Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Finlands historia på 80 minuter

Paasikivi (Susanne Marins) och Stalin (Tove Qvickström) köpslår om Finland.
Paasikivi (Susanne Marins) och Stalin (Tove Qvickström) köpslår om Finland. Paasikivi (Susanne Marins) och Stalin (Tove Qvickström) köpslår om Finland. Bild: Wasa Teater/Frank A. Unger Finlands historia,Juho Kusti Paasikivi,Josif Stalin,historia,Wasa teater

”Ja, må hen leva uti hundrade år och när hen har levat uti hundrade år, ja då ska hen skjutas” – nej, vänta nu. Där kom föreställningen ”Finlands historia – En clownföreställning” genast in på känsliga saker. Man kan ju inte, med vår historia av inbördeskrig och krig mot ryssen, börja tala om att skjuta någon. Bäst att sopa det där under mattan!

Men clownerna Susanne Marins och Tove Qvickström gör ändå, tillsammans med regissör Agneta Lindroos, ett försök att förklara det här med de röda och vita. De märker snabbt hur lätt det är att bli osams och ställa sig på olika sidor. Efter att ett bråk blossat upp blir de ångerfulla, och ber varandra om förlåt. Det är den första tankeställaren föreställningen ger oss, och fler följer.

Svinhufvud möter Lenin

Historiska händelser radas som pärlor på ett band och de vita pärlorna blandas med svarta. Pjäsen tar avstamp i svenska och ryska tiden, ger ett större sammanhang. Vår historia började ju trots allt inte 1917. Clownerna berättar om egna lagar för Finland och autonomi, om förryskning och om Runeberg.

När det börjar dra ihop sig till att Svinhufvud ska föra fram ett stammande önskemål om självständighet tar Tove Qvickström Lenins gestalt. En kosackmössa och lite skäggväxt som komplement till clownnäsan är allt som behövs för att tankarna ska gå till Lenin. Lite längre fram i föreställningen gestaltar hon Stalin och Chrusjtjov med lika enkla medel.

Susanne Marins ger oss, med hjälp av skinnmössa, glasögon och spelande ögon, Svinhufvud, Ståhlberg och Kekkonen i mötena med de ryska ledarna. ”Kekkonen, Kekkonen, Kekkonen” som clownerna nästan glömmer bort att berätta om. Hur ska det tolkas, är denne man som så förkroppsligade sin samtid månne på väg bort ur vårt medvetande?

Clownerna berättar om Finlands historia (Susanne Marins och Tove Qvickström).
Clownerna berättar om Finlands historia (Susanne Marins och Tove Qvickström) Clownerna berättar om Finlands historia (Susanne Marins och Tove Qvickström). Bild: Wasa Teater/Frank A. Unger Wasa teater,Finlands historia,historia,tove qvickström

Ett litet, framgångsrikt folk

Det är inte bara krigen som präglat finländarna, utan vi har också våra framgångskarameller som vi gärna suger på. Vi dras till exempel under föreställningen med i yran när Paavo Nurmi gång på gång tar hem OS-guldmedaljer. Susanne Marins´ speaker arbetar upp en extas till tonerna av Vårt land medan Tove Qvickström sträcker på sina långa Paavo Nurmi-ben. Inte ens en liten brasilianare som sätter krokben för Nurmi (förvisso påhittad av Qvickströms clown för att få lite extra drama i historien) hindrar honom från att segra.

Efter krigen är vi sedan med och får omvärldens respekt när vi bygger upp industrin och betalar tillbaka krigsskadeståndet på rekordtid. Sedan rullar välfärden bokstavligen in med tv, kylskåp och mikrougn till finländarna.

Lordi och Nokia

Pjäsen fastnar inte i äldre 1900-tals historia, utan kommer också in på laman, Lordi och Angry Birds. Bågar byggs och sammanhang lyfts fram. Allt kryddas lätt med clownattribut som mumlande nonsensspråk, problem med mickstativ och de röda näsorna. Föreställningen är också mycket fysisk och det lilla utrymmet där föreställnigen spelas gör att det är lätt att följa den livliga mimiken och de spelande ögonen. Det här är en föreställning med mycket, mycket humor, men den är samtidigt också berörande och analytisk.

Olika berättargrepp används, som när skådespelarna sitter och nynnar olika melodier med sina nasala clownröster. Jag hinner identifiera melodier från min uppväxt, till exempel signaturen till tv-serien Dallas – en nog så viktig del av fredagskvällarna i min barndom. Nynnandet mynnar så ut i Nokias ringsignal. Vems telefon ringer? Ett privat samtal om ärtsoppa och puss, puss rullas upp, för att övergå i berättelsen om hur Nokia räddade oss ur laman och hur finländarna blev ett av de mest datoriserade folken i värden.

När vi så kommer in på nutiden hamnar vi ut på Medelhavet i en guppande flotte, tillsammans med en ensam överlevande flykting. Hur kan vi sen, med vår historia, bilda människomur mot dessa flyktingar? Och hur ska det gå med välfärden?

”Nu måste vi engagera oss som ungdomarna på 60-talet”, konstaterar clownerna. Och det finns många orsaker att demonstrera utöver asylpolitiken: svenskans försämrade ställning, nytolkning av grundlagen…

Qvickströms clown försöker till och med dra igång en namninsamling mot regeringen bland publiken. Men vi har yttrande- och åsiktsfrihet i demokratin Finland, påminner Susanne Marins´ clown oss om, så vi behöver inte skriva på.

Vilken kris ska ena oss idag?

”Finlands historia – En clownföreställning” riktar sig i första hand till elever i högstadier och på andra stadiets utbildningar och jag hoppas att de är uppmärksamma, för den här pjäsen ger inte bara vår historia i ett nätt paket utan den läser också av vår samtid. Det här är en liten föreställning där allt funkar bättre än i mången stor produktion.

Allt pjäsen ”Finlands historia – En clownföreställning” berättar om är kända fakta. Men när man ser historien paketerad och presenterad på 80 minuter, så lämnar man att grunna på hur mycket framgång detta lilla land förmått prestera, och alla de prövningar vårt folk tvingats ta sig igenom. Det väcker också tanken att vilken typ av kris behöver befolkningen för att vi idag igen ska enas och förmås till stordåd?

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje