Hoppa till huvudinnehåll

Kaj Kunnas tänker inte leva i rädsla

Den 24 maj 2016 dog en halv miljard av Kaj Kunnas hjärnceller. Sju månader senare blickar han tillbaka på sjukdomsanfallet som han var så oförberedd på.

Mannen som möter mig i dörren i hemmet i Karis liknar den Kaj som syns i teverutan. Han hälsar glatt och tar emot rocken.

Armarna rör sig som de ska, leendet är brett och munnen går på precis som under ett ishockeyreferat på teve. Vardagliga rörelser som ändå inte längre är självklara för Kaj.

- När jag står framför spegeln är det samma karl jag ser. Jag måste knipa mig, har det ens hänt? Har jag haft en hjärninfarkt i år?

”OS i Rio hade varit mitt 14 OS. Det harmade mig något otroligt. Nu när det gått en tid så har man fattat att om 13 OS inte räcker för en karl så är det nog märkligt.”

Infarkten kom smygande en tisdagsmorgon i maj då Kaj stod hemma i badrummet. Infarkten kom som en total överraskning.

- På något sätt trodde man att man är odödlig. Eller så att det händer sedan någon gång. Men inte när man är 53.

I dag vet Kaj att livet när som helst kan ändra skepnad från det bättre till det sämre. Han har slutat prata om pensionsåldern eftersom det är många år till dess.

Han vet att ska någonting göras så ska det göras nu, för i morgon kan det vara försent.

- Jag kan höra mig själv från mitt tidigare liv. Om någon föreslog någonting så sa jag att det är en bra idé men vi gör det någon gång i framtiden, inte nu. Nu vet jag att det ska göras nu för jag lever nödvändigtvis inte i morgon.

Jag minns att jag låg i sjukhussängen och tänkte att tänk om jag inte får se dem mera.

Kaj är nästan gladare och lyckligare nu än innan infarkten. I dag är han mera närvarande. En kram med frun eller en träff med barnen är något helt annat än före infarkten.

Och det är när familjen kommer på tal som rösten blir tjock.

- Jag var aldrig rädd för att dö för alla vet vi att vi ska dö. Men jag minns att jag låg i sjukhussängen och tänkte att tänk om jag inte får se dem mera.

Medicinerna är Kajs nya livskumpaner. Två piller på morgonen, två på kvällen.

I dagsläget ser det ut som om Kaj hör till den lilla fem procenten av alla strokepatienter som rehabiliteras till samma skick som innan infarkten.

Han är tillbaka på jobbet och målet är att han ska kunna jobba heltid igen i april. Det är bara medicinburkarna som påminner honom om att han är sjuk.

Ibland blir han också märkligt trött. Och så blandar han bokstäver utan att han märker det.

Det märktes i en hockeysändning med två studiogäster, herrarna Jämsä och Tuukkanen.

- Jag visste ju vem de var. Deras namn stod i mina papper. Men när jag presenterar dem i studion så blir det Lämsä och Luukkanen.

Kunde infarkten komma en gång så kan den väl komma två, tre, fyra gånger till.

Trots noggranna undersökningar kunde inte läkarna hitta orsaken till Kajs stroke. Diagnosen blev obestämbar hjärninfarkt.

På ett sätt känns det förargligt att orsaken inte kom fram, å andra sidan är Kaj glad över att han är frisk. Men ibland när det mullrar i huvudet på kvällen och det är dags att sova flimrar tanken på en ny infarkt förbi.

Var femte strokepatient får nämligen en till infarkt inom ett år.

- Man tänker ”Hjälp, vågar jag somna nu? Tänk om det är en stroke på kommande?” Kunde det komma en gång så kan det väl komma två, tre, fyra gånger till.

Man kan inte leva sitt liv i rädsla för då förstör man bara allt för sig själv.

Kaj tycker ändå inte att han har blivit nojig. Efter att tidigare ha varit ett kontrollfreak har han nu insett att det finns saker som han inte kan styra.

- Man kan inte leva sitt liv i rädsla för då förstör man bara allt för sig själv.

Kaj Kunnas fick priset årets mest positiva finländare i år för att han trots motgångarna hållit humöret uppe.

Kaj ser tillbaka på året som gått med enorm glädje och tacksamhet. Under de senaste sju månaderna är det få saker som han harmats över.

Visst finns det dagar då även årets mest positiva finländare inte orkar stiga upp ur sängen. Men dagar då livet inte smakar är positivitet ett val, menar Kaj.

- Egoistiskt sett så hjälper det allra mest dig själv om du klarar av att välja att vara positiv. Om jag blir arg så vem drabbar det mest? Jo mig själv.

Jag har inte behövt leva i Aleppo. Inte en dag. Det må regna, snöa eller hagla men det regnar inte bomber här.

Positiviteten är något som delvis finns i Kajs ryggmärg. Samtidigt är han tacksam över att ha varit så priviligierad att han fått leva i fred och trygghet, haft kläder på kroppen, pengar i plånboken och mat i kylskåpet. Under hans liv har han fått gå i skola, fått fin hälsovård, haft släkt och vänner – saker som inte är alla förunnat.

- Jag har levt i 53 år och jag har inte behövt leva i Aleppo. Inte en dag. Det må regna, snöa eller hagla men det regnar inte bomber här.

Snart lider 2016 mot sitt slut och ett nytt år tar vid. Kaj har ingen aning hur nästa år kommer att bli. Han har en del saker inbokat och antar att vissa saker kommer att gå på ett visst sätt.

- Jag hoppas att jag lever. Men jag har inte tänkt leva nästa år i rädsla.