Hoppa till huvudinnehåll

Konsertrecension: Den här veckan kan Ebbot Lundberg skaka om din själ

Ebbot Lundberg med band på scen. Pekar mot himlen.
Ebbot pekar mot den himmel som han ofta sjunger om. Ebbot Lundberg med band på scen. Pekar mot himlen. Bild: Sebastian Bergholm/Yle Ebbot Lundberg

”Ni får ursäkta mig, jag är lite stel”, flinar Ebbot Lundberg där han står under en discokula i Åbo i sin kännspaka tunika, "men jag spelade tennis med min 85-åriga pappa."

Att äldre och yngre människor gör saker tillsammans är en fin sak.

Efter jätteframgångarna med The Soundtrack of Our Lives har Ebbot deltagit i det populära tv-programmet Så mycket bättre och bildat band tillsammans med fem killar som ser ut att precis ha gått ut gymnasiet.

Ebbot inleder sin finlandsturné på ett Dynamo i Åbo som är lite onsdagsglest, drar av några låtar från albumet The Ages To Come. Håret hänger i ögonen. Låtarna är bra och singeln To be continued med texten “Here I am again, It´s a story that will never end” klingar melankoliskt och vackert men konserten skall bli så mycket bättre än så.

Det tar lite tid innan Ebbot och The Indigo Children som egentligen är bandet Side Effects kommer igång. Visuellt är det läckert, Ebbot trängs enorm och förkunnande på den lilla scenen tillsammans med musikerna som alla, marionettlikt, bär militärkappor.

The Indigo Children är ett new age-begrepp för barn med extraordinära egenskaper och det passar bra då ett överskridande, transcendent, 60-talsstråk för det mesta finns med i Ebbots musik. Indiefrisyrerna och kostymerna ger ett medvetet kusligt intryck.

Gitarrist och sångare på scen.
Gitarrist och sångare på scen. Bild: Sebastian Bergholm/Yle Ebbot Lundberg

Musiken är en ganska ospecificerbar väv av garagerock, 60-tal, punk och indiepop. Det sprakar om den helt enkelt.

Evig återkomst/Rock n´ roll will never die

Melankolin i musiken samarbetar fint med texter om att komma återkomma och lära sig av livet, om att kunna förändra sig. Jag tänker att bandet lägger fram en vacker och cyklisk livssyn som man gott kunde göra till sin egen – det är aldrig försent att ändra sina vanor.

Ebbots karriär är lång och framgångsrik. Redan på 1980-talet ledde han det röjiga och garagerocksoundande Union Carbide Production och senare alltså The Soundtracks of Our Lives som spelat i Finland otaliga gånger. Musiken har också förekommit i amerikanska tv-serier och på topplistor.

Återkomsten handlar här också om att på sätt och vis börja från början, stiga ner på en mindre scen en vardagskväll, antagligen av passion till musiken.

Omm och tinner

Ungefär i mitten av konserten börjar det hända saker, bandet får feeling. Ebbot Lundbergs röst är nämligen något alldeles speciellt – den växlar mellan mörker och ljus, mellan sammet och sandpapper, mellan yta och ett enormt djup. I ett enda skede av konserten släpper han ett uråldrigt, nästan buddhistiskt, omm-aktigt läte ur strupen som får mig att skälva.

Här möts buddism, min fantasi om mongoliska krigare som strupsjunger, källarrockare, tidsepoker som dör och föds. Men människan är alltid densamma.

Bas och gitarrspel på scen
The indigo children Bas och gitarrspel på scen Bild: Sebastian Bergholm/Yle Indigo Children

Ebbot är från Göteborg, Sveriges ruffiga framsida, en hamnstad med rocken som en naturlig del av blodomloppet. En arbetarstad med traditioner. I TV4-produktionen ”Så mycket bättre” förtjusade Ebbot det svenska folket, bland annat genom att göra en version av vänsterproggarna Nationalteaterns Barn av vår tid.

Primetime gjorde han en fantastisk tolkning där han sjöng fraserna "Är du rädd för ditt eget barn, lilla mamma/tinnertrasan vandrar mellan husen/vaktbolagen kommer snart" – de som har betalt för att jaga förortsungar.

Jag minns då jag bodde i Göteborg och satt i en kompis lilla etta och han plockade fram en vinyl av Nationalteatern och just spelade Barn av vårt tid, hur bra den lät. Det fascinerar mig att den låten också kan få rollen av veckoslutsunderhållning, men jag tänker att Ebbots charm ligger i balansen mellan förkunnare, hans råhet och vänlighet.

Ibland plockar han upp ett munspel och spelar lite. Jag gillar inte Muminjämförelser, som sällan gör annat än skapar en känsla av igenkännande, men jag kan inte hjälpa att jag kommer att tänka på Snusmumriken och hans oberoende livsinställning.

Musik att leva till

På det nya albumet gömmer sig en mängd fina låtar, och i synnerhet Backdrop people är en sådan som får mig att tänka på nätter som aldrig vill ta slut, vänskap som känns evig, ja – en låt man vill att skall komma in i ens liv i en situation som verkligen betyder något och man kan återkomma till i sina minnen.

Den påminner också om min stora soundtracksfavorit, Instant repeater 99, som de dessutom spelade på Allsång på skansen. Nå, Åbo är inte Skansen så den spelar Ebbot inte men nog Mantra slider och The Passover, vilket får publiken att spricka upp i leenden.

Band på scen
Band på scen Bild: Sebastian Bergholm/Yle Ebbot Lundberg

Då Ebbot fått upp ångan gör han vad som helst. Sjunger underbar rock, väljer de låtar som han verkar vilja sjunga, energin flödar ut honom. Bandet spelar superenergiskt och dessutom medvetna om att det skall se snyggt ut då man spelar rock. Att de plötsligt spelar The Doors Light my fire känns helt rätt. Try to set the night on fi-r-ee, det är sanslöst laddat helt enkelt. Det finns inga regler - vi alla kan göra vad vi vill, om vi vill, tänker jag.

Jim Morrisson skulle heller inte ha haft något att klaga på tolkningen och det är absolut värt att välja att lägga sin kväll på en spelning med bandet.


Ebbot Lundberg & The indigo children spelar i Tammerfors den 19.1, i Helsingfors den 20.1 och i Vasa den 21.1.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje