Hoppa till huvudinnehåll

Flykten från Mosul. Kapitel 8 - ”No chance.” Flykten fortsätter.

Målning av gamla stan i Mosul vid Tirgis strand, av arkitekt Ahmed Tohala
Målning av gamla stan i Mosul vid Tirgis strand, av arkitekt Ahmed Tohala Bild: Svenska Yle / Ahmed Tohala Mosul,Tigris,illustration

”Vi gick tillbaka till busstationen. Utanför stationen ligger en park, Bristol park. Den var fylld med flyktingar som alla ville samma sak som vi: att komma vidare till Västeuropa. Vi sov i parken under bar himmel. Det var kallt. Det var i maj år 2015.”

Det här är Omars berättelse, nedtecknad av Fredrik Lång

Denna berättelse är historien om Omar (fingerat namn), så som han berättat den för sin vän, författaren Fredrik Lång, som tecknat ned hans berättelse. Berättelsen är delad i 8 kapitel, plus en epilog. Samtliga avsnitt hittas i slutet av artikeln.

Berättelsen är Omars, så som hans liv gestaltat sig, och så som han upplevt de händelser som format hans liv.

Samtidigt är det en kollektiv berättelse. Ett levnadsöde som delas av hundratusentals, rentav miljoner, människor som idag befinner sig på flykt eller är nyanlända i främmande land.

Yle förmedlar nyheterna om händelserna som formar dessa levnadsöden. Vi ville nu också förmedla ett av dessa öden, som förändrats som en konsekvens av nyhetshändelserna.

Kommentarerna är avstängda i kapitlen, men diskussion och kommentarer välkommen i artikeln med intervjun med Omar och Fredrik Lång.

Det går också att ladda ner och läsa webboken på en läsplatta. Ladda ner här i önskat filformat: epub (generiskt eboksformat) | mobi (används bl.a. av Kindle). | pdf (sidbrytning anpassad till A4).

Författaren Fredrik Lång
Fredrik Lång Författaren Fredrik Lång Bild: Förlaget Fredrik Lång

Yle-arbetsgrupp: Janina Jansson, dramaturg vid Radioteatern, Sebastian Bergholm, webbproducent vid kulturredaktionen, Ida Fellman, redaktör för Yle Arkivet, Mikael Hindsberg, konceptutvecklare för Svenska.yle.fi, Mette Nordström, utrikeschef vid Yle Nyheter

Min grupp hade nått över gränsen vid 4-5 tiden på natten. Jag kom fram klockan ett följande dag. Det första jag mötte var en raggig, skällande hund. Sedan kom jag fram till ett bebott hus. Min första fråga gällde vatten. Min andra om det här var Montenegro.

”Ja. Montenegro.”

Jag kunde dricka mig otörstig på vatten. Sedan bjöd mannen på en omelett med bröd och tomat. Han började fråga ut mig om vad som hade hänt och lyssnade noggrant på mina svar.

”Din grupp väntar på dig i skogen”, sade han sen. Även han var alltså en länk i smuggelkedjan.

Min grupp väntade faktiskt längre bort i skogen. Vi hade ursprungligen varit 30 personer men några hade valt att börja gå, så vi var 10 personer kvar. Senare fick vi höra att de som beslutat att vandra hade tagits av den montenegrinska polisen.

Vi fick besked om att vi skulle vänta tills det blev kväll. Det skulle komma bilar och hämta oss, men det skulle kosta 200 euro per person. Jag hade lånat pengar till syriern och hade inte så mycket pengar kvar. Jag sade att jag då också vandrar i stället. De övriga i gruppen lovade att de skulle betala min andel om jag följde med dem.

Vi fick fortsätta i personbilar, fyra personer i varje bil. Vi hade lyckats ta oss till Montenegro, vi trodde att de värsta prövningarna var över, men de fortsatte. Smugglarna satte av oss vid en sidoväg och sade att vi skulle fortsätta framåt tills vi kom till ett hotell.

Vi vandrade tre, fyra timmar i mörkret till vi kom till ”hotellet”. Det var ett gammalt hus med ett stort sovrum med tjugo bäddar, ett kök och en toalett. Ingenting annat. Några andra flyktingar var inhysta i samma ”hotell”.

Följande dag tog vi en taxi till Inrikesministeriet. Vi förhördes tre och tre av en trevlig tolk, man tog våra fingeravtryck och gav oss ett papper som gav oss rätt att stanna två veckor i landet. Efter det fördes vi till en flyktingförläggning.

Mottagningscentret var bra, finansierat av en internationell humanitär organisation. Vi fick mat, kunde duscha oss och sedan sova ut. När jag tittade mig i spegeln efter att ha rakat mig kände jag knappt igen mig. Hyn hade börjat lossna i ansiktet på grund av för mycket sol och för lite näring.

Jag lyckades också ordna upp mina finanser med syriern i lägret. Han hade fått pengar via Western Union. Vi beslöt att vi inte längre skulle använda oss av samma smugglare utan försöka hitta någon som vi bättre kunde lita på.

Färden fortsatte några dagar senare. Syriern hade förhandlat med en smugglare om att föra oss till Serbien. Det var många grupper som ville vidare från flyktingcentralen. Varje grupp fick en egen guide, och varje guide påstod att deras rutt var bäst. Naturligtvis var det lögn allt samman.

Vi fick en halv timme på oss att göra oss klara, och fick en adress som vi skulle gå till. Där fick vi vänta länge på de fyra bilar som skulle ta oss vidare. Det var alltid vi som väntade. Aldrig smugglarna. Klockan var sju på kvällen.

Flyktingar nära Idomeni i norra Grekland.
Flyktingar nära Idomeni i norra Grekland. Bild: EPA/VALDRIN XHEMAJ flyktingar,asylsökande (process),flyktingläger,Makedonien,Grekland

Vi passerade flera byar, det blev mörkt; färden gick vidare längs små och gropiga byvägar. Sedan upprepades det drama som vi upplevt så många gånger tidigare. Bilarna stannade plötsligt, chauffören hoppade ut ur bilen, slet upp dörren och skrek ”polis! polis!” och visade att vi skulle springa in i skogen. Det var kallt. Vi satt och huttrade i mörkret. Vår guide hade oss att sitta stilla och tysta.

Efter en lång väntan kom bilarna tillbaka. Vi åkte på dåliga vägar brant uppåt i kanske två timmar. Bilarna stannade. ”Vi kan inte köra er längre”, sade de. ”Vägen tar slut här.”

Vi fick två guider med oss upp genom skogen. Vi korsade bäckar, gick uppför branta stup men det gick långsamt, vi hade ju även barn och åldringar med oss.

När vi började klättringen uppför berget hade jag frågat hur långt vi skulle gå. ”En och en halv timme”, hade guiden svarat. Nu hade vi gått fyra timmar, och bara sett berg och mörker omkring oss. Vi var mycket trötta. Några lade sig ner och sade att de inte orkade längre. ”Nej, inte ligga, bara gå, gå!” fräste vår guide.

Vi hjälpte varandra och fortsatte ännu i tre timmar. När vi kom upp på en bergstopp steg solen upp. Vår guide pekade: ”Ni skall gå till den där staden där framme. Där finns polis. De tar hand om er och ger er visum att vistas i Serbien. Vi kan inte följa er längre för de griper oss. Inte er. Ni är fria att röra er inom landet.”

När vi kom fram till staden var det tidig förmiddag. De äldre och barnen fick lift med en traktor den sista biten. Inne i stan mötte vi skolbarn på väg till skolan. Några följde efter oss och bad om pengar. Jag var chockad. Här går vi, en liten skock smutsiga, trötta och hungriga statslösa flyktingar och så kommer några friska och välnärda barn och ber oss om pengar! Många av oss var så trötta att de vinglade och hade svårt att hålla balansen. Vi fick lov att stötta dem för att kunna fortsätta framåt.

Vi hittade polisstationen och jag gick in tillsammans med syriern för att anmäla vår ankomst. Vi fick order om att vänta i parken utanför, en konstapel skulle komma och samla in våra uppgifter. Jag tror att alla lade sig i gräset och somnade omedelbart.

Jag blev väckt av att en polis sparkade mig på sulorna. ”Vem är du, vad du gör här?”

Jag berättade att jag var läkare, från Irak.

”Du läkare? Varför du lämnar ditt land?”

Jag hade fått samma fråga i Grekland och visste att jag skulle bli tvungen att besvara den igen. Både inför mig själv, och inför andra.

Jag svarade att på grund av kriget. Det är förstås sant, men för mig är det mera komplicerat än så. Om jag hade stannat i Mosul hade jag varit tvungen att överge de tre prioriteringar jag gjort upp för mig. Jag skulle ha varit tvungen att tjäna IS och inte i första hand mitt eget folk. Jag skulle inte ha haft möjlighet att fullfölja mina studier. Jag skulle inte kunna leva i trygghet.

Alla dessa tre saker tillsammans är orsaken till varför jag inte längre kunde stanna i Irak och i min hemstad Mosul. I själva verket skulle jag redan ha varit död om jag stannat i Mosul, för IS dödade de läkare som vägrade att svära trohetsed till Kalifatet.

Jag har sett listor i The Guardian på mina kollegor som IS avrättat. Jag har också sett videor hur avrättningarna går till. Det sker inte bara genom halshuggning, arkebusering (de låter till och med barn sköta avrättningarna) eller hängning. IS har utvecklat en makaber barbarisk fantasi i konsten att döda. De placerar bundna kroppar i rad på en väg och kör över dem med en pansarvagn. Bredvid står människor och jublar. De packar in människor i en bil och tänder eld på den. Eller använder den som måltavla för sina raketgevär. De sätter folk i en metallbur och sänker långsamt ner den i vattnet. De fäster till och med undervattenskameror på burarna för att riktigt kunna njuta av sitt barbari.

Jag är ledsen att jag avbröt berättelsen med de här ohyggligheterna som jag själv inte kan blunda för eftersom jag vet vad som har hänt mina kollegor och vad som ännu kan hända med mina vänner och min familj i Mosul.

Läs mera:

EU inleder operation mot människosmuggling

EU inleder idag en militäroperation med målet att gripa människosmugglare och konfiskera deras fartyg på Medelhavet. Hittills har EU fokuserat på övervaknings, gränsbevaknings - och räddningsuppdrag.

Läs mera:

UM för kampanj mot människosmuggling – "Köp inte tomma löften"

Utrikesministeriet har inlett en kampanj mot människosmuggling och människohandel på sociala medier och internet. Syftet är att belysa farorna med att ta sig till Europa på olagliga vägar.

Hur som helst. Vi fick alla ett papper på polisstationen. Det gav oss rätt att övernatta på ett angivet ställe. Efter att ha sökt stället en tid insåg vi att det inte var det hotell som utlovats oss, utan en övergiven fabriksbyggnad. Allt var smutsigt och nedgånget. Skabbiga hundar och utsvultna katter sprang omkring i korridorerna. Men människorna på mottagningscentret var vänliga och vi fick alla en säng med rena lakan att sova i.

Det registreringsintyg vi fått av polisen gällde bara för den förläggning vi övernattat på, så när vi följande dag ville fortsätta till Belgrad med buss fick vi resa utan papper.

För att få ett nytt intyg på att vi var flyktingar utan uppehållstillstånd gick vi till polisstationen i Belgrad. Utanför var det fullt med folk. Det regnade. Vår grupp fick order att vänta utanför. Efter en och en halv timme kom en polisofficer för att tala med oss. Han sade att det inte fanns några möjligheter att få ett nytt papper. ”No chance.”

Vi gick tillbaka till busstationen. Utanför stationen ligger en park, Bristol park. Den var fylld med flyktingar som alla ville samma sak som vi: att komma vidare till Västeuropa. Vi sov i parken under bar himmel. Det var kallt. Det var i maj år 2015.

Vår grupp skingrades följande dag. Några begav sig iväg på egen hand. Vi sade hej och lycka till och på återseende. Vi nio som blev kvar var de som ursprungligen varit tillsammans i gummibåten från Dikili. Vi hade upplevt mycket och vi litade på varandra.

Det pris smugglarna erbjöd för en fortsatt resa in i EU var högt, mycket högt. Vi hade inte råd med det. Så vi beslöt oss att ta oss vidare på egen hand. Vi hade inga exakta rutter till vårt förfogande men efter att ha fått rapporter från folk som redan tagit sig över gränsen visste vi ungefär hur vi skulle gå tillväga.

Läs mera:

Flyktingkrisen i bilder

En del överlever den farliga resan - andra inte. Se bilder som beskriver några flyktingars öde. Publicerad 03.09.2015

Vi kom i kvällningen fram till en stad nära gränsen. Utanför staden skulle det finnas taxibilar som nattetid, under två timmars tid, kunde föra flyktingar över gränsen. Man sade oss att ”fönstret skulle vara öppet” då. Men vi kom försent till mötesplatsen, för vi hade fått en ny medlem i vår grupp. Han hade en krigsskada i höften och haltade svårt.

Vi blev tvungna att fortsätta till fots längs en stig, som på en bits avstånd följde en väg. Landskapet var öppet, så det skulle ha varit omöjligt för en hel grupp att gömma sig på annat sätt än att kasta sig ner i något dike. Därför hade vi klätt oss i våra mörkaste kläder. När vi närmade oss det vi trodde var gränsen blev jag ombedd att gå upp på vägen för att se om det fanns vakter längre fram. Jag lade ifrån mig min ryggsäck och min sovsäck och smög mig upp på vägen.

Det jag såg var kanske en gräns, eller en bro, några gatlyktor och något som liknade en fabrik. Jag gick närmare. Då hörde jag en bil närma sig med släckta lyktor. Jag gömde mig i gräset. Den stannade, jag hörde visslingar, rop, och förstod att min grupp hade blivit gripen. Jag gömde mig i en närbelägen skogsdunge och vågade inte visa mig på vägen igen. Jag försökte sova en stund, men det var omöjligt på grund av kölden och myggorna som anföll mig i svärmar.

Jag måste ändå ha slumrat till, för jag väcktes av en kvinnoröst som ropade ett namn. Namnet på en hund, eller en ko? Jag visste inte. Kvinnan upptäckte mig men gick vidare som om hon ingenting hade sett. Man hade berättat för oss att ortsbefolkningen får en belöning om de avslöjar flyktingar för myndigheterna, men vi visste inte om det var sant. Jag tyckte ändå att det var osäkert att ligga kvar och begav mig djupare in i skogen.

Efter en halvtimme hörde jag två patrullbilar komma körande längs en skogsstig. De stannade där jag hade befunnit mig. Efter en stund begav de sig iväg. I stället kom två gränsvakter på motorcykel. De kunde röra sig djupare in i skogen och var inte längre än tjugo meter ifrån mig där jag gömde mig i ett busksnår. Men också de for sin väg.

Medan jag låg och tryckte i snåret hörde jag ett surrande ljud. Jag kom ihåg att vi hade hört ett liknande ljud på natten. Nu förstod jag vad det var. En drönare. Den var kanske utrustad med värmekamera. De hade sett oss långt innan vi hade sett dem. Jag tänkte att om jag hade det slags högteknologi emot mig var jag förlorad.

Läs mera:

Amnesty: EU har handskats dåligt med flyktingkrisen

Människorättsorganisationen Amnesty International kritiserar i skarpa ordalag hur EU har handskats med flyktingkrisen i Europa. Enligt Amnesty lever kring 60 000 flyktingar och migranter i förskräckliga förhållanden i Grekland. Vidare har EU misslyckats med att omplacera flyktingar.

Läs mera:

Organisationer protesterar mot EU - "Flyktingarna behandlas omänskligt"

Läkare Utan Gränser och FN:s flyktingorgan UNHCR säger att de vägrar vara en del av det omänskliga system som överenskommelsen mellan EU och Turkiet medför. De drar sig ur en del verksamhet på ön Lesbos.

Jag väntade tills det blev mörkt innan jag gick för att ta reda på min ryggsäck och min sovsäck. Jag kunde bara hoppas att de fanns kvar, för jag ville inte uppleva en natt till i skogen, ensam och utan sovsäck. Jag var rädd för skogen och för alla vilda djur som man hade sagt att rör sig där.

När jag kom närmare vägen hörde jag att en flyktinggrupp kom vandrande på samma stig som vi natten innan. De talade arabiska. Men jag såg också att en gränspolispatrull väntade på dem. Jag kunde inte ropa för att varna flyktingarna utan kröp ihop för att se vad som skulle hända.

Jag blev mycket överraskad. Först utbröt det panik bland flyktingarna och rop av förtvivlan. Sedan byttes veropen i tacksamhet, ”thank you, thank you very much, thank you” hörde jag någon säga. Och gruppen följde frivilligt och till synes lättad efter poliserna. Jag förstod ingenting.

Men eftersom poliserna hade verkat hyggliga och jag saknade alternativ, sökte jag reda på min packning och följde efter den väg flyktingarna hade gått. Jag var trött, törstig, hungrig och frusen. Och rädd. Rädd för ensamheten och den mörka skogen. Om de sätter mig i fängelse är jag i alla fall inte ensam, inte i skogen och inte utan mat och dryck.

När jag passerat bron befann jag mig i ett nytt land. I ett EU-land. Ingen hade hindrat mig. Jag kunde fortsätta min flyktresa. Min telefon hade dött långt tidigare, så jag hade ingen aning om var jag befann mig. Någonstans, i utkanten av Europa.

Två skyltar, den ena med EU:s flagga på, i förgrunden en pojke på cykel. Taget i Kroatien.
Två skyltar, den ena med EU:s flagga på, i förgrunden en pojke på cykel. Taget i Kroatien. Bild: Lennart Berggren europeiska unionen

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes