Hoppa till huvudinnehåll

Eva Pursiainen: Mitt Grankulla var en jobbig idyll

Väggmålning föreställande apa i en palm med texten GRANI ovanför.
Väggmålning föreställande apa i en palm med texten GRANI ovanför. Bild: Yle/Eva Pursiainen Grankulla

Dagarna före jul ska jag flytta. Jag städar. Jag hittar saker jag inte visste att jag sparat på. Instucken i en gammal kalender jag hade när jag gick i gymnasiet för drygt 15 år sedan hittar jag mitt gamla busskort.

Det är av den sorten man använde i huvudstadsregionens kollektivtrafik innan de digitala kortläsarna kom: Ett pappkort med fotografi instucket i en plastficka, försett med stämpel med sista giltighetsdatumet. Det visade man sedan upp för busschauffören när man steg på. Plastfickans färg avslöjade var man bodde: Blått för Helsingfors, grönt för Esbo, rött för Vanda och gult för Grankulla.

Mitt busskort är gult.

Huvudstadsregionens busskort från år 2000 i ett gult plasthölje.
Jag kan avslöja att det här busskortet inte längre funkar att använda i kollektivtrafiken, men jag tog med kortet på en liten utflykt med busslinje 212 som trafikerar mellan Helsingfors centrum och Kauniala krigsinvalidsjukhus i Grankulla. Huvudstadsregionens busskort från år 2000 i ett gult plasthölje. Bild: Yle/Eva Pursiainen eva pursiainen

Jag är uppvuxen i Grankulla, bara 15 kilometer från mitt nuvarande hem i Helsingfors. Jag skulle aldrig flytta tillbaka till Grankulla. Se där två meningar som båda stämmer in på mig. Den senare är betydligt lättare för mig att uttala än den förra. Mitt förhållningssätt till min barndomsstad har under årens lopp präglats av olika grader av kluvenhet.

Vi frågade efter era småstadsupplevelser och på basis av svaren skrev vi den här artikeln.Om Grankulla kom det in en kommentar som lyder så här:

Har bott i min ungdom i Grankulla, och det är en håla utan like. Det enda positiva är närheten till Helsingfors, egentligen är Grankulla en sovstad för förmögna och inget annat. Några arbetsplatser av betydelse finns inte, och staden kan inte växa på grund av sin lilla yta, det är egentligen en sluten "klubb", som tar nya medlemmar bara om någon annan dör eller flyttar bort, och medlemsskapet förutsätter en tjock plånbok.― Anonymt enkätsvar
Uppfarten till Grankulla i dimmigt väder.
Det är en sällsynt dimmig decemberdag, den här dagen jag besöker Grankulla. Uppfarten till Grankulla i dimmigt väder. Bild: Yle/Eva Pursiainen grankulla

Jag kan nicka igenkännande, samtidigt som jag dras åt olika håll: Jag blir illa till mods när jag möter fördomar eller hårda omdömen om Grankulla eftersom jag inte vill bli associerad med snorkig attityd eller överklass, jag vill försvara Grani eftersom där bor många fina typer.

Och för att jag vill försvara mig själv. Jag har ju bott där. Jag var inte i någon klubb, ingen sådan som kommentarsskribenten här avser. Samtidigt finns det många ångestladdade minnen från de sexton år av mitt liv jag tillbringade där.

Övergiven bensinmack.
Den här bensinmacken och gräsmattan intill var ett populärt tillhåll för mig och mina kompisar när vi var tonåringar. För några år sedan vann den andra macken konkurrensen om kunderna. Övergiven bensinmack. Bild: Yle/Eva Pursiainen Grankulla
Övergiven bensinmack.
Det hjälps inte, den övergivna bensinmacken gör mig vemodig. Övergiven bensinmack. Bild: Yle/Eva Pursiainen grankulla

Så här spelar man flöjt i Grankulla?

Sett från Österbotten kan hela nejden kring Helsingfors verka präglad av en snorkig attityd vare sig man bor i Myrbacka eller Westend - det tankesättet har jag mött. Men det finns nyanser.

Att det finns fördomar om Grankulla och Granibor, det har jag vetat om redan länge. Jag har alltid varit lyhörd för olika signaler i min omgivning: tonlägen, höjda ögonbryn, långa blickar, pauser. Det är möjligt att min tolkning inte motsvarar sanningen - den risken finns ju alltid - men tillräckligt många signaler av ett visst slag kopplat med just Grankulla ger vid handen att Grani väcker känslor hos folk. Och mig.

Ett exempel. Jag spelade tvärflöjt när jag var barn. Vid en tidpunkt var jag inte särskilt intresserad, det var svårt att få flöjten att ljuda vackert och det fanns andra hobbyer jag hellre höll på med, men plikttrogen som jag var fortsatte jag släpa mig till musikinstitutet en gång i veckan. Jag glömde bort att öva mina spelläxor och kom ofta till lektionen oförberedd. Läraren dolde inte sin irritation, men var alltid saklig. Utom en gång när jag inte klarade av att spela något jag borde ha övat på, minns inte längre vad det var. Då utbrast hen, “jaså är det så här ni spelar här i Grankulla?”.

Jag skämdes. Som den 12-åring jag var kunde jag inte lägga fingret på exakt vad skammen bestod av. Men förmodligen av den duktiga flickans indignation, men jag skämdes också för att läraren insinuerade att man här i Grankulla kunde spela så dåligt man ville men ändå få beröm, att man här inte behövde öva sig utan kunde köpa sig förmågan att spela tvärflöjt om man ville.

Eller, vad tusan menade hen egentligen? Kanske inget av det där, men den våg av skam som sköljde över mig i den stunden förde med sig alla de fördomar en någonsin kan ha om Grankulla och hur det går till där.

Grani var härligt som barn men vi skulle inte flytta tillbaka

För att försäkra mig om att jag inte bara idkar personlig psykoanalys av just min barndom inför öppen ridå kontaktar jag en handfull före detta Granibor. Det visar sig att nästan samtliga har en kollektiv upplevelse av att ha älskat att bo där som barn, men att vi aldrig skulle flytta dit igen. Vi kom och gick fritt från skolan och hem och till hobbyer och vänner. Allt låg nära till hands och det var tryggt och vackert.

Fasaden till Grankulla köpcentrum.
Köpcentret i all sin glans: Det har öppnat flera lunchställen och caféer sedan jag senast besökt centrum annat än att som hastigast köpa något i mataffären. Det gläder en före detta granibo. Fasaden till Grankulla köpcentrum. Bild: Yle/Eva Pursiainen grankulla centrum

En vy av Grankulla centrum på 1980-talet.
Det är så här jag bäst minns Grankulla centrum: Koppens bank, apoteket och pappershandeln Info (syns inte på bild) i skoaskliknande affärslokaler som numera rivits. En vy av Grankulla centrum på 1980-talet. Bild: Grankulla stad Grankulla

Folkmassa i Grankulla centrum på 1990-talet.
Granidagen firas i maj. Något år piffade man upp centrum och det fanns en springbrunn med en scen framför. Där stod jag med musikskolans band och uppträdde på en Granidag - pinsamt, förstås. (Notera skylten! Förbjudet att åka rullbräda!) Folkmassa i Grankulla centrum på 1990-talet. Bild: Grankulla stad Grankulla

Så här säger en av dem jag talat med. Hon föredrar att vara anonym men för enkelhetens skull kallar jag henne för Caroline:

Det var en riktig localcommunity. Mina dagisar, lågstadieskolan och högstadieskolan alla inom samma kvadratkilometer. Det fanns ju också mycket mera skog i Grani på den tiden, alla möjliga små stigar vi sprang omkring på. Och för att allt var så nära var inte våra föräldrar oroliga heller.

Visst är det ett privilegium att få växa upp på det sättet. Den här sortens uppväxt är vi säkert många i hela Svenskfinland som delar, vare sig skolgården låg i Kronoby, Pargas eller Sibbo.

I slutet av lågstadiet och högstadiet förändrades förhållningssättet till oss, och bland oss.

Galler framför byggarbetsplats, i bakgrunden Grankulla köpcentrum.
Byggarbetet i centrum har stått stilla länge, men nu har ett besvär gällande parkeringsplatsen dragits bort från Högsta Förvaltningsdomstolen och arbetet kan fortskrida. Galler framför byggarbetsplats, i bakgrunden Grankulla köpcentrum. Bild: Yle/Eva Pursiainen Grankulla

Så här säger en annan person jag pratat med, Hanna (det är inte hennes riktiga namn):

Det var i högstadiet då kompiskretsen började utvidgas över stadens gränser som jag som barn fick möta de första fördomarna. Esboborna kallade Grankullaborna för rika eller snobbar medan Helsingforsborna kallade Grankullaborna för landebor. Däremellan lärde man sig navigera socialt.

Det vore praktiskt med tanke på barnen

Skådespelaren Cecilia Paul har lunchpaus från repetitionerna till pjäsen Peggy Pickit ser Guds ansikte som hon ska medverka i på Svenska teatern. En del av sin paus ägnar hon och jag Grankulla, dit hon flyttade när hon började fyran. Hon märkte en skillnad till Baggböle, det område i norra Helsingfors hon kom ifrån.

- Jag förvånades och det kändes obehagligt: Man blev mobbad om man inte hade nya kläder och den nyaste cykeln. Så jag måste bara acceptera det att jag är annorlunda. Det är visserligen en hälsosam sak för barn att inte få allt som de pekar på.

När Cecilia Paul som vuxen funderat på om hon vill bo i Grani har svaret alltid blivit absolut nej.

Men det kan hända att jag har fördomar själv! Jag vet inte egentligen hur det är. Det finns ju en massa olika människor också där. Min bästa väns mamma var ensamstående skiftesarbetare, hos dem var det så att all mat var ransonerad. Det är inte bara de privilegierades stad. Men jag vet inget om hur det är nu.

Grankulla bibliotek, lådliknande byggnad i vitt tegel.
Åh, bibban. Jag älskar bibban. Grankulla bibliotek, lådliknande byggnad i vitt tegel. Bild: Yle/Eva Pursiainen Grankulla,grankulla bibliotek
Mataffär, Varuboden i Grankulla.
"Varukkan". Hit gick man på matrasten från högstadiet som ligger uppe på backen ovanför centrum. Som det snattades från den här butiken. Mataffär, Varuboden i Grankulla. Bild: Yle/Eva Pursiainen Grankulla,varuboden

Hon har ofta tänkt på att det vore praktiskt att bo i Grankulla med barnen då allt är nära, det finns allt som simhall och sportplan. Men hon får ångest av tanken på att flytta tillbaka.

- Jag föreställer mig att det finns ett tryck på att man ska bete sig enligt normen, och om man inte gör det är man en weirdo.

Också skön småstadsidyll

Men alla jag talat med delar inte upplevelser. För artisten Jannike Sandström, som också vuxit upp i Grankulla, var flytten tillbaka efter åtta studieår i Helsingfors en möjlighet att pusta ut.

- Jag stormtrivs som vuxen i Grani och här bor jag ännu trots att jag gjorde en avstickare på ett par år till Helsingfors då jag blev sambo. Nu tycker jag det är perfekt att leva ett mysigt småstadsliv som kontrast till alla resor och galenskaper jag gör som artist.

Hon har inte lagt märke till några klassklyftor, skillnader mellan folk och folk.
- I högstadiet, då man blev mer klädintresserad, fanns det kanske ett litet uns av vilka märkeskläder som var "inne" men det kunde lika bra vara något från H&M som alla gick omkring med. Eller så lade jag aldrig märke till sådant. Däremot när jag började gymnasiet i Norsen (i den södra delen av centrala Helsingfors, red.anm.) var det en helt annan grej med märkeskläder. Där var det mitt i allt en skillnad var ens halsduk kom ifrån.

Järnvägsskylt: Grankulla, samt tågtidtabellsskylt som annonserar tåg mot Helsingfors.
Det fanns en tid då också jag tyckte att det bästa med Grankulla var närheten till huvudstaden. Järnvägsskylt: Grankulla, samt tågtidtabellsskylt som annonserar tåg mot Helsingfors. Bild: Yle/Eva Pursiainen Grankulla,Grankulla järnvägsstation

Hanna tacklade fördomarna med lögner

Mot slutet av lågstadiet och i högstadiet byttes barndomens sorgfria upptäcktsfärder i Grankullaskogarna ut mot självmedvetenhet och grupperingar. Caroline minns att det fanns tydliga normer i Grani. Spela handboll, festa, gå på dammiddagar (för tjejerna) eller ha bastukväll (för killarna). Vara tuff men ändå bra i skolan.


De som hörde till "finare folk", så som jag upplevde det då, var både från Grani och Esbo. Och i Helsingfors och Westend fanns de som hade pengar på riktigt och jag tyckte redan då att det var skenheligt då Helsingforsborna kallade oss Granibor för "finare folk".

Carolines egen kompiskrets var ganska varierad, där fanns personer med väldigt olika bakgrund, både från Grani och Esbo.

Jag tror absolut att det fanns privilegierade "fickor" i Grankulla, men inte att det var väldigt annorlunda än på andra områden där det fanns en koncentration av välbärgat folk. Det som gjorde att jag själv ville bort hade mer att göra med en allmän ångest över de små finlandssvenska kretsarna, oberoende om de bestod av Grani-, Esbo- eller Hesabor.

Finlands Monaco, kommunalskatteparadiset. När Hanna som ung vuxen kom ut i arbetslivet mötte hon fördomar av andra vuxna om sin finlandssvenskhet och sin hemstad.

Jag tacklade det med att börja ljuga att jag var hemma från Esbo och om ingen märkte att jag var finlandssvensk så lät jag bli att ta upp det.

Var din hemort finns är inte en geografisk fråga

Dags att sluta ruva på svårdefinierbar tonårsångest som klumpats ihop med en stad. Dags att fatta luren och ringa en expert. Sulevi Riukulehto leder en forskningsgrupp i historia och kulturarv vid Ruraliainstitutet som lyder under Helsingfors universitet. Det är ett världsunikt forskningsprojekt: Man försöker bland annat definiera vad som utgör människors hembygdskänsla.

Borta i Seinäjoki lyssnar Riukulehto tålmodigt på min berättelse om Grankulla. Sen konstaterar han:

- Stereotypier brukar ju innehålla ett visst mått av sanning. Det finns alltid en orsak till att de lever vidare, till att människor skrattar åt dem och till att stereotypierna får en del att bli harmsna.

Riukulehtos forskningsgrupp försöker på olika sätt utreda vad hembygdskänsla består av. De undersöker inte Grankulla eller huvudstadsregionen, utan tittar på det sydösterbottniska sjödistriktet, orter som Alajärvi och Evijärvi, Lappajärvi, Vimpeli och Soini. Där flyttar folk betydligt mer sällan än i huvudstadsregionen, en stor andel av dem som deltog i enkäten hade aldrig flyttat.

Skolgård, Granhultsskolan i Grankulla.
Så här såg Granhultsskolan inte ut i min barndom. Det var en grå låda (partiet med rött) och vi hade bara gungor och en livsfarlig klätterställning, samt en stock som vi tävlade om att ha ner en motståndare ifrån (spelet kallades för pukkis, stocken blev vansinnigt hal när det var vått). Skolgård, Granhultsskolan i Grankulla. Bild: Yle/Eva Pursiainen Grankulla,granhultsskolan
Sportplan med läktare.
När jag var barn var sportplanen täckt av asfalt så vi kunde inte träna med spikskor. Senare rustades den upp. År 1998 kom det franska landslaget hit för att spela en träningsmatch mot Finland. I Grankulla! Tänk! Sportplan med läktare. Bild: Yle/Eva Pursiainen Grankulla,grankulla sportplan

Jag frågar hur många som har en kluven eller till och med negativ inställning till sina hemtrakter. I Riukulehtos material finns ett påstående, “Hemtrakt för mig betyder samma som mitt barndomshem”. 10% av de som svarade var av fullständigt annan åsikt.

Jag misstänker att jag hade svarat ja på det här påståendet.

- Det här är det närmaste som finns av ett vettigt svar på din fråga. Det är inte helt oerhört att ställa sig negativt till sin hemtrakt, säger Riukulehto.

Det väsentliga enligt Sulevi Riukulehto är att hemmet och var det finns inte är en geografisk fråga. Många anser att en mental hemort är viktigare. Att man tillhör en grupp, inte att man kommer från en viss plats: Att göra saker på ett eget sätt hör inte ihop med geografi, utan mer med den egna släkten eller gänget.

- Var och en behöver ha en hemort där man känner sig som hemma, där man inte känner ångest. Det är väldigt viktigt. Det kan vara en subkultur, vänner, kompisar, släktingar, människor med vilka jag känner mig hemma.

För en klar majoritet i Riukulehtos forskning innebär hembygd samma sak som den nuvarande hemorten: 67% är av den åsikten. För personer som flyttat minst tre gånger i sitt liv stämmer det här påståendet in på väl.

Stig i skogen.
Bakom sportplan löpte stigar in i skogen, över en bergsknall och hem till mig. Men, hmpf. Någon har byggt hus på min stig. Stig i skogen. Bild: Yle/Eva Pursiainen stigar
Frusen vattenpöl.
Jag letar mig fram längs med en ny rutt och stannar upp inför en vacker syn. Frusen vattenpöl. Bild: Yle/Eva Pursiainen vattenpöl
Stig i skogen.
Jag hittar en annan stig. Det är väl så det går. En stig försvinner, andra uppstår. Stig i skogen. Bild: Yle/Eva Pursiainen stigar

- Det finns ingen siffra på vad man fäster sig mer vid, barndomshemmet eller det nuvarande hemmet. Det finns två skolor varav den ena anser att den enda riktiga hemorten är barndomens hembygd. Lika orubbligt stöd får de som inte tycker att barndomshemmet som plats inte spelar någon roll för dem. Viktigare är det exempelvis med sommarstugan som man fått planera och bygga själv från början till slut, säger Sulevi Riukulehto.

Högstadiet förändrade allt

Man får ju inte själv välja var man växer upp. Mina föräldrar har naturligtvis inte velat att jag ska känna så här när de valde en trygg och fin plats för oss barn att växa upp på.

Men i skolan kände jag starkt att jag fick kämpa för att inte bli mobbad eller utstött. Det ledde till många situationer som fortfarande skaver. Klasskamrater också jag skrattat spefullt åt för att själv inte bli den utpekade, den utstötta. Stenhårt nekat att jag sett eller hört någon mobbning förekomma när läraren krävt svar, för att inte vara den som tjallar. En medlöpare, usch. Utstött var jag ju tidvis i alla fall, trots försöken att hänga med i innecirkelns jargong. Jag fattade aldrig riktigt hur jag skulle bära mig åt för att få vara en i gänget - tills jag gav upp och hittade umgänge annanstans.

Gymnasiet
Gymnasiet i Grankulla lockade inte. Nej, jag skulle bort! Hela sex tågstationer bort till Södra Haga i Helsingfors! Gymnasiet Bild: Yle gymnasiet

I högstadiet bekantade jag mig med Internet och chatgrupper. En specifik grupp blev viktig för mig, där vi snackade strunt om kvällarna och gemenskapen var stark. Vi började umgås också IRL men jag var noggrann med att inte avslöja hur jag kände de här personerna som bodde utspridda över huvudstadsregionen. Gymnasiet i Helsingfors var en lättnad att komma till. Att få uppfinna sig själv på nytt - eller hitta vem jag verkligen var? - gav en frihetskänsla utan like. Jag började trampa upp egna spår, utvidga mina cirklar. Den ångest jag kopplade ihop med Grankulla började släppa.

Jag har fördomar mot Grankullabor

Vilket får mig att ana att också jag har fördomar. Jag tror att jag vet vad folk tänker om Grani. Samtidigt har jag ju ingen aning om hurudant det är att leva och bo där nu. Jag har inte vuxit med staden sedan jag flyttade därifrån, och staden har inte vuxit med mig - vi har glidit isär. Trots att jag gör regelbundna besök i mitt barndomshem stannar jag aldrig upp: Jag åker dit på familjemiddag, och sedan åker jag hem. Till mitt eget hem.

För nu går jag runt på de här barndomsgatorna. Jag går in till biblioteket och omsluts av samma värme som alltid då jag kom hit med mamma som barn eller cyklade hit med tio tegelstensromaner i ryggsäcken som tonåring. Där är exakt samma lilla lässal där jag pluggade på gymnasieprov. Samma hyllrader i gulnat trä - men cd-skivor i stället för vinyler på musikavdelningen.

Vallmogård, gul villa i sten.
Grankulla musikinstitut håller till i författaren Mikael Lybecks (1864-1925) gamla villa ovanför centrum. Vallmogård, gul villa i sten. Bild: Yle/Eva Pursiainen grankulla musikinstitut

Här är Vallmogård, musikskolan där jag lärde mig spela ett instrument, där jag spelat otaliga skalor och sonater, sena mörka kvällar vi tränat inför konserter. Det kom en ny lärare, jag fick pli på spelandet och gjorde det sedan aktivt tills jag var 20 ungefär. Det var trots allt en trygg punkt i tillvaron, det Lybeckska residenset uppe på krönet av en kulle, som ett vakande öga över järnvägsstationen där nere i dalen.

Och visst var jag upprörd när stationshuset brann. Det kändes som att någon kastat teckningar man ritat som barn i en brasa. (Och efter upprustningen målade man stationen gul - den ska vara grön!)

Grankulla järnvägsstation brinner.
Det brann på järnvägsstationen i augusti 2008. Grankulla järnvägsstation brinner. Bild: Creative commons / Lauri Rantala Grankulla järnvägsstation
Flera brandbilar och brandmän i släckningsarbete vid Grankulla järnvägsstation.
Branden var en chock för många Granibor. Flera brandbilar och brandmän i släckningsarbete vid Grankulla järnvägsstation. Bild: Creative commons / Lauri Rantala Grankulla järnvägsstation

Vad gömmer sig bakom myten om Grani?

Caroline tror att det bakom myten om Grani gömmer sig en mycket mer obehaglig indelning i elit och “vanligt folk”, som går över stadsgränserna, och där Grankullas rika kretsar i själva verket bara är med på ett hörn:

Den indelningen består av nätverk och kontakter, gamla studiekompisar och kolleger och den täcker hela området inom Ring III. Jag tror också att skillnaderna blir synligare ju äldre man blir. Personer som hörde till samma fina bakgrund tenderade att träffas på Medi, Juri, Poli och Hanken och började umgås allt mer i sina egna fina kretsar.

Den diversitet som finns i barndomen och som kommer från att alla i början går i samma skolor försvinner längs med vägen.

Att formas till vuxen innebär ett behov att finna sin egen väg. För en del leder den vägen tillbaka till barndomens vyer, andra slår rot någon annanstans. Men definierande upplevelser från barn- och ungdomen färgar av sig på ens egen upplevelse av barndomens hemort. Det betyder inte att man inte skulle vara tacksam för allt det goda man fått.

Det kunde ha varit vilken annan plats som helst, upplevelser av utanförskap har man överallt. Och i övriga Svenskfinland och huvudstadsregionen är man också bekant med materiell förmögenhet, men fördomen handlar kanske om ett eget begär efter materiellt välstånd som ter sig mer tillgängligt i just Grankulla.

Under den tid i ens liv när man börjar definiera sig själv enligt olika gruppmarkörer, alltså tonåren, är det lätt att vara svartvit och dra gränsen för vem som får eller inte får vara med just vid rätt sorts skor eller efternamn. I andra skolor var förmögenhet förmodligen precis lika närvarande, som till exempel i gymnasieskolan jag gick i, men kanske fanns det en större diversitet i elevernas socioekonomiska status. (Kanske jag inte såg det på samma sätt i min lättnad att få välja min utgångspunkt själv). I andra delar av samma huvudstadsregion ansågs ju Grankulla vara “lande”.

Järnväg
Jag tar tåget hem till stan. Men järnvägen leder inte bara bort från Grankulla längre. Järnväg Bild: Yle/Eva Pursiainen järnväg

Mina hemorter: Grankulla, Helsingfors, Göteborg

Det är väl den sista etappen till att släppa taget om barndomen: Att bana en egen väg där man pejlar sina värderingar mot stereotypen, och har koll på var man själv ligger i jämförelse. När man kommit så långt kan man ju blankt strunta i allt vad stereotypier heter och, om man så önskar, flytta tillbaka till sin hemort.

Och förmodligen har de jag uppfattade som högstadiets innegäng sina högst personliga upplevelser av hur det var. Det är möjligt att vi delar samma känsla av utanförskap, men att jag i min ungdoms självcentrering inte förmått se att vi suttit i samma båt.

Jag önskar att alla får bo på just sin hemort, vare sig den ligger i barndomens landskap eller på ett helt annat ställe i livet. För en del är vägen dit knaggligare än för andra. Varför det är så kan jag ju spara för den där psykoanalysen.

Angående kommentaren om Grankulla som initierade hela den här texten, säger Hanna:

Jag tror att alla som vill och är intresserade av att vara med i "klubben" i Grankulla, får vara med. Beror förstås på vad som avses med "klubben"? Till Grankulla får väl vem som helst flytta, precis som till alla andra städer i landet?

Jag stoppar in busskortet i en låda med minnen som jag tänker spara. För tio år sedan hade mitt fynd fått mig att leta fram närmaste skräpkorg illa kvickt, nu kan jag dra på munnen och minnas sådant som var fint med att bo just i Grani. En sån här tudelning går alldeles bra att leva med. Jag har hittat min hemort i de kvarter i Helsingfors där jag bor med min familj, sommarstugan i mellersta Finland och på vissa platser i världen där jag tillbringat perioder av mitt liv.

Det gör litet ont att dra upp rötterna och plantera om sig någon annanstans. Jordmånen och näringen är annorlunda, liksom luften man andas och ljudvärlden som kommer därtill. Men det går an att göra sig ett eget hem på en annan plats. Det vore värre att förbli rotlös.


Kulturredaktionen skriver om teman relaterade till dramaserien Lola uppochner. Se den här:

Läs också