Hoppa till huvudinnehåll

1947 – året då världen som fallit i bitar fick ny form

elisabeth åsbrink
Elisabeth Åsbrink elisabeth åsbrink Bild: foto Eva Tedesjö Elisabeth Åsbrink

Det finns böcker som öppnar världen och blottlägger de processer som pågår i det tysta. När vi talar om andra världskrigets slut talar vi ofta om 1945, år noll. Men egentligen är det först år 1947 som svallvågorna efter Förintelsen skapar grunden till många av de problem och värderingar vi lever med i dag.

– Jag valde 1947 av en slump, säger Elisabeth Åsbrink. Jag letade efter en specifik uppgift och i jakten på det läste jag dagstidningar. När man gör det framstår nuet väldigt tydligt. Och när jag möttes av detta nu, dessa artiklar i tidningarna där man inte vet hur det ska gå för de har ju inget facit när de skriver, då var det så uppenbart att mycket av det vi i dag lever med, det började 1947. Det gjorde mig helt euforisk och då bestämde jag mig för att skriva om året. Det visade sig också att min personliga historia via min pappa avgjordes det året.

Familjens historia

I 1947 skildrar Elisabeth Åsbrink hur hennes far flera gånger räddades av hennes farmor undan deportering till koncentrationsläger. De två var de enda i familjen som överlevde Förintelsen. Som tjugoåring, när Ungern öppnar sig 1956, kom hennes far till Sverige. Men han talade inte mycket om sina upplevelser.

– Han ser framåt och jag, hans barn, blickar bakåt. Det tror jag är ganska typiskt för barn till traumatiserade generationer.

Brott utan namn

Åsbrink blandar ljust och mörkt i sin skildring av året 1947. Det är året då de universella mänskliga rättigheterna formuleras i en arbetsgrupp ledd av Eleanor Roosevelt och det är också året då den polskfödde människorättsjuristen Raphael Lemkin försöker driva igenom den juridiska termen folkmord. Han hade blivit mycket tagen av turkarnas mord på armenierna som ansågs vara en inre angelägenhet för Turkiet

För honom är det obegripligt att man kan dömas för mord på en människa, men inte på en hel folkgrupp. Då finns det plötsligt inget brott. Så han bestämmer sig för att göra någonting åt det. Han utformar och definierar brottet och ger det ett namn: folkmord/genocide.

pärmen till Elisabeth Åsbrinks 1947
pärmen till Elisabeth Åsbrinks 1947 Bild: Natur och Kultur elisabeth åsbrink: 1947

Hopp parallellt med mörker

I samband med Nürnberg-rättegångarna som pågår i flera parallellrättegångar ännu 1947 måste man definiera en ny moral. Man måste rubricera nya brott, för de brott som begåtts, för de har inte ens haft namn tidigare.

– Sammantaget är det väldigt mycket som sker det här året som stärker oss, som bygger en ny moral och som sätter den etiska ribban högt. Det är bra för mänskligheten.

Mänskliga rättigheter har funnits sedan den franska revolutionen. Men den universella idén om att varje individ oberoende av kön, religion, bakgrund eller land har rättigheter bara för att hon är människa och existerar, det är helt nytt. Och universalismen påverkar även andra politiska reaktioner för man tänker att det finns något som förenar oss för att vi är mänskor och det vill man bygga politiken på.

– Där kan jag känna en viss sorg idag för att vi är så upptagna med varandras olikheter, att vi har olika kön, olika hudfärg, olika sexualitet. Vi har tappat något där menar jag.

Rasismen byter mask

Det som däremot inte försvann någonstans var nazismen och judehatet. De antog bara nya former. Elisabeth Åsbrink skildrar hur den svenske fascistledaren Per Engdahl (1909 – 1994) efter kriget kontaktar nazistiska och fascistiska nätverk runtom i Europa. Han har som mål att återupprätta ideologin och han internationaliserar nationalismen. Tidigare hade nationalismen hållit sig inom ett lands gränser men nu kopplar han ihop alla dessa nationalistiska rörelser för att de ska bli starka igen. Där ingår britten Oswald Mosley, nyligen frigivna nazister, den franske fascisten Maurice Bardéche och ungerska pilkorsare. År 1952 blir Per Engdahl sedan ledare för den här rörelsen som kallas Malmö-rörelsen.

Det vita Europa

Konkreta följder av hans arbete är den gemensamma idén om Europa som en vit bastion utan främmande raser eller element. Den skulle inte ha den svaga kvinnliga demokratin som styrelseskick utan man ville ha ett korporativt samhälle med en stark ledare som styr genom representanter för olika grupper. Det är ett ideal likadant som det Anders Behring Breivik gestaltade i sitt manifest.

En annan följd är att rasismen övergår till att prata om kultur istället för ras. Min kultur och din kultur ska inte blandas. På det sättet kan högerextrema rörelser ändå kalla sig antirasister, för att de talar ju bara om kultur. Det blir en retorisk kullerbytta och den lever vi med än idag.

Britterna flyr ansvaret

1947 är året då Mellanöstern blir den konflikthärd vi känner idag. Under en omvälvande februarivecka avsäger sig Storbritannien ansvaret för Palestina som de en gång ockuperade för att säkra handelsvägar och kolonialmakt. Det får blir FN:s problem.

Samma vecka aviserar premiärminister Clement Atlee att britterna överlämnar Indien till självständighet och amerikanerna informeras om att Storbritannien inte längre kommer att stödja Grekland och Turkiet som tidigare. Det tvingar den amerikanske presidenten Harry Truman att gå in i britternas ställe för att ingripa i det pågående inbördeskriget i Grekland och hindra Stalin från att göra det. Trumandoktrinen tar form: Amerika tar över ansvaret för världen.

Offren som överges

För judarna är framtiden oviss. De överlevande efter koncentrationslägren vill inte återvända till Tyskland och varken England eller USA vill ha dem. Inget europeiskt land erbjuder skydd och drömmen om Israel blir det enda som ger hopp. Men motståndet bland araberna ökar och konflikten förblir olöslig trots den av FN tillsatta kommittén som motarbetas av både araber och sionister. Den konflikten visar sig bli en av de mest seglivade världen har sett med konsekvenser som vi lever med än idag och troligtvis långt in i framtiden.

Därifrån är det inte långt till tanken på vilka konsekvenserna kommer att bli om Europa förhåller sig lika kallsinnigt till dagens flyktingströmmar som för 70 år sen. 2017 kunde mycket väl bli ett lika avgörande år som 1947. Då låg många länder i spillror efter kriget, men idag är vi rika i förhållande till de länder som folk flyr ifrån. Men trots EU har Europas länder svårare än på länge att samarbeta.

Finns det någonting att lära av historien? Naturligtvis. Kommer vi att göra det? Knappast.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje