andra viktiga dokument. Jag väckte min far, som i nattmörkret körde mig till ett ställe där jag visste att jag kunde få en delad taxi till Kirkuk. Tyvärr väckte jag inte min mor. Jag sörjer fortfarande att vi inte tog avsked av varandra, men hoppas innerligt att vi en dag skall ses igen.

Vi var fyra passagerare i taxin. Jag satt i baksätet mellan två andra. Vi stoppades förstås vid militärposteringen. De två soldaterna började fråga ut oss i tur och ordning vart vi skulle och i vilket ärende. Den äldre mannen i framsätet skulle till Kirkuk för en cancerbehandling. En sådan som vi inte gör i Mosul. De två soldaterna blev emotionellt berörda av mannens historia och talade länge med honom.

Så kom turen till oss i baksätet. Jag sade att jag skulle till Kirkuk för att besöka en vän som nyss kommit tillbaka från sin pilgrimsresa till Mekka. De tyckte väl då att de uppehållit oss tillräckligt länge redan, och lät oss åka.

Att komma in till Kurdistan var inte lättare än att komma bort från Mosul. Tvärtom. Peshmergasoldater vaktade gränsen. De tillät ingen komma in som inte hade giltig orsak, och som giltig orsak räknades att man hade familj i Kurdistan, att man kommit för att studera, eller som den sjuke mannen i framsätet, kommit för att få en cancerbehandling.

Läget var lite kaotiskt. Folk som försökte komma förbi utan giltig anledning jagades bort med hugg och slag. De slog med elkablar. Vid vägkanten låg folk och sov, kanske i hopp om att ha bättre tur efter nästa vaktombyte.

Vi kom efter en tids köande fram till vaktkuren. Jag visade mitt ID som jag fått när jag påbörjade studieprogrammet för doktorsgraden. Där stod ordet ”student”, och vakten läste förmodligen inget mer än det. Jag fick passera.

Jag hade då ingen tanke på att lämna mitt hemland och min familj helt och hållet; jag ville bara fullfölja mina studier. Det skulle jag kunna göra i Erbil, om jag fick tillstånd att studera i staden. Mina vänner tror fortfarande att jag är i Kurdistan. Ifall IS fick veta att jag är i Finland skulle det innebära en stor risk för min familj. Men IS har just nu annat att tänka på.

Jag ringde min handledare i Bagdad. Han tyckte att jag skulle komma till Bagdad, men jag sade att det var omöjligt. Jag fick då tillstånd att fortsätta mina studier i Erbil och han skickade mig ett papper på det. Det skedde i oktober 2014.

Soldaterna skrek åt oss: ”Stick iväg”.

En annan läkare och jag delade på en taxi till Erbil. Utanför staden möttes vi igen av en militärpostering och visade våra papper. ”Det här papperet är inte värt nånting, ni kommer inte in”, sade vakten. Vi försäkrade att det gällde för inresa till stan, men ingenting hjälpte. Vi kontaktade handledaren i Erbil. Han hade tidigare varit hälsovårdsminister i Kurdistan och visste allt om den politiska situationen i landet och visste vilka överenskommelser det fanns mellan universiteten. Inte heller han kunde hjälpa.

Vi satt nio timmar i solen utan mat och vatten. Soldaterna skrek åt oss: ”Stick iväg”. Vi höll på att förlora hoppet, kontaktade alla som skulle kunna tänkas hjälpa oss. Till slut fick vi kontakt med en handledare inom allmän kirurgi som vi kände och han sade: ”Jag tar hand om er.” Jag vet inte hur många samtal till maktens män han måste ringa, men tack vare honom fick vi komma in i Erbil.

Vi möttes på sjukhuset av en förgrymmad handledare: ”Vad fan gör ni här? Hur kom ni in i stan?”

Jag berättade att jag kommit för att jobba på min doktorsexamen. Att det var min enda möjlighet. Men min handledare försäkrade att det skulle vara bortkastad tid, Bagdad skulle inte godkänna en sån examen. Jag borde försöka med Sulaymaniyah i stället. Men också Sulaymaniyah vägrade att ta emot oss.

I Erbil fick vi inte hyra lägenhet, och fick uppehållstillstånd endast för en vecka i taget. Vi måste alltså infinna oss hos polisen varje vecka, och visa upp papper från hotellet vi bodde på. Jag kände mig som en fånge. En betalande fånge.

Från Mosul kom endast dåliga nyheter. IS höll på att spränga statyer och byggnader inne i Mosul, som en gång för mer än 2500 år sedan då staden hette Ninive var världens största stad och Assyriens huvudstad. Men IS förstörde också moskéer som varit i bruk i hundratals år.

Jag hade ångest för min framtid, för min familj, för min hemstad, för mitt land. Jag hade fått nog, och började söka lösningar utanför Irak. För min egen skull, min säkerhet, min familjs säkerhet. Jag kände mig borttappad, trodde jag skulle tappa förståndet.

Inte ens Erbil var säkert. En kollega fängslades av en grupp banditer som var en del av den lokala milisen. De påstod att hans namn liknade en efterlysts namn. Vi hörde aldrig av honom igen. Min vän som jag rest tillsammans med från Kirkuk sade: ”Vi är nästa i tur.”

Karta över avståndet mellan Mosul och Duhok respektive ErbilKarta, avstånd mellan Helsingfors och Riihimäki respektive Lovisa
Avstånden mellan Mosul och Erbil respektive Dohuk, samt motsvarande avstånd med utgångspunkt i Helsingfors. Bild: Svenska Yle / Google

Vi bestämde oss för att ta oss norrut, närmare den turkiska gränsen. Följande stora stad är Duhok. Det som sen hände är en upprepning av tidigare händelser att det kändes som déjà vu. Vi blev hindrade på vägen av flera patruller. ”Ni är fria att ta er tillbaka till Mosul, men till Duhok kommer ni inte.”

”Vi kan inte resa tillbaka. De dödar oss.”

Vi blev förda till en liten stad som heter Al-Shikhan, där vi fick sova på sjukhuset över natten. Från Al-Shikhan fick vi inte resa någonstans.

Vi kontaktade en kollega i Duhok som vi kände från studietiden i Mosul. Han lovade att hjälpa oss. Han mötte oss på vägen med sin bil. Dess registerplåtar visade att den var från Duhok, varför det var lättare för honom att komma in i staden.

Han plockade upp oss på kvällen. Han tog en stor risk med det han gjorde, för om vi blivit gripna skulle de ha beslagtagit hans bil och slängt honom i fängelse för terrorbrott. Vi anlände till stan mitt i natten och kom in utan problem.

Följande dag gick vi till Universitetssjukhuset för att registrera oss. Det ligger vid huvudvägen som går genom staden. Sjukhusdirektören tog emot oss bryskt och ovänligt. ”Hur kom ni in i Duhok?” sade han. Hans bror som var hög officer i den kurdiska armén hade dödats några dagar tidigare när han skulle desarmera en en bomb. Sjukhusdirektören var förkrossad av sorg och kokande av ilska. Det var ”araber” som låg bakom bomben, och vi var araber – eftersom vi inte var kurder. ”Det är förbjudet att komma in i Duhok! Hur kom ni hit?”

Han började förhöra oss som en polis. Vi berättade att vi hade liftat. Inget mera. Han fortsatte att fråga ut oss om det ena och det andra, men ingenting som hade med vårt yrke att göra. Inte en enda medicinsk fråga. ”Jag överför era uppgifter till myndigheterna”, avslutade han. ”De tar kontakt sen.”

Vi kunde inte göra annat än lyda.

Vi blev förhörda av polisen flera gånger. Vi kunde inte heller i Duhok hyra lägenhet utan måste bo på hotell. Varje gång det knackade på dörren blev vi livrädda.

Vi fick börja studera och forska i något som kallades ett doktorsprogram, men det uppfyllde inga krav som man kunde ställa på ett sådant. Vår handledare förnedrade oss genom att placera oss bland första årets studenter. Vi skulle se på och ”lära oss” medan de gjorde ingrepp som vi hade gjort hundratals gånger.

Vi fick alltså inget kliniskt arbete på centralsjukhuset. I stället blev vi skickade att dejourera på små läkarmottagningar ute på landsbygden. De utnyttjade oss, förnedrade oss, och vi kunde ingenting göra. Och vi måste hela tiden förhandla med de lokala hälsovårdsmyndigheterna, än om det ena, än om det andra. Jag blev mycket van att ha att göra med myndigheterna.

När IS kom rådde det i början fred mellan IS och Kurdistan. Det finns till och med en video på nätet som visar när några IS-krigare skakar hand med peshmergastyrkor vid gränsen. Men efter att kurderna erövrat en fabrik för tillverkning av mediciner som ligger på Mosuls område i provinsen Nineve, utbröt krig mellan dem. Det hade startat när vi kom till Duhok.

