Hoppa till huvudinnehåll

De mystiska radioblixtarna från rymdens djup: Vad (eller vem) är det som sänder?

Konstnärlig uppskattning av ett svart hål i mitten av en galax.
En konstnärs uppfattning av ett supermassivt svart hål i mitten av en galax. Konstnärlig uppskattning av ett svart hål i mitten av en galax. Bild: Wikimedia Commons svarta hål,galaxer

Radioblixtarna (Fast Radio Bursts eller FRB) är ett av astronomins stora mysterier just nu, och helt och hållet kan man inte utesluta att det är utomjordiska civilisationer som sänder dem.

(Artikeln är en uppdaterad version av en text från 2017.)

Tänk dig följande scenario: du befinner dig i en öken mitt i natten, på en enorm öppen vidd. Det är kolmörkt. Men då och då, med ojämna mellanrum, ser du ljusglimtar runtomkring dig, som fotoblixtar i natten.

De blixtrar till någonstans i fjärran och sedan är de borta. De uppträder sällan två gånger på samma ställe.

Du har ingen aning om vem eller vad det är som ränner runt och blixtrar med kameran - om det nu är en kamera. Eller hur långt borta ljuskällorna är: det kan vara hundra meter eller tio kilometer.

Byt ut öknen i exemplet mot universum, och de mystiska ljusblixtarna mot kaskader av radiovågor, och du har det som kallas radioblixtar (eller FRB från engelskans Fast Radio Bursts).

Helt nyligen lyckades ett team med kanadensiska astronomer för bara andra gången någonsin registrera en upprepande skur av radiovågor från en och samma källa. Signalerna fångades upp under sommaren 2018 med hjälp av CHIME-radioteleskopet i British Columbia i Kanada.

Att man nu för andra gången har lyckats identifiera radioblixtar från rymdens djup som återkommer, tyder på att det här kan vara ett vanligare fenomen än vi hittills har trott.

Men frågan återstår: vad är de? Ingen tycks veta med säkerhet.

Jordiskt ursprung har misstänkts

Året var 2001 då en sådan här mystisk blixt första gången upptäcktes. Hittills har forskarna inte haft någon aning om varifrån de kommer, även om allt har tytt på att de inte härstammar från inom vår egen galax.

Gissningarna har varierat från att de inte kommer från rymden alls utan de är någon sorts interferens med jordiskt ursprung, till att det är intelligenta utomjordingar som signalerar.

Men problemet är bara att om det skulle vara fråga om E.T. som sänder, så borde radiosändaren vara ett riktigt monster av planetkaliber om den ska klara av att göra sig hörd tvärs över universum. I praktiken är det bara naturliga källor som besitter en kraft av den sorten som krävs.

Blixten upprepade sig

Den första radioblixten som man lyckades lokalisera 2017 kom från en icke namngiven dvärggalax på tre miljarder ljusårs avstånd.

Det betyder ju i praktiken att vem – eller snarare vad – som än låg bakom den, så sändes den för tre miljarder år sedan. Så den röda lampan lyser knappast nu längre i studion där borta.

Orsaken till att man för en gångs skull lyckades lokalisera den här radioblixtens ursprung var att den till skillnad från radioblixtar i allmänhet var sådan att den upprepade sig. I vanliga fall blixtrar FRB:ar till en gång, det hela pågår i några millisekunder, och sedan är det tyst.

Men den här signalen lyckades man snappa upp hela tjugo gånger. Med hjälp av flera olika radioteleskop, bland annat Onsalateleskopet i Sverige, söder om Göteborg. Vill ni läsa mer om de tekniska detaljerna så finns det artiklar om det här i Nature och Astrophysical Journal.

Radioteleskop i Onsala.
Radioteleskop i Onsala. Radioteleskop i Onsala. Bild: Chalmers radioteleskop,Onsala

Det har som sagt hela tiden varit klart att de här blixtarna sannolikt kommer från någonstans utanför vår egen galax, att döma av signalernas våglängd. Man kan se på signalen att den är förvrängd efter att ha färdats genom en hel massa interstellärt damm och gas. Men som sagt: vad är det som väsnas?

Kosmiska jättekrockar?

Utomjordingar är det knappast, men däremot har man tippat på svarta hål som sliter sig själva i stycken eller slukar enorma mängder gas, eller så neutronstjärnor som kolliderar. Eller en magnetar, en särskild sorts neutronstjärna med ett hejdlöst starkt magnetfält. Neutronstjärnor är små men otroligt täta och tunga stjärnor, en kubikmeter av en neutronstjärna väger 400 miljarder ton, lika mycket som allt vatten i Atlanten!

Och när två sådana bjässar kolliderar, då "smäller" det. Högt.

En konstnärs uppfattning av en magnetar.
En konstnärs uppfattning av en magnetar. En konstnärs uppfattning av en magnetar. Bild: Wikimedia Commons Magnetar,Neutronstjärna

Nå, det här är hur som helst bara gissningar beträffande vad det är som blixtrar till. Det finns flera andra gissningar som är mer eller mindre fantasifulla. Sanningen är helt enkelt att vi inte vet.

Men nu vet vi i alla fall varifrån ett par stycken av de här radioblixtarna kommer. Och när vi vet det så kan vi räkna ut hur långt borta källan ligger.

Vi kan konstatera att jaha, en signal som har förvrängts si eller så mycket av allt interstellärt damm och bråte som den tvingas passera genom på sin färd, måste ha färdats si eller så länge.

Sedan, när vi snappar upp nästa signal, låt oss kalla den signal B, kan vi jämföra den med den här vars källa vi känner till, signal A, och beroende på hur förvrängd B är jämfört med A, så kan vi dra slutsatsen om hur långt borta källan till B ligger. Så lite klokare har vi blivit.

Men identiteten för den (eventuella) mystiska figuren i öknen med fotoblixten, den får vi lov att återkomma till då vi vet mer.

Läs också

Vetenskap

Nyligen publicerat - Vetenskap