Hoppa till huvudinnehåll

Flykten från Mosul. Kapitel 7 - I människosmugglarnas grepp. Till fots genom Balkan.

Målning av gamla stan i Mosul vid Tirgis strand, av arkitekt Ahmed Tohala
Målning av gamla stan i Mosul vid Tirgis strand, av arkitekt Ahmed Tohala Bild: Svenska Yle / Ahmed Tohala illustration,Mosul,flykten från mosul

”’Ge er iväg, stick i väg – ni ska över det där berget, där är Montenegro’. Smugglarna pekade upp mot en brant bergsvägg. Den verkade vara omöjlig att ta sig över.”

Det här är Omars berättelse, nedtecknad av Fredrik Lång

Denna berättelse är historien om Omar (fingerat namn), så som han berättat den för sin vän, författaren Fredrik Lång, som tecknat ned hans berättelse. Berättelsen är delad i 8 kapitel, plus en epilog. Samtliga avsnitt hittas i slutet av artikeln.

Berättelsen är Omars, så som hans liv gestaltat sig, och så som han upplevt de händelser som format hans liv.

Samtidigt är det en kollektiv berättelse. Ett levnadsöde som delas av hundratusentals, rentav miljoner, människor som idag befinner sig på flykt eller är nyanlända i främmande land.

Yle förmedlar nyheterna om händelserna som formar dessa levnadsöden. Vi ville nu också förmedla ett av dessa öden, som förändrats som en konsekvens av nyhetshändelserna.

Kommentarerna är avstängda i kapitlen, men diskussion och kommentarer välkommen i artikeln med intervjun med Omar och Fredrik Lång.

Det går också att ladda ner och läsa webboken på en läsplatta. Ladda ner här i önskat filformat: epub (generiskt eboksformat) | mobi (används bl.a. av Kindle). | pdf (sidbrytning anpassad till A4).

Författaren Fredrik Lång
Fredrik Lång Författaren Fredrik Lång Bild: Förlaget Fredrik Lång

Yle-arbetsgrupp: Janina Jansson, dramaturg vid Radioteatern, Sebastian Bergholm, webbproducent vid kulturredaktionen, Ida Fellman, redaktör för Yle Arkivet, Mikael Hindsberg, konceptutvecklare för Svenska.yle.fi, Mette Nordström, utrikeschef vid Yle Nyheter

April 2015. Mytilene.

Vi måste vänta fjorton timmar på stranden. Där rådde stor oreda, 300, kanske 400 flyktingar väntade på vad som skulle hända. Mest syrier, men också afghaner, afrikaner; några andra irakier. Vår gummibåt punkterades, jag vet inte varför. Det var ju på sätt och vis vår båt.

Rödakors- och annan hjälppersonal delade ut mat åt oss. Några politiker kom, blev fotograferade och for därifrån. Eftersom jag var läkare fick jag följa med till sjukhuset som tolk.

Efter en dags väntan blev vi skickade till ett läger, omgivet att ett stängsel med taggtråd överst. Som ett fångläger. Vi blev undersökta, alla vassa föremål togs ifrån oss, samt våra bälten som sattes i lådor i närheten av vakterna. När vi senare ville ha dem tillbaka var de försvunna.

Lägret bestod av rader av vita, portabla baracker. Tre gånger tre meter eller tre gånger fem meter. Den ena typen för familjer, den andra för ensamstående. Vi var fjorton personer i min barack. Vi började med att städa utrymmet. Vi fick smutsiga madrasser, vatten och toalettartiklar. Tre mål mat om dagen. Våra fingeravtryck registrerades.

Det fanns de som försökt utplåna sina fingeravtryck antingen kirurgiskt, med hjälp av någon frätande syra eller genom att bränna fingrarna. Alla tre sätten är mycket smärtsamma och resultatet tvivelaktigt. Men vi visste alla att enligt Dublinöverenskommelsen skulle vi kunna bli skickade tillbaka till det land där vi först registrerades med fingeravtryck. Därför var det något vi ville undvika nästan till varje pris. Överenskommelsen gäller emellertid inte Grekland.

Läs mera:

”Tusentals människor delar på sex stycken toaletter”

Läget för flyktingarna på den grekiska ön Lesbos är ohållbart, säger Anja Franck, forskare i freds- och utvecklingsstudier på Göteborgs universitet. Franck har besökt ön vars flyktingantal ökat med 500 procent under ett år.

Läs mera:

Fingeravtryck av visumsökande

Finland och de andra Schengenländerna börjar ta fingeravtryck av visumsökande i Nordafrika från och med i 11.10.2011.

En vecka efter vår ankomst fick vi ett slags visum som intygade att vi blivit registrerade och som gav oss rätt att vistas i Grekland sex månader. Vi hämtades av en båt som skulle föra oss till Aten. Båten cirkulerade mellan öarna och tog upp fler flyktingar längs rutten. Resan till Aten räckte cirka 14 timmar.

I Aten befann vi oss i samma situation som vi hade upplevt i Istanbul några veckor tidigare. Vi måste få kontakt med smugglare som kunde guida oss vidare upp genom Balkan till det centrala Europa.

Huvudvägen, om vi kan kalla det så, gick från Aten via Makedonien, Serbien och Ungern till Österrike – och därifrån vidare till västra eller norra Europa. Men av de rapporter vi fick från de som försökte ta sig den vägen fick vi höra att gränsen mellan Grekland och Makedonien men också gränsen mellan Makedonien och Serbien hade stängts. Dessutom hade det förekommit eldstrider mellan smugglare och makedoniska gränsvakter där också några flyktingar kommit till skada.

Aten vimlade av syrier och vår ledare, den syriske cementfabrikanten, tog igen ledningen för gruppen. Han var mycket pratsam och social och fick lätt kontakter. Vi satte oss ner igen för att kalkylera priser och risker.

En sextonårig pojke i vår grupp hade lyckats komma ombord på ett flyg till Tyskland. Han hade lyckats köpa ett tjeckiskt pass, han är nästan blond och väckte därför inte uppmärksamhet när han steg ombord på planet. Några andra i vår grupp ville också flyga, men deras ID var förfalskade. De stoppades av en kontroll vid terminalen.

Ett förfalskat dokument kostar två till tre tusen euro beroende på var det är utställt. Ett äkta dokument kostar fem eller sex tusen euro. Inom EU räcker det ju med ett giltigt ID.

Finländskt vinrött pass med text i guldfärg.
Finländskt vinrött pass med text i guldfärg. pass,finskt pass

Vi fick höra att det är lättare att flyga från någon turistö än från Aten, varför jag övervägde den möjligheten. Vår syriska ledare blev arg på mig för att jag hade tänkt ta mig vidare ensam. Han gjorde upp en lista på alla i gruppen och satte mitt namn allra sist. ”Om du försöker lämna oss ännu en gång får du klara dig på egen hand”, sade han

Möjligheterna att komma vidare var de samma som i Istanbul: Med flyg, vilket i praktiken var omöjligt, med båt till Italien (dyrt och farligt eftersom sjöresan är många gånger längre än den mellan Turkiet och Grekland) och till fots. Eftersom gränsen till Makedonien och Bulgarien var stängd var enda möjligheten att ta sig via Albanien sidovägen in i Makedonien eller Montenegro och därifrån till Serbien.

Att kalkylera kostnaderna var omöjligt, eftersom varje deletapp skulle betalas på vägen till ett pris som varierade efter omständigheterna. Det var också en mycket farlig väg eftersom vapen och droger smugglades samma väg och smugglarna var beväpnade med pistoler och Kalasjnikovs. Smugglarna, som var del av en välorganiserad brottsmaffia, drog sig inte för att döda alla som hotade deras business och deras pengar.

Eftersom vi hade barn med oss som inte skulle orka vandra genom balkanländerna delade vi oss i två grupper. Barnen skulle med sina föräldrar försöka nå Italien med båt. Vi tränade livräddning med dem. Vi räknade med att riskerna att de skulle bli tagna av sjöbevakningen och skickade tillbaka till Grekland var mycket stor. Men det var deras enda chans.

Hela Aten tycktes befinna sig en i stor oreda. Vi bodde på ett hotell, men måste hela tiden vara beredda att ge oss av med kort varsel. Att hålla oss stilla i otålig väntan eller ge bryska order om plötsliga uppbrott var smugglarnas sätt att skrämma oss. Det är en del av systemet – det system som du är tvungen att delta i för att överleva. Även om det samtidigt innebär att du kan dö en våldsam död.

Det fanns tre prisalternativ. Alternativ 1: med BMW över gränsen – smugglarna påstod att de hade kontakt med gränsvakterna och att saken kunde ordnas med pengar – mycket pengar. Alternativ 2: instängda i en lastbil. Alternativ 3: till fots över gränsen. ”Take it or leave it”, sade vår smugglarkontakt om sitt erbjudande.

Vi visste att smugglarna är lögnare och att det inte fanns några garantier att vi skulle klara oss, men vi hade inget val. Vi valde det billigaste alternativet för att vi inte litade på dem. Vi hade lärt oss att chanserna att bli lurad är större än chansen att överleva.

Rutten var så att säga ny och oprövad på grund av att situationen vid makedoniska gränsen hade ändrats. Vår syriske ledare hade gjort ett detaljerat avtal med smugglarna. I det ingick att vi skulle få mat, en guide och hur mycket som skulle betalas efter vilka etapper. Naturligtvis var avtalet inte värt någonting.

Vi tog oss på egen hand upp till gränsen men nekades plats på hotell – det stod i våra papper att vi inte fick bo på hotell nära någon gräns. Alla visste att de inte fick hyra rum åt oss men till slut hittade vi ett gammalt hotell som lät oss alla övernatta i ett av sina rum. Nästa morgon dök två afrikaner upp på hotellet, de uppträdde som om de var mycket rädda, de gormade och skrek åt oss att att vi skulle skynda på: ”We are going. Hurry, hurry, hurry.”

De spelade upp ett drama för oss och krävde 50 euro av oss alla för plats på en minibuss. Bråttom, bråttom, bråttom! Vi fick en biljett till bussen. Vanligtvis håller jag mig lugn och observant även i kritiska situationer, så jag vände på biljetten och tittade på priset. Det var 6,50 euro. Dramat behövdes för att vi inte skulle hinna få tillfälle att protestera mot att vi blivit lurade på 43,50 euro.

Vi stoppades vid en checkpoint och blev förda in i skogen. Där fanns också andra människor samlade i väntan på kvällen. Under tiden fick vi instruktioner hur vi skulle bete oss. Vara tysta, inte röka, inte dricka annat än flaskvatten. Allt vatten som rinner i bäckarna är giftigt, sade de. Vi var nu en grupp på cirka 60 personer. Många familjer, gamla och unga, mest syrier, men också irakier och afghaner.

Den ena afrikanen gick sin väg. Den andra sade att han är vår ledare. Vi måste göra allt exakt som han säger. Det finns mycket farliga djur i skogen, sade han. Vi gjorde oss i ordning för att gå.

Vi vandrade en och en halv timme i mörker och därefter höll vi en paus. De äldre hade svårt att hänga med i den bergiga terrängen. Vi återupptog vandringen och gick igen en och en halv timme. Plötsligt uppstod stor förvirring i täten. Någon skrek ”Stop!” Vi var omringade av beväpnad militär.

Vår guide började springa och försvann i mörkret. Några andra kastade också sina packningar och började springa. Soldaterna sköt i luften för att hindra oss att springa efter de andra. Jag beslöt att stanna där jag var.

Soldaterna samlade oss i en grupp och hade oss att vänta. Deras ledare talade i radiotelefon och efter en stund anlände tre militärfordon. Kvinnorna och barnen fick åka i bilarna, vi övriga följde efter till fots.

Vi vandrade 2-3 timmar. I gryningen kom vi fram till en garnison där vi placerades i ett fängelseliknande rum med cementgolv och en smutsig toalett. Vi visste inte vad som skulle hända med oss. Vi blev tillsagda att om vi ville ha mat skulle vi själva betala för den, men vi var alla trötta och önskade mest av allt att sova.

Följande morgon tog de våra fingeravtryck. Dörren till vårt rum stod öppen och huset omgärdades endast av en låg mur som det skulle vara lätt att bara kliva över. Vi var alltså inte i fängelse, men garnisonen fanns mitt i skogen bland höga berg, så vart skulle vi gå? Det fanns ingenstans att ta vägen. Vi beslöt att vi skulle hålla ihop och tillsammans försöka förhandla oss fram till någon lösning.

Nästa dag blev vi kommenderade ut på en väg som gick genom en dal och ledda fram mot en gränsövergång. ”Ifall ni blir gripna igen på albansk mark blir ni satta i fängelse”, sade ledaren för den patrull som följt oss till gränsposteringen. Vi blev förda förbi de albanska gränsvakterna och ledaren pekade mot Grekland och sade ”Gå!”.

Vi var alla chockade och medtagna och kunde ingenting annat göra än att vandra de några hundra meter som skilde de två posteringarna från varandra, den albanska och den grekiska. Och där, i ändan av den raka vägen, stod vår afrikanske guide och vinkade åt oss.

Han mötte oss som om ingenting skulle ha hänt. Som om han inte skulle ha lämnat oss i sticket. ”Hello, vi fortsätter”, sade han. ”Det finns en ny väg” .. och mera bla bla bla – han ville ha sina pengar. ”Men det kostar mera den här gången, för det sker med bil.”

Vad skulle vi göra? Vi hade inget annat val än att lita på att det faktiskt fanns en annan rutt och att det skulle lyckas bättre nu. Men riskerna för oss hade vuxit, för om vi blev gripna ännu en gång skulle vi inte komma lika lätt undan.

Vi fördes in i skogen igen och blev tillsagda att vänta. Vi kunde höra bilar köra på den stora vägen. Det blev kväll. Många albaner kom till fots genom skogen från den albanska sidan. Det var beckmörkt när vår bil kom. ”Bilen är här, 150 euro”, sade vår guide.

Flyktingar i gränsområdet mellan Serbien och Makedonien
Flyktingar i gränsområdet mellan Serbien och Makedonien Bild: EPA/DJORDJE SAVIC flyktingar,asylsökande (process),Makedonien,Serbien,flyktingpolitik

Bilen var en begravningsbil. En likbil. Några i gruppen vägrade att sätta sig i den. Vi var 30 personer som tog risken att fortsätta. Trettio personer packades in i en bil som på sin höjd rymde åtta. Tre personer låg tryckta mot mig. En på mitt huvud. Jag hade problem med mina knän vid den här tiden och var vid varje hopp bilen gjorde på den ojämna vägen rädd att något skulle gå sönder i mina knän.

Tre personer rymdes inte med i likbilen. De skulle följa efter till fots.

Klockan var ett på natten när vi kom iväg. Vi körde ungefär en timme på gropiga vägar. Några skrek och sa att de inte kunde andras, andra att bilen skulle stanna, men vi hade inte något sätt att stoppa bilen.

Plötsligt stannade bilen och vår chaufför skrek bryskt åt oss: ”Alla ut! Snabbt, snabbt, alla ut.”

Så fort alla hade kravlat ut ur bilen startade den med en rivstart och försvann i mörkret. Endast vår svarta guide var kvar med oss.

Jag kontrollerade att alla mådde bra och vände mig till vår anförare: ”Är vi i Albanien?”

”Ja.”

Jag litade inte på honom utan kollade på min GPS. ”Vi är ännu i Grekland.”

”Du har fel.”

”Titta på min GPS. Vi är ännu i Grekland. Ni har lurat oss.”

”Din GPS har fel. Vi är i Albanien.”

”Nej det är vi inte.”

Vi hade betalat för ingenting. För en timmes lidande.

Vår anförare verkade nu vara lika förvirrad och osäker som vi. Han ledde oss upp i bergen där vi stannade hela natten. Hans uppgift hade varit att förena oss med en grupp som redan fanns inne i Albanien. Vi var på fel plats.

Efter några telefonsamtal visade han oss i terrängen hur vi skulle gå. Vi skulle följa en bergsbäck eller liten flod, gruppen skulle vänta på oss någonstans på andra sidan. Vi krävde att han skulle följa med, annars skulle han inte få sin betalning.

Vi gick längs bäcken, än på ena sidan, än på den andra och ibland mitt i bäckfåran. Stigen – om det var en stig – var hal och farlig. Sidorna stupade brant och ibland hade vi att gå längs stup som om någon hade fallit hade lett till benbrott eller kunde ha kostat honom livet. Det skulle heller inte ha funnits någon möjlighet att forsla en skadad person därifrån.

Vår ledsagare var ung och atletisk och kunde gå snabbt i den svåra terrängen. Han hade heller ingen tung packning att bära. Vi marscherade ungefär åtta timmar, utan mat, utan ordentlig vila och ständigt rädda för att falla eller bli gripna. Många var säkra på att vi hade gått vilse och att vi aldrig skulle hitta fram till människor igen.

Plötsligt dök två beväpnade albaner upp framför oss. ”Vi vill ha mat”, krävde vi. ”Vi är alla hungriga.”

”Okej, ni ska få mat. Fortsätt att gå.”

”Vi orkar inte längre.”

”En lastbil väntar på er. Fortsätt att gå. Det är inte långt.”

Vi fortsatte ännu en till en och en halv timme tills vi nådde en väg. Där fick vi bröd och tomater som vi betalade mycket pengar för.

Lastbilen som väntade på oss var avsedd för köttransport. Vi lastades in i lastbilen och dörrarna stängdes. Lastrummet var helt slutet, utan luftcirkulation. Vårt hopp övergick igen i skräck – vi trodde att vi skulle kvävas. Luften blev sämre och sämre. Efter en tid började vår utandningsfukt som kondenserats i taket droppa ner som ett regn över oss.

En mamma med ett barn fick en panikattack och började skrika hysteriskt. Vi dunkade mot väggen och skrek att bilen skulle stanna men den stannade inte. Föraren brydde sig inte om oss. Någon använde ett redskap för att försöka bända upp dörren utan att lyckas. Plötsligt kände vi att bilen gjorde en häftig rörelse och stannade. Det kändes som om den hade varit nära att stjälpa.

Vi hade fått punktering.

Dörren öppnades och vi kunde andas igen. Det kändes som om olyckan hade varit vår räddning. De två albanerna skrek något åt oss och vi förstod att vi skulle springa in i skogen, snabbt, innan det dök upp någon annan bil på vägen.

Läs mera:

Tiotals döda flyktingar i lastbil i Österrike

En övergiven lastbil med minst 20 döda flyktingar har påträffats vid en motorväg i Österrike. Polisen säger att det rör sig om mellan 20 och 50 döda. Lastbilen var ungersk medan föraren kom från Rumänien.

Läs mera:

Desperationen sprider sig bland flyktingarna i Europa

I Ungern har 300 flyktingar beslutat sig för att fly igen - denna gång från en flyktingmottagning i Röszke i Ungern nära den serbiska gränsen. På ön Lesvos i Grekland har polisen använt tårgas mot migranterna.

Sedan gav de sig iväg med en bil som kommit för att plocka upp dem. De skulle hämta verktyg för att reparera ringen, påstod de, och återvända så snabbt som möjligt. ”Vi behöver mat”, mimade jag. Vi hade inget språk gemensamt. ”Mat och vatten.”

Men en av dem kunde lite franska. ”Okej. Hurudan mat”, frågade han.

Vi hade totalt tappat verklighetsuppfattningen, för en beställde kyckling, någon annan hamburgare. Vi försökte ordna det som väl som möjligt medan vi väntade i skogen. Vi väntade hela natten. Hela nästa dag. Människorna drack vatten ur en bäck. Jag sade att de skulle vara försiktiga, jag hade redan behandlat ett av barnen för diarré. Jag hade några steriliseringstabletter i min medicinlåda som jag blandade med vattnet och sedan drack och delade resten med dem.

Vi såg några herdar som vinkade åt oss på avstånd men som vi inte fick kontakt med.

Två dagar senare kom de albanska smugglarna tillbaka. ”En lastbil väntar på er”, sade de. Vi kom överens inom gruppen att om det var samma bil stiger vi inte på. Vi ville inte uppleva kvävningsdöden ännu en gång.

Den lastbil som väntade på oss verkade vara i dåligt skick. Vi tvekade. Albanerna spelade upp samma drama. ”Skynda er, raska på, polisen kan komma när som helst.” Utrymmet i lastrummet var mindre, och vi var 30 personer som skulle dela på det, med det var inte tätt. Genom stora springor i golvet som vi försökte göra ännu större trängde frisk luft in.

På ett ställe blev vi kommenderade ut ur bilen, och blev anvisade att vada över en grund flod. På andra sidan skulle vi vänta på en annan lastbil. Vi hade inte fått mat på hela tiden och var mycket hungriga.

Vi väntade två och en halv timme. Vi visste inte vad som skulle hända med oss eller vad som faktiskt hände, men vi tror att det pågick något slags konfrontation mellan polisen och maffian vid vägen. Vi hörde skottlossning. Lite senare fortsatte färden längs små sidovägar så att vi på dagen fick skjuts i bil, på natten tvingades gå i skogen. Varje byte av lastbil kostade. Den som inte betalade fick inte komma med.

På kvällen stannade vi på en gropig sidoväg. Vi kunde höra hundar skälla och häftiga kommandorop på albanska. Tumult utbröt och vi blev i all hast kommenderade ner från lastbilen. Igen samma ”skynda, skynda” och ”polis, polis”, många skrek i panik, även smugglarna skrek: ”ge er iväg, stick i väg – ni ska över det där berget, där är Montenegro”.

Smugglarna pekade upp mot en brant bergsvägg. Den verkade vara omöjlig att ta sig över.

Bergig terräng i Montenegro
Bergig terräng i Montenegro Bergig terräng i Montenegro Bild: Public domain Montenegro,berg,sjöar,flykten från mosul

Vi fick en vägvisare med oss, som igen skulle ha ersättning och började klättra. Någon mat eller något vatten hade vi ännu inte fått. Var femte minut var vi tvungna att ta en paus, trots att vägvisaren hela tiden försökte få oss att skynda på. Efter en tid kom vi till ett hus med hundar som skällde vilt på oss.

Vi krävde att vår vägvisare skulle skaffa fram lite mat och vatten till oss, men han vägrade. Vi fortsatte, högre upp i bergen. Efter en halvtimme orkade jag inte längre. Jag hade gett all min mat och allt mitt vatten till barnen och led svårt av hunger och uttorkning. Jag lade mig ner för att vila och sade till de andra att de skulle fortsätta. Jag hade redan kastat 80 % av innehållet i min ryggsäck, men på grund av mina problem med det högra knäet och svår törst orkade jag inte längre.

När jag vilat ringde jag syriern – till all tur befann jag mig inom ett område där telefonen hade täckning och batteriet var inte helt tömd. Han berättade hur jag skulle gå. Först när det ljusnade på morgonen såg jag hur brant och livsfarlig den stig vi hade följt var.

Jag försökte hitta vatten men fann ingenting. Jag ropade, men ingen hörde mig. Två gånger föll jag ihop av utmattning – den ena gången var jag nära att falla utför ett stup men lyckades få tag i ett träd och rädda mig. Men jag måste tvinga mig upp igen och fortsätta.

På håll såg jag ett hus och trodde att det var dit vi skulle. Låg huset i Montenegro? Jag visste inte. Jag hade ingen aning om var jag befann mig. Medan jag kämpade mig fram mot huset började det regna svagt. Jag sträckte ut tungan och försökte fånga regndropparna. Regnet var emellertid alltför glest och alltför kortvarigt för att det skulle ge lindring.

Tre timmar senare kom jag fram till huset. Det var tomt. En orm ringlade iväg när jag undersökta omgivningen kring huset. Där fanns en brunn men den var torr. Längre upp på berget vallade en herde sina får. Jag försökte nå upp till honom, men fårflocken och herden rörde sig snabbare än jag. Efter en stund kom han emellertid tillbaka.

”Mjölk?” sade jag. ”Kan jag få mjölk?”

”Nej. Gå, gå!”

”Albania? Montenegro?” sade jag.

”Albania.”

Så jag var ännu kvar i Albanien. Han visade hur jag skulle gå för att komma över gränsen.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes