Hoppa till huvudinnehåll

Pojkdrömmen som (nästan) gick i uppfyllelse

Good Evening Manchester och turnébussen.
Good Evening Manchester och turnébussen. Bild: Patrik Dahlblom. rivet ur mitt arkiv

Det är som en pojkboksdröm, den där romantiska bilden av rockturnélivet. Några iskalla vinterdygn för 25 år sedan åker Tomas Jansson på en rockturné tillsammans med åländska/åboländska Good Evening Manchester, som har bestämt sig för att det är ”nu eller aldrig”.

Turnébuss som den optimala flyktmöjligheten. Livet nerpackat i en ryggsäck. Bussmotorns pressade vrål som överröstar alla vardagsproblem. Ständigt nya miljöer nära en kärlek som aldrig sviker – rockmusiken.

Någon plockar på en mandolin medan vi andra spelar kort omgivna av slitna skämt. Fascinerat tråkiga landsvägar, enformig mat, hälsovådligt roudande, och så de korta intensiva urladdningarna på scenen som följs av sömnlösa nätter när ingen lyckas varva ner. Och så allt på nytt igen. Landsvägar. Kortspel. Roudande. Halvtomma rockpubar men också storpublik som älskar gruppen.

Ja, jag hörde till dem som drömde om det. Men jag hann aldrig med mera än några tio spelningar i tre olika rockband, och aldrig med någon riktig turné.

Alltså. 25 år tillbaka i tiden. En smällkall vinterdag ska jag genskjuta GEM i Lahtis för att ens som journalist få uppleva turnélivet. Jag har packat ner pyjamas och tandborste och anteckningsblock och några kulspetspennor, och så förstås den där svintunga nagra-bandspelaren som måste ha vägt närmare tio kilo bara den, plus ett tiotal rullband á 20 minuter.

Nagra-bandspelare.
Nagra-bandspelaren. Ett pålitligt men tungt arbetsredskap. Nagra-bandspelare. Bild: YLE/Tomas Jansson Nagra

Kanske några korta faktadetaljer?

Good Evening Manchester, familjärt GEM, som när jag reser runt med dem består av ålänningarna Patrik Dahlblom, Niklas Dahlblom och Peter Hägerstrand, plus åbolänningen Hanski Ramström och den irländska åbobaserade vokalisten Ciaran O´Reilly. Grundat 1985. Musik som inledningsvis kunde liknas vid en soulkryddad larmig amerikansk gitarrock, senare mer och mer som melodisk pop. Första radiohit Go to War (rockvideo med urGEM, utan Ciaran och Peter men med Anders Korpi på gitarr), skivkontrakt med stora CBS och EMI vilket var en förutsättning för genombrott i en värld före Youtube och Spotify, ännu en radiohit med Take it Like a Man (1991).

Snackisen Finlandssvensk rock är redan glömd och begraven, det där som många pratade om på 1980-talet. Det var Kulturfondenstödda satsningar på samlingsskivor utgivna av Finlands Svenska Ungdomsförbund (FSU), det var Svenskfinlands första superrockgrupp Ragnar Hare, det var Viktor Hurmio, också GEM körde till en början med texter på svenska. Det var sååå en annan tid. Peter Emas från Ragnar Hare störde sig över att gruppens skivor placerades mellan Folkdans och Jeppo spelmanslag i skivbutikerna bara för att de sjöng på svenska. Och Patrik Dahlblom drömde om att smyga in i samma butiker för att flytta på GEMs skivor från avdelningen Svenskrock till avdelningen Pop.

Men nu är det Lahtis, vintern 1991.

Dag ett

Vi tar in på stans billigaste vandrarhem där jag delar ett asketiskt rum med Peter Hägerstrand. På väg till Club 16 pulsar vi genom snödrivor i isande kall motvind, bakgården som all apparatur måste bäras över är glashal, konsertrummet fylls en tidig kväll av humppamusik och glatt dansande pensionärer, vi serveras billig skräpmat och visas vidare till världens kargaste Backstage: en 2x4 meter liten håla ett tiotal meter ut på gården. En soffa, ett batteri, en ytterdörr.

Det blir vårt hem medan vi väntar på showtime, urtråkiga timmar som desperat fylls med stämmande av instrument och soundcheck och videospel och mer stämmande. Mina anteckningar påstår att mesta låtskrivaren Patrik Dahlblom stämmer sina gitarrer ”i timmar”, blandat med svordomar över försvunna gitarrboxar.

Det är ett riktigt underdogliv. Dålig mat, billiga rum, opålitliga bussar, trängsel backstage, och omöjligt att veta hur tomt det kommer att vara i salen när man äntligen stiger upp på scenen.

Porträtt av Patrik Dahlblom.
Patrik Dahlblom omkring 1990. Porträtt av Patrik Dahlblom. Bild: Tomas Jansson patrik dahlblom

- Det är ju inte många som vet vem vi är, konstaterar Patrik. Vi har några låtar som har spelats flitigt i radion, men inte ens hiten Take it like a man kopplar folk ihop med oss. Nästan överallt är det så att, när vi spelar den så inser publiken plötsligt att, just det, det är deras låt!

Ändå är det en dröm som går i uppfyllelse, och någonstans lever den där envisa tron på att GEM en dag ska slå igenom, sådär tillräckligt mycket, så att låtarna regelbundet spelas i radion och så det skulle vara litet drägligare förhållanden när man åker på turné.

- Fast nu är det ändå inte som då vi hade en gammal VW-buss som rasa ihop gång på gång. När värmen sluta fungera blev det så kallt att det bildades isbitar i colaflaskorna. Och våra näshår blev svarta av avgaser som leddes in till oss i bilen efter en amatörreparation som i och för sig fick bilen att rulla vidare.

Bandet och turnébussen.
Vinterlandskap, turnébuss med chaufför (andra fr.h) och fyra femtedelar av bandet: Från vänster Niklas D, Hanski R, Ciaran O och Peter H. Bandet och turnébussen. Bild: Patrik Dahlblom. good evening manchester

När vi sitter och väntar på att spelningen i Lahtis ska börja fördriver jag tiden med att i tur och ordning prata med alla fem, och den stora frågan är förstås: Vad är det som får dem alla att åka land och rike runt för att allt för ofta spela för en handfull åskådare.

- Det är ju det här man alltid velat göra, förklarar Peter. Ända sen man börja spela gitarr har det varit så, att man velat åka på turné.

- Visst låter det konstigt men det tycks vara så att det är det här vi alla har drömt om, att åka ut och spela med ett rockband, säger Hanski. Så jag ångrar inte att jag sa upp mej från ett bibliotekariejobb i Mariehamn. Fast, få se hur länge man kan hålla på, just nu har jag åtta mark på banken.

- Då man står bakom disken och blandar drinkar ett veckoslut, då är det bara för att man vet att man snart åker ut för att spela igen som man orkar, säger Niklas. Och storabror Patrik kompar med ett ”jag vet att jag inte gör nån karriär av det här, men jag kan ändå inte släppa det”.

Ja, jag förstår det, den där längtan efter turnébussen, och efter scenen där man kan svetta ut känslor mer omedelbart än någonsin i det som kallas vardag. Jag förstår det hur bra som helst, till och med fast det bara är jag plus 30 betalande åskådare i publiken då GEM stiger upp på scenen i Lahtis. I Tavastehus är det inte mera än 20.

Det blir inte mycket pengar när man spelar för procent av biljettintäkterna, och Patrik medger att man går på minus. ”Men vi investerar för framtiden nu”, förklarar han. Med hjälp av en stor turné skall man hitta en bred publik, då får det vara hur förlustbringande som helst.

- Fast ibland känns det som att det inte går, säger Niklas. Jag blev riktigt bedrövad en dag när jag insåg allt vad jag tvingats sälja för att kunna hålla på med det här. Trummaskinen, skrivmaskinen, mitt nintendo gameboy, och snart far bilen, allt på mindre än två månader.

Efter spelningen tjafsas det om vad som gjordes fel och skämtas om allt som gick bra, innan det blir dags för att bära all utrustning tillbaka till bussen över den fortfarande glashala bakgården. Några stop öl. Tillbaka till vandrarhemmet.

- Det är alltid så här, suckar min rumskamrat Peter då han inser att det kommer att bli svårt att somna.

- I morse steg jag upp klockan sju på morgonen, men det är nu man börjar komma igång. Nätter då vi alla sover i samma rum hör man hur alla bara ligger och vrider sej i sängen. Ingen säger nånting, men man vet att ingen kan sova.

Dag två

Jag börjar dagen med att koppla igång min Nagrabandspelare och be Peter dra bort gardinerna från fönstret samtidigt som han säger något odödligt om vad en ny dag kan hämta med sig, för min mikrofon.

Det blir minst tre tagningar innan jag inser att det är för tidigt på morgonen för bevingade ord. Istället satsar vi på morgonmål innan vi alla återvänder till bussen som kör iväg till nästa ort.

Det är väl det som gör turnélivet så efterlängtansvärt. Vad som än händer hämtar nästa dag med sig en ny stad och en ny spelning.

- Ökenspelningarna är priset man får betala för ett liv där man ibland kan känna sej fri, säger Patrik. Och den friheten kan vara något så enkelt som att sätta sej i bussen efter en dålig spelkväll och veta att man är på väg till en ny stad med en ny scen där alla bitar kan landa på rätt plats.

- Och ibland blir det också så.

Skivkonvolut.
Skivkonvolut. Skivkonvolut. Bild: YLE/Tomas Jansson good evening manchester

På väg till ännu en chans sitter vi i bussen där Team Åland fuskar skamlöst i kortlandskampen mot Team Åboland. Lyckligtvis är resan kort den här dagen. Det är bara 50 kilometer till Järvenpää/Träskända, där Niklas inte kan låta bli att skratta till när han ser skylten utanför rockbaren.

”Today Good Evening Manchester. Free”.

- Tur att det ikväll inte är ett gig då vi spelar för procent av biljettintäkterna.

Med gratis inträde drar GEM en klart större publik till Träskända än till Lahtis, men det är uppenbart att det inte är många som på riktigt vet vem de har kommit för att lyssna på. När bandet kommer till hiten Take it lika a man som alla har hört, då är det igen som en ahaa-upplevelse för de flesta.

Och så är den över för ännu en kväll, rockdrömmen. Återstår roudandet av utrustning som efter spelningen känns ännu tyngre än före. Det är bara jag och bandets ansikte utåt, vokalisten Ciaran O’Reilly, som slipper bära, och jag tjuvlyssnar då ett par unga tjejer kommer fram till honom och frågar hur GEM har hittat till en sådan håla som Järvenpää. ”Cause I knew you should be here”, skrattar Ciaran. ”Oh, really?”. ”No, O’Reilly”.

- Ciarans vitsar, suckar Patrik. Inte ens vi i bandet förstår dem, fast vi hör dem varje kväll.

Dag tre

Nej, den här turnén liknar inte den där romantiska bilden av rockturnédrömmen. Jag har fortfarande inte upplevt någon svettig trängsel framför scenen, ingen intensiv feststämning, inte under spelningen och inte heller efter.

Men då allt fungerar, då är man beredd att förlåta allt. Och på hemmaplan fungerar allt.

Då vi under min sista turnédag kurvar in framför tryggt bekanta Kåren i Åbo är det lätt att glömma alla tunga minuter. Här drar GEM storpublik. Det är allsång i Beautiful Summer, fans som klättrar upp på scenen, dans och lycka, långa applåder som kräver extranummer. Och en spelning som äntligen ger plus i kassan.

Patrik Dahlblom på scen.
Patrik Dahlblom på Kåren, omkring 1991. Patrik Dahlblom på scen. Bild: Tomas Jansson patrik dahlblom

Ett drygt år senare hälsar jag på i studion när bandet spelar in det som blir deras sista skiva. Det är ännu en gång ”nu eller aldrig”, det finns planer på spelningar i Sverige som - liksom i fotbollsvärlden - kunde vara en genväg till genombrottet.

Ytterligare ett år senare ger GEM upp, och det är bara Peter Hägerstrand som på allvar fortsätter spela, grundar ett nytt band, möter nya besvikelser men vägrar ge upp. Och inte för länge sedan kom beskedet att hans filmmusik (Lola uppochner) har lett till ett skivkontrakt med det fransk-amerikanska bolaget Milan Music.

Platinaskiva, ett dussin år senare

GEMs bandledare Patrik Dahlblom har jag däremot inte hört någonting om, men när jag idag kontaktar honom för att höra ”vad som hände sedan” kan han berätta om en platinaskiva som han fick för snart tio år sedan. Det var för all del inte tack vare hans musik, det var svenska Moneybrothers coverskiva som han bidrog med ett halvt dussin översättningar till.

Men något nytt band har det inte blivit.

- För fem sex år sedan gav jag ett nyårslöfte om att skriva tolv nya låtar på svenska för eget bruk, men inte en enda låt blev färdig fast jag köpte en massa elgitarrer och börja spela igen. Jag snacka med brorsan om att bilda ett band, men det blev uppskjutet på obestämd tid när jag bilda familj.

Det han idag istället kallar för sin musikaliska trädgård, är en skivbörs som han öppnade i Mariehamn 1998 tillsammans med en vän.

- Den finns fortfarande kvar, berättar han. Fast vi har aldrig lyft någon lön från det stället.

Litet som rockdrömmen med Good Evening Manchester då, alltså. Fast, utan turnélivet.

Kolla också in intervjuer med Good Evening Manchester från YLEs arkiv, bland annat en där Hellen Willberg intervjuar Ciaran O'Reilly på engelska.

Eller se GEM live i Ekenäs:

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje