Hoppa till huvudinnehåll

Gårdfarihandlarna kom med viktiga nyheter

Gårdfarihandlande med häst. Tre okända kvinnor. Uthus i bakgrunden.
Gårdfarihandlare med häst och tre okända kvinnor Gårdfarihandlande med häst. Tre okända kvinnor. Uthus i bakgrunden. Bild: SLS's arkiv gårdfarihandlande med häst. tre okända kvinnor.

Påsaryssar, gårdfarihandlare, månglare, arkangeliter och allt vad de kallades var viktiga för många kulturmöten förr i tiden.

Förutom att de kom med olika speciella varor förmedlade de också nyheter och skvaller från omvärlden.

Hur pass viktiga gårdfarihandlarna var undersöks vid Åbo Akademi inom ramen för det tvärvetenskapliga projektet Kommunicerande konsumtion: kringvandrande försäljare och kulturmöten i Finland 1800-1940.

Projektet sysselsätter sex forskare för flera år och stöds av Svenska kulturfonden, Svenska litteratursällskapet och nu senast av Kone-stiftelsen, som nyligen beviljade det ett anslag på 383 000 euro.

Nya tider i ett stort rike

Under 1800-talet fick allt fler människor i Finland möjligheter att köpa nya varor och de som förmedlade varorna kom ofta utifrån och till och med från många olika håll av det stora ryska imperiet.

Påsaryssar, arkangeliter, lösdriverskor, månglare och krämare var några av de nedsättande benämningarna på de här gårdfarihandlarna och marknadsförsäljarna, som levde i samhällets utkanter. De här representerade många olika människogrupper som judar, tatarer, romer, ester, svenskar och ryssar.

Lektor Ann-Catrin Östman, som leder projektet berättar att forskarna söker svar på frågor som vilka gårdfarihandlarna var, vad de sålde, vem som köpte och vad som hände i mötet mellan försäljarna och kunderna.

Här har forskarna stora utmaningar: trots att de här handlarna var närvarande överallt har de inte lämnat mycket till dokument efter sig.

Projektet ska utmynna dels i en svensk antologi som berör Svenskfinland och dels en engelskspråkig som berör hela landet.

Forskana Ann-Catrin Östman och Anna Sundelin
Ann-Catrin Östman och Anna Sundelin Forskana Ann-Catrin Östman och Anna Sundelin Bild: Yle/Maud Stolpe ann-catrin östman och anna sundelin

Svårtolkat reglemente

Reglerna för vem som fick idka handel varierade från en tid till en annan. I regel var lanthandel förbjuden fram till slutet av 1850-talet i och med att handeln skulle idkas av borgare i städerna. Det här helt i enlighet med den tidens klassamhälle.

Trots det hade vissa grupper fått idka en viss handel, till exempel fattiga i städerna, bönderna på marknaderna liksom en del judar och romer.

Då handelslagarna liberaliserades och det blev fritt fram att grunda lanthandlar rådde ändå en viss osäkerhet i vem som fick idka handel och ibland fick gårdfarihandlarna länsmannen efter sig.

Tanken var då ungefär att män utifrån kommer och säljer till lättlurade kvinnor!

Marknad på Kristinestads torg ca 1900.
Marknad i Kristinestad ca 1900. Marknad på Kristinestads torg ca 1900. Bild: Foto J.M. Rosengren. SLS's arkiv marknad i kristinestad

Brett sortiment

Historikern Anna Sundelin undersöker gårdfarihandlarnas utbud under 1840-1940 på den svenska landsbygden.

Hon berättar att de bar med sig allt från tyger och kläder till mediciner, glasögon och krimskrams i ryggsäckar, som kunde väga upp till 70 kilo. De kunde också ha en del hemliga varor som gifter och preventivmedel och kunde då också förmedla en viss sexualupplysning. Många varor upplevdes som väldigt exotiska i och med att de var sådana som folk i de avlägsna byarna aldrig hade sett förr.

Ibland fick påsaryssarna länsman efter sig om de vistades här olagligt eller inte hade betalt skatt på sina varor.

Det hände också att gårdfarihandlare blev kvar på orten och öppnade lanthandel med de begärliga varorna eller gifte sig med någon lokal kvinna och tog över ett jordbruk.

Välkommet och skrämmande besök

Anna Sundelin säger att gårdfarihandlarna överlag var välkomna ute i bygden, åtminstone ända fram till början av 1900-talet innan man blev rädd för att de skulle sprida rysk propaganda i och med förryskningen.

Det som också gladde kunderna var att de kunde få höra nyheter och skvaller från andra delar av världen. Dessutom kunde de också förmedla budskap från den ena byn till en annan.

Anna Sundelin har som forskningsmaterial dels frågelistor från mitten av 1900-talet där folk minns gårdfarihandlarna från sin barndom och dels tidningsartiklar från den aktuella tiden.

Synen på gårdfarihandlarna är för det mesta positiv i frågelistorna då folk kommer ihåg dem som de som kom med fläktar och varor från den stora världen. Men å andra sidan skrämde en del föräldrar sina barn med att påsaryssarna stoppar ner ungarna i sina stora väskor om de inte beter sig.

I tidningsmaterialet är tongångarna något negativare i och med att borgare och myndigheter anser att påsaryssarna smyger omkring på skogsstigar.

Dessutom anser man att de tvingar sig på de stackars fattiga bönderna, som saknar kunskap om vad man ska köpa och egentligen inte heller har råd att köpa.

Laukkuryssar i Vörå 1917.
Gårdfarihandlare Laukkuryssar i Vörå 1917. Bild: Foto Erik Hägglund. SLS's arkiv gårdfarihandlare

Gårdfarihandlarna mår bättre än någonsin förr

Projektet Kommunicerande konsumtion finansieras med anslag från Svenska kulturfonden, Svenska litteratursällskapet och Kone-stiftelsen, plus lite andra pengar.

Det här gör det möjligt för sex forskare att i lugn och ro kunna ägna sig åt projektet i upp till två år framåt utan att behöva bekymra sig över finansieringen.

Projektledaren Ann-Catrin Östman säger att projektet är angeläget just nu i och med att många människor också i dag hamnar ut i marginalen för att kunna försörja sig.

Hur som helst kan man tack vare finansieringen konstatera att gårdfarihandeln vid Åbo Akademi mår bättre än någonsin.