Hoppa till huvudinnehåll

Naturfotografen Petteri Saario kände ångest för miljöförstöring redan som barn

Petteri Saario
Petteri Saario. Petteri Saario Bild: Yle / Jyrki Lyytikkä Petteri Saario

Då Petteri Saario hittade sina gamla dagböcker blev han chockerad. Redan som liten pojke hade hans oro över naturens förorening varit enorm.

Petteri Saario minns inte så mycket av sin barndom. Men det han minns är att han alltid var ute, oberoende av årstid och väder. Inomhus var han bara då han skulle äta, sova eller bada lördagsbastu.

Lilla Petteri vandrade under somrarna barfota, med benen fulla av skråmor genom ormbunksdjungler, i skogar och längs sjöstränder.

Utomhus trivs han fortfarande. Då han suttit och arbetat för länge mellan fyra väggar brukar kollegerna och familjen påpeka att det kan vara dags att ta en promenad i skogen.

För en tid sedan hittade han sin gamla dagbok från tiden då han gick i folkskolans lägre årskurser. I texterna kan man läsa att den unge pojken redan som åttaåring kände ångest för naturens del.

- Jag blev chockad då jag läste om mina känslor som barn.

”Städernas natur är mycket, mycket rikare än landsbygdens enformighet, med sina åkrar och skogar.”

På 1960-talet förändrades människans närmiljö drastiskt och naturresurser utnyttjades sorglöst. Det byggdes fabriker, och avloppsvattnet från dem släpptes orenat ut i vattendragen. Till och med Vesijärvi i Lahtis förlorade sin berömda klarhet.

Det talades mycket om föroreningen av miljön i Saarios barndomshem. Kanske det är orsaken till hans miljöångest.

Men dagboken är inte endast fylld av ångest. Där finns också ett barns ljusa ritningar av naturen och till och med en värld under vattenytan.

Herrgården och mopeden

Som ung reporter skrev Petteri Saario om miljön och naturen och det fortsatte ända tills han för ungefär tjugo år sedan började göra naturdokumentärer. Nuförtiden jobbar Saarios fru och en av sönerna i familjeföretaget.

Omgivningen för familjeföretaget är fina eftersom de redan en längre tid har hållit till i Kiala gård i Borgå.

Herrgårdens huvudbyggnad är från 1700-talet, men gårdens rötter sträcker sig ända till medeltiden. Bland annat konstnären Albert Edelfelt är född där.

I Saarios arbetsrum finns otaliga kameror, ställningar, datorer, en moped och manicker som gör det möjligt att filma under vatten.

Moped står inne i Kiala gård
Mopeden. Moped står inne i Kiala gård Bild: Yle / Jyrki Lyytikkä Mustang,Moped,Kiala gård,Petteri Saario

- Det här skyddsfodralet från Kanada använder vi då vi filmar under vattnet. Mustang-mopeden är vad jag vet den enda av sitt slag i Finland, min bror har restaurerat den. Den har en stor, bred sadel och har inte blivit trimmad. Brorsan min har föreslagit att vi skulle ta mopederna och åka runt på sommarfestivaler.

Nästan alla av Saarios jämnåriga som växte upp på landsbygden var ”mopopojkar”. Det mekades och kördes med mopeden, och vid något skede fick man också en flicka att åka med.

Orimlig vattenförbrukning

Petteri Saario har i sina dokumentärer filmat många vattendrag; åar, sjöar, holmar, fiskare och havet.

Det har bara råkat bli så säger mannen själv, fast havet lärde han känna via sin far. Fadern jobbade som radiotelegrafist och som ung fick också Petteri ibland komma ombord på skeppet.

- Det var en fascinerande värld för en liten kille. Man förstod att havet förenar alla samtidigt som det skiljer åt kulturer. Det är ju samma vatten i varje pöl.

Saario påminner om att vi alla har ansvar för vårt vatten, men också för andras. Redan vårt sätt att leva förpliktar oss till det.

”Vi måste gå från skuggan mot ljuset eftersom det fortfarande är möjligt att ändra på skutans rutt.”

Saario erbjuder som exempel ett par jeans som vi köper från affären. Det går ungefär 10 000 liter vatten åt till att tillverka dem. Det är en enorm mängd vatten. Enligt Saario kan man egentligen inte producera någonting alls utan vatten.

- Finländarnas vattenavtryck är orimligt, chockerande stort. Därför syns spåret av vårt levnadssätt på andra håll i världen.

Saario besökte nyligen Svalbard för att spela in material. Den norska ögruppen i Arktis får sällan besök av folk. Men också där kunde man se spår av människan.

- Havsströmmarna hade hämtat timmerstockar från avverkningsområden och i snön kunde man se svarta ränder från luftföroreningar som spridits över långa avstånd.

Vi borde känna skuld

Petteri Saario tycker att det är bra att känna sig lite skyldig och förstår inte alls varför man inte borde känna så. Det är vi människor som gjort fel, men att bara känna skuldkänslor räcker inte heller.

- Vi måste gå från skuggan mot ljuset eftersom det fortfarande är möjligt att ändra på skutans rutt. Man måste tänka som Martti Ahtisaari, att varje konflikt går att lösa.

Saario talar för att använda mindre, att inte samla på sig saker och vill ha mera tid för det riktiga livet, vänner och böcker.

Det är ändå svårt för den fattiga att ge bort från det lilla han eller hon har och därför behövs det rättvisa.

- Det är ingen rim och reson i att en väldigt liten del av världens befolkning äger och utnyttjar det mesta av världens naturresurser. Vi måste se till att naturen fortsätter vara livskraftig, och att det som används delas mera kristligt.

Petteri Saario
Petteri Saario. Petteri Saario Bild: Yle / Jyrki Lyytikkä Petteri Saario

Saario vill vara en optimist, fast det i dagens läge är svårt. Klimatförändringen sker snabbare än man räknat med och det samma gäller utdöende djurarter. Exempelvis kommer alla stora fiskarter att försvinna inom några årtionden om man inte slutar fiska dem i den takt det görs idag.

- Jag är en realist. Jag tycker att de som inte vill sköta om naturen är ute i det blå. De vill konsumera världen tills det inte finns någonting kvar, utan att bry sig om någonting.

En liten gnutta hopp ger den ekologiska fond som Saario sätter in en liten summa pengar i varje månad. Primus motor för fonden är USA:s tidigare vice president Al Gore och pengarna kommer från ny teknologi inom energi-, avfallshanterings och miljösektorn.

- Bara vi ännu lärde oss att använda naturresurserna med måtta och avvärjer klimatförändringen. Förhoppningsvis är det inte för sent.

Torktumlarteori och slumpmässiga möten

Saario har en egen teori om livet, en ”torktumlarteori”. Enligt honom möter människan i livets kaos olika sorters stimulanser; människor och möjligheter. Och då man möter något som passar just din själ så nappar man tag i det.

- Jag har alltid lutat mot naturen och funderat mycket på människan och naturens förhållande. Det har varit en stor del av mig.

”Jag tycker att de som inte vill sköta om naturen är ute i det blå.”

Saario återvänder till sin barndom igen. Han berättar att han minns dofter, ljud och hur saker kändes; trädens ytor och rötterna som stack fram på stigen.

Saario upplever att hans uppgift är att vara naturens språkrör och predikant, eftersom människan sitter fast med naturen.

- Det som vi gör till naturen gör vi i slutändan också till oss själva. Om naturen mår dåligt, mår också människan dåligt. De system som vi skapar håller inte utan en livskraftig natur, må de så vara politiska, ekonomiska eller kulturella.

En ljusglimt i städerna

Dokumentärserien om naturen i städerna är fem före klar. Saario talar ivrigt om serien fast han i början inte gillade tanken om Asfaltdjungeln. Tanken på att i åratal filma i städer skrämde mannen som vanligtvis trivs i skogar och till havs.

Till sin förvåning upptäckte han en ny sak.

- Städernas natur är mycket, mycket rikare än landsbygdens enformighet, med sina åkrar och skogar. Också i Helsingfors stenigaste betongförort växer det grönt från en skåra i asfalten. Naturens kraft kan förvåna också på Domkyrkans trappa.

”Spåren av vår livsstil syns på andra håll i världen.”

Just därför säger Saario att städernas grönområden är närnatur är viktiga. Som exempel lyfter han fram planerna på att göra Helsingfors centralpark smalare eller att bygga en stormarknad vid Borgå ås strand.

- Undersökningar pekar på att naturen är bra för människan. Den helar, sköter och förebygger fast människan inte ens skulle tro på naturens kraft. Jag är själv mitt bästa i naturen.

Petteri Saario kramar en gammal ek i Kiala gård.
På Kiala gård växer stora ekar. Petteri Saario kramar en gammal ek i Kiala gård. Bild: Yle / Jyrki Lyytikkä Petteri Saario,Kiala gård,ek

I tv-serien berättar en studerande som flyttat från centrala Finland till Helsingfors hur hon kände att hon blev helsingforsare först då hon hade slagit gräftan i Helsingforsjorden.

- Det handlar om revirmarkering.

Yle sänder Asfaldjungeln-serien med start i slutet av året. Den är filmad i Helsingfors, Åbo, Tammerfors, Uleåborg, Tavastehus, Villmanstrand, Lahtis och i Saarios hemstad Borgå.

Ursprungstext: Outi Pukkila, Yle Helsinki
Översatt: Hanna Othman

Läs också

Nyligen publicerat - Östnyland