Det gjorde att vi blev hotade med att skickas till fronten. Till något militärsjukhus i krigszonen, för att operera sårade peshmergasoldater.

Det här hände i februari 2015. I nio månader hade jag kämpat för att få stanna kvar i mitt land, för att studera, bo, leva … gifta mig, som det en gång var tänkt. Nu hotades jag med att bli skickad till fronten. Det lilla hopp om att kunna utföra en hederlig läkargärning i Duhok och vänta min tid tills jag kunde återvända hem, försvann. Och ifall ryktet att jag arbetade för den kurdiska armén nådde IS skulle det vara slutet för min familj.

Läs mera:

Carl Haglund försvarsminister.

"Sannolikt att Finland deltar i Irak"

Mycket tyder på att Finland deltar i en krishanteringsoperation i Irak, för att utbilda kurdiska soldater som strider mot terrororganisationen IS. Det bekräftar försvarsminister Carl Haglund (SFP) på försvarskonferensen i Sälen.

Läs mera:

Isis flagga i Mosul

Storoffensiv mot Mosul inleds inom ett par månader

Den irakiska armén och kurdiska Peshmergastyrkor kommer att inleda en storoffensiv mot Iraks näst största stad Mosul i mars eller april. Det är terrororganisationen Islamiska staten, IS, som kontrollerar Mosul. USA tränar styrkan inför anfallet.

Jag började i hemlighet söka andra lösningar. Utomlands. Det naturliga skulle ha varit England. Vårt medicinska utbildningssystem baserar sig på deras standard (det sade jag visst redan) och undervisningen går på engelska. Men efter att ha träffat på IS-soldater från England, från Tyskland, från Belgien, ville jag inte ha något med de länderna att göra.

Mina föräldrar och min farbror var tidigare emot att jag skulle lämna landet. ”Vi har köpt dig ett hus, vi ser att du funnit en flicka att gifta dig med … och nu tänker du lämna oss.”

Allt det var nu historia.

Jag har alltid lyssnat på mina föräldrar, och framför allt på min mamma, och alltid gjort som hon velat. När jag nån gång gått emot hennes vilja har det gått illa för mig. Men nu måste göra annorlunda. Nu måste jag följa mitt eget huvud, och efter att noggrant ha övervägt alla alternativ göra det som jag och ingen annan fann bäst.

Det förstod min mor också. Vi grät i telefon och hon sade: ”Du måste välja själv. Du är vuxen nu och måste fullfölja din egen vilja. Men vår önskan är också att du ska få leva och kunna vittna om oss ifall vi alla dör.”

Skärmkapning av irakiska första sidan för Google
Bildkapning av irakiska versionen av Googles första sida Skärmkapning av irakiska första sidan för Google Bild: Svenska Yle / Google google,flykten från mosul

Finland fanns inte då i mina planer. Jag visste nästan ingenting om Finland. Annat än att Nokia kom från Finland. Jag sökte och sökte på nätet, olika alternativ. Jag ville komma till ett säkert ställe, säkerhet var för mig nu en avgörande sak.

Jag satte upp mina prioriteringar enligt ett system:

1: England. Men uteslutet på grund av inblandning i koalitionen mot Irak, och på grund av att IS rekryterar soldater därifrån.

2: Skandinavien. Jag visste att Finland var mörkt och kallt men allt jag kunde hitta på nätet var gammalt, från Saddams tid, och lite nyare på syriska sajter. Jag tog kontakt med en tidigare studiekamrat och kollega som då befann sig i Finland. ”Finland är tryggt”, försäkrade han, ”men jag kan bara berätta vad jag själv har upplevt. Alla har egna förväntningar och förutsättningar, så jag kan inte rekommendera eller avråda från någonting. Du måste välja själv.”

Jag tackade för de kloka orden och inledde min resa till Europa.

Man kunde söka visum till Turkiet på nätet. Jag gjorde det, det tog bara några minuter. I mars 2015 gick jag lagligt över gränsen till Turkiet med ett turistvisum som skulle vara i kraft en månad.

Jag hade några släktingar i Turkiet, på andra sidan gränsen. De väntade på att kunna återvända. Alla irakier vid gränsen väntade på att få återvända. De var beredda att hjälpa mig ifall jag ville stanna hos dem.

Min plan var emellertid annorlunda. Turkiet ingick inte i den. Turkiet hade deltagit i kriget. Jag ville resa, bara resa. Bort. Till en plats där en människa kunde känna sig trygg och göra sig nyttig för andra.

Jag satte mig i en buss till Mersin vid den turkiska sydkusten.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes