Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Kärlek i skuggan av det förflutna

Ilkka Villi och Sanna-June Hyde i Sisäistetyt teoriat rakkaudesta på Nationalteatern.
En kris i äktenskapet. På bilden Ilkka Villi och Sanna-June Hyde i Sisäistetyt teoriat rakkaudesta på Nationalteatern. Ilkka Villi och Sanna-June Hyde i Sisäistetyt teoriat rakkaudesta på Nationalteatern. Bild: Tanja Ahola Finlands nationalteater,Sanna-June Hyde,Ilkka Villi,sisäistetyt teoriat rakkaudesta

Hur många parter finns det i en relation egentligen? I Vera Kiiskinens Sisäistetyt teoriat rakkaudesta på Nationalteatern blir äktenskapskrisen upptakten till en avslöjande baklängesresa genom det förflutna.

En baklängesresa som i bästa fall tvingar två trettioplussare att växa upp.

Men öppningsscenen är lätt illavarslande. Inte på grund av det som sker utan för att vi har sett den så många gånger förr.

I ett ombonat medelklasshem med äldsta barnets leksaker drällande på golvet letar den höggravida Ida (Sanna-June Hyde) och hennes make Leo (Ilkka Villi) reda på de sista grejorna som ska med på deras resa till Paris.

Taxin tickar redan utanför dörren när Ida får syn på Leos mobiltelefon och upptäcker ett meddelande som inte kan missförstås.

Leo har ett förhållande med en annan kvinna.

Någon resa till Paris blir det ju inte. I stället får vi bevittna en explosiv uppgörelse där den kränkta hustrun ömsom smädar, ömsom kräver förklaringar medan den slokörade mannen förklarar att han egentligen bara har sökt det han saknat mest av allt hemma, att bli lite sedd och uppmärksammad.

Beprövade klichéer

En rasande hustru och en tafatt man ... Upptakten och rollfördelningen är ett klichéspäckat eko av otaliga föregångare i genren. Också aktuella sådana.

Ida och Leo för till exempel osökt tankarna till ett annat trettiopluspar, nämligen paret i Duncan Macmillans Lungs som fortsättningsvis ges både på Nationalteatern och i Klockriketeaterns uppsättning. Och när de tu småningom landar i terapeutens soffa drar också en fläkt av Lilla teaterns Mirakelmetoden över scenen.

Men Vera Kiiskinen, som också själv står för regin, har några trumfkort på hand som snart för det här upplägget ut i fräschare banor.

Snabbglimtar ur det förflutna

I Sisäistetyt teoriat rakkaudesta sätter hon tvåsamheten under lupp genom att konfrontera sina huvudpersoner med hela det erfarenhetsbagage de omedvetet burit med sig i förhållandet.

Vi inbillar ju oss ofta att vi går in i en ny relation från ett tomt bord men så är det förstås inte.

I Idas och Leos förhållande trängs många parter. Deras äktenskap ekar av nedärvda mönster och obearbetade barndomsupplevelser. Upplevelser som framför allt får Ida att söka säkerhet, kompensation och revansch på fel håll, i fel sammanhang.

Och det gestaltar uppsättningen både ekonomiskt och fyndigt.

Ur familjekretsen är det bara Idas mamma (Kaija Kiiski) som finns med i parets vardag på nutidsplanet men i korta tablåer flimrar en rad läckert fångade tidspastischer förbi som avslöjande minnesbilder ur det förflutnas familjealbum.

Irina Pulkka och Jari Virman i Sisäistetyt teoriat rakkaudesta på Nationalteatern.
Ett haltande äktenskap. Irina Pulkka och Jari Virman som morföräldrarna i Sisäistetyt teoriat rakkaudesta. Irina Pulkka och Jari Virman i Sisäistetyt teoriat rakkaudesta på Nationalteatern. Bild: Tanja Ahola Irina Pulkka,Jari Virman,Finlands nationalteater,sisäistetyt teoriat rakkaudesta

Morföräldrarnas haltande äktenskap glider förbi i en elegant femtiotalsinramning som samtidigt skvallrar om en tid då fasaden och konvenansen dikterade livsvalen medan Idas egen uppväxt präglats av föräldrarnas skilsmässa.

I barndomsminnena dyker den frånvarande och efterhand allt mer alkoholiserade fadern bara upp som en sporadisk förlängning av telefontråden.

Vem valde rätt, mor eller mormor? Eller kanske den originella tant Ingeborg som med visslande löständer sjunger den totala självständighetens lov där ur sin hinsidestillvaro?

Irina Pulkka och Jari Virman balanserar skickligt mellan komik och tragik i sina snabbporträtt av Idas familjemedlemmar och gör henne samtidigt begriplig både för sig själv och oss som åskådare.

Sanna-June Hyde har ingen lätt sits men hon lotsar skickligt sin roll genom de olika stadierna av ilska, insikt och försoning, både med sig själv och andra.

Kaija Kiiski i Sisäistetyt teoriat rakkaudesta på Nationalteatern.
Kaija Kiiski som Idas mamma i Sisäistetyt teoriat rakkaudesta. Kaija Kiiski i Sisäistetyt teoriat rakkaudesta på Nationalteatern. Bild: Tanja Ahola Kaija Kiiski,Finlands nationalteater,sisäistetyt teoriat rakkaudesta

Med Ida i fokus får Ilkka Villi och Kaija Kiiski i rollerna som make respektive mor mindre utrymme men bägge förmedlar lyhört de perspektiv som inte alltid ryms i Idas tolkning av sin uppväxt och sitt äktenskap.

Och vice versa också förstås, när alla äntligen vågar tala ut om det som de gått och ruvat på.

Vilket de dessutom gör på ett betydligt igenkännbarare sätt än i alla dessa importerade relationspjäser där verbalakrobatiken ofta stjäl showen.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje