Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Ta mig till La La Land

Mia (Emma Stone) och Sebastian (Ryan Gosling) dansar tillsammans på en väg med ett nattligt Los Angeles som fond.
Finns det en vackrade fond för en dansscen än Los Angeles i kvällsljus? Mia (Emma Stone) och Sebastian (Ryan Gosling) dansar tillsammans på en väg med ett nattligt Los Angeles som fond. Bild: Dale Robinette / Nordisk film La La Land (sång),Emma Stone,Ryan Gosling

Tidigare i veckan vann filmen La La Land rekordmånga Golden Globe-pris (sju stycken) och prisregnet kommer garanterat att fortsätta.

Jag erkänner direkt, jag föll för filmen La La Land redan under inledningsscenen.

Vi befinner oss i en trafikstockning på en av motorvägarna i Los Angeles. I alla bilar sitter det en, ensam person, solen skiner, det är hett. Men istället för att kulminera i frustration och ilska brister de här mänskorna ut i sång och dans.

De stiger ur sina bilar och sjunger om hur det är att komma till Los Angeles med en önskan och ett hopp om att kanske en dag lyckas.

Det är en härlig scen som tagen ur en gammal amerikansk filmmusikal samtidigt som den känns väldigt modern. Man blir glad samtidigt som frågorna börja hopa sig. Kan man göra sådana här filmer år 2017? Kommer det hela att fungera?

En romantisk kärleksfilm

Dansscenen mitt bland bilarna är bara inledningen, för egentligen handlar filmen om en klassisk kärlekshistoria.

Mia (Emma Stone) möter Sebastian (Ryan Gosling). Först möts de i den här trafikstockningen och det leder till att Sebastian blir irriterad och Mia visar honom fingret. Sedan stöter de på varann i en bar och inget händer. För att sedan träffas på en fest och då är det Nåt som händer. Ödet griper in.

Mia vill bli filmskådespelare medan Sebastian vill öppna en jazzbar och spela seriös jazz. Båda har drömmar men karriär och kärlek kan vara svåra att kombinera. Konsten kräver alltid sina uppoffringar.

Mia (Emma Stone) viftar på sin blåa klänning och dansar fram påhejad av sina tre väninnor.
Mia (Emma Stone) viftar på sin blåa klänning och dansar fram påhejad av sina tre väninnor. Bild: Dale Robinette / Nordisk film La La Land,Emma Stone

Men La La Land är inte en berättelse om misslyckad karriärplanering och livets hårda verklighet. Eftersom det här är en filmmusikal med rötterna i de amerikanska musikalerna från 1950- och 60-talet (typ An American in Paris) eller varför inte franska Jacques Demys filmer (speciellt Flickorna i Rochefort) så handlar det om större saker.

Det som bara en musikalfilm kan gestalta

Det handlar om att drömma och hoppas och tro. Det handlar om att brista ut i sång och dans varje gång känslorna blir riktigt stora. Det handlar om den sköra linjen mellan dröm och verklighet och att filmmusikalen egentligen är den bästa genren att gestalta det.

Och så är det också en hyllning till själva filmmediet och drömstaden Los Angeles (som också kallas för La La Land.)

Sebastian (Ryan Gosling) dansar på en pir i Los Angeles.
Sebastian (Ryan Gosling) dansar på en pir i Los Angeles. Bild: Dale Robinette / Nordisk film La La Land,Ryan Gosling

Så för att till sist svara på de frågor jag ställde i början – ja, regissören Damien Chazelle har tillsammans med kompositören Justin Hurwitz och Benj Pasek och Justin Paul som skrivit låttexterna skapat nåt som fungerar, trots att det kanske inte borde det.

La La Land är ingen pastisch, det är en helt ny musikal inspirerad av de gamla. En musikal som kanske inte är helt perfekt vad gäller både sång och dans men just därför så känslig och ärlig. En film som är vemodig och sorglig, rolig och varm.

Och så vet Chazelle hur man skall bygga upp en berättelse och få ett snyggt slut. Filmens sista 20 minuter är så hjärtskärande vackert och berörande att du nästan svävar ut ur biografen.

Sebastian (Ryan Gosling) och Mia (Emma Stone) sitter i en biograf och ser på en film.
Sebastian (Ryan Gosling) och Mia (Emma Stone) sitter i en biograf och ser på en film. Bild: Dale Robinette / Nordisk film La La Land,Ryan Gosling,Emma Stone

Läs också