Hoppa till huvudinnehåll

Missfall - Era upplevelser

Mjukisängel
Mjukisängel Bild: © Scott Dumas / Alamy Stock Photo missfall,Ängel,leksaker,babyer,barnfamiljer

I Sex & Sånt pratade vi om missfall och bad i och med det er läsare att höra av er med era historier om missfall. Och visst kom det storyn! Här är dom i sin helhet. Redigerade enbart för att se till att skribenterna hålls anonyma.

Syskonet som aldrig kom

Den här historien som följer skrev jag för exakt ett år sedan. Av olika orsaker publicerades aldrig inlägget, dels för att jag var så rädd att vi skulle behöva uppleva samma sak en gång till och historien skulle upprepas. Men följande gång gick det vägen. Istället för att bara spara historien bland mina egna memoarer vill jag nu dela med mig av vår historia. För jag vet att vi tyvärr är långt ifrån ensamma, det är bara det att det talas om det allt för sällan.

"Onsdagen den sjätte november 2013 är ett datum, som kunde vara precis som vilket datum som helst. Eller nej inte riktigt, det var svenska dagen och tack vare det skulle jag komma att minnas det här datumet extra bra. Sjätte november skulle bli ett glädjens datum för oss, det datumet när vår trea var beräkad att födas. Nu blev det inte riktigt så utan den lillas resa slutade långt långt innan målet. Det var i slutet på februari, strax efter lillasysters 2-års dag som vi fick en liten överraskning att vi var gravida och väntade ett syskon till.

Allt i samma ordning som tidigare graviditeter

Både lite skärrade och fundersamma om vi överhuvudtaget skulle klara av allt detta som väntade, men samtidigt väldigt glada över ett till litet växande liv. Vi tog det till oss, svängde det till något positivt och veckorna gick. Allt förlöpte normalt, jag mådde lite dåligt och jag var väldigt trött. Allt i samma ordning som tidigare graviditeter vill säga. Jag skrevs in på mödrarådgivnigen i vecka 8, vägdes, mättes, kontrollerades och inga avvikelser. Vi bokades in på ultraljud i vecka 13 till VCS.

Vi hade ännu inte berättat åt så många om mitt tillstånd, utan vi ville vänta tills efter ultraljudet. Det brukar kännas mer på riktigt då när man ser den lilla lilla fisken som simmar runt på skärmen och det minimala hjärtat som tickar på. Dessutom minskar risken för missfall efter vecka 12.

Fostret låg väl bara lite opassligt så det var svårt att få "kontakt".

Måndagen den 22:a april hade vi inbokat ett besök hos mödrarådgivningen, jag var då i vecka 13. Ett helt vanligt besök med kontroll av hjärtljuden och dylikt inför det inplanerade ultraljudet på fredagen. Lillasyster hade jag med mig och hon for runt som vanligt i rummet och jag hade fullt upp där jag låg på britsen med att följa henne med blicken så hon inte rev hela rummet. Hälsovårdaren försökte under tiden hitta hjärtljuden men tycktes ha problem. Jag hann riktigt aldrig fundera detso mer på saken och hon försäkrade att det inte var något ovanligt att inte hitta hjärtljuden så där pass "tidigt".

Vi skickades hem med försäkran om att få komma tillbaka två dagar senare i hopp om fostret skulle ha flyttat på sig och att hjärtljuden skulle hittas lättare. Men hälsovårdaren hann ringa upp innan vi hunnit hem och efter att hon konsulterat med övriga kollegor ville hon ha mig på ultraljud redan dagen efter, bara för att försäkra oss om att allt var i vanlig ordning.

Jag är ju rätt positivt lagd och fokuserar gärna på det positiva istället för det negativa och tvivlar väldigt sällan. Så även i det här fallet. Äh, inte är det väl någon fara. Fostret låg väl bara lite opassligt så det var svårt att få "kontakt". Ultaljudet skulle säkert visa att allt var i sin ordning, inget att oroa sig för alls.

På tidag förmiddag gick jag till HVC och traskade ganska säkert in till ultraljudsläkaren och lade mig på britsen. Läkaren undersökte snabbt, tittade på skärmen medan han rullade givaren i den kalla gelén. Jag som aldrig kan tyda något av de där skärmarna fattade inte så mycket. Jag tycker mest det ser ut som myrornas krig. Inte förrän han tittar på mig och säger -Det finns nog inget liv här. Tyvärr, fostret är dött.

Jag trodde jag var mer död än levande själv också.

Ja, vad säger man då. Man säger nog inte så mycket. Allt blev bara tomt, tyst och konstigt. Som tur hade jag hälsovårdaren med mig och hon skötte snacket och jag fick koncentrera mig på att klä på mig igen och försöka hitta ut medan jag blinkade bort tårarna. Det konstaterades att fostret inte motsvarade mer än 8-9 veckor. Fostret hade alltså avslutat sin resa redan ca 4 veckor tidigare, men det hade av någon anledning inte stötts bort av kroppen (sk. fördröjt missfall). Jag fick en tid till VSC för att undersökas noggrannare och för att på medicinsk väg få kroppen att stöta bort missfallet.

Fredagen den 28:e april var dagen när vi skulle till VSC för ultraljudsundersökning. Jag fick givetvis besöka VCS, men istället befann jag mig ett par våningar högre upp blödande, med kraftiga värkar och enorma smärtor. Utan att gå in på närmare detaljer är det bland det värsta jag varit med om. Inte nog med att man under hela veckan genomgått enorm psykisk smärta och sorg över det förlorade barnet. Som "straff" skall man medicineras och genomlida fysisk smärta också.

Men som tur förlöpte allt som det skulle, även om jag stundvis tvivlade och trodde jag var mer död än levande själv också. Kroppen skötte sitt och stötte från sig de sista tecknen på att det funnits ett litet liv i min mage.

Jag vet att vi är långt ifrån ensamma att gå igenom det här. Det är just därför jag berättar min historia.

Jag vet att vi är långt ifrån ensamma att gå igenom det här. Det är just därför jag berättar min historia. Kanske kan det ge tröst åt någon annan som varit med om samma sak, kanske hamnar någon av er i vår situation i framtiden. För när man befinner sig i den här situationen, speciellt den dagen jag vankade genom korridorerna på VCS, tror man att man är ensam.

Man tror inte att det drabbar någon annan, man tror att man är ensammast i hela världen och att alla andras graviditeter lyckas. Ingen annan tvingas ta mediciner för att blöda bort det som var tänkt att bli en liten syster eller bror. Men tyvärr är så inte fallet, det är många som drabbas. Och just precis i den här situationen är det skönt att veta att man inte är ensam, det finns dom som vet hur det känns, det finns dom som har tvingats gå igenom samma sak, de finns dom som känner samma enorma sorg över att det aldrig blev som det var tänkt.

Ängel- och mjukisdjursprydnader på en byrå.
Många minns barnet som aldrig kom Ängel- och mjukisdjursprydnader på en byrå. Bild: YLE / Marcus Rosenlund äldrevård,Äldreomsorg,vård (omsorg),sorg

Det som inte dödar stärker heter det och det tror jag på. Det var helt enkelt inte meningen och det var inte vår tur. Vi har nu packat ner händelsen i våra ryggsäckar och blickar istället framåt. Men jag tror att jag alltid kommer att minnas sjätte november som något annat än svenska dagen. Säkert bleknar minnena med åren, men just idag känner jag lite extra sorg för det som inte blev."

Idag känner jag förstås inte lika stor sorg mera. Alla vet vid det här laget att det slutade mycket lyckligare nästa gång. Efter 39 lyckade graviditetsveckor fick vi vår underbara lillebror. Men visst kommer jag alltid att minnas det rättvisa livet bjöd på just då. Även om livet i allmänhet har behandlat oss väl och vi har blivit välsignade med tre fina friska barn, det är tyvärr många som kanske aldrig blir det.

Ditt kön: Kvinna
Ålder: 34

Hälsovården kunde ha skött det bättre

Jag ser ingen orsak att skämmas. Jag har haft två missfall varav det ena en tvillinggraviditet. Jag vet inte varför jag skulle vilja tala mera öppet om det, jag tror det också är en ganska privat sorg. Däremot kunde det hanteras bättre av hälsovården. T.ex. kunde man mera berätta vad som konkret kommer att hända om man konstaterar fostret dött efter en blödning börjat - att det kommer att komma ut och vad gör man då? Bara en stor klump är ganska skrämmande. Vad ska man göra med den? Det kan ju ta en vecka - det tror jag överraskar många. Och smärtan som kommer om man får medicin för att få ut allt, den var jag inte heller beredd på, som mensvärk men mycket värre.

Sen tror jag kanske inte man vill prata om det, för i dagens läge är det ju också så att man kanske inte har nån fast anställning och varför ska man tuta ut att man är gravid i andra månaden, än mindre att man fått missfall? Vill man dela sånt med kolleger? Jag tror lite stödgrupper/erfarenhetskonsulter som sjukhusen kunde ha som en reservpool för dem som vill prata etc kunde funka bättre.

Ditt kön: Kvinna
Ålder: 37

Vem pratar mer om det?

Är det vanligare kvinnor pratar om missfall i sin bekantskapskrets än att män gör det? När min fru i tiderna fick missfall, så visade det sig att än här och än där hade andra fått det när det kom fram att hon fått ett missfall. Innan man själv försökte få barn, så pratade ingen om det.

Ditt kön: Man
Ålder: 40

Vadå skam!?

Fick tidigt missfall i min första graviditet. Jag hade väldigt ont och blödde mycket. Hade sammandragningar och besökte akuten. Förstås sa de bara att jag endasr kunde vänta och se.

Nästa dag då jag var på toaletten och torkade mig och såg något litet på pappret som såg ut som ett söndrigt foster, bara några millimeter stort. Då förstod jag att det var över.

Jag var väldigt ledsen för jag upplevde redan att jag väntade ett efterlängtat barn. Jag hade ändå bra stöd från min kille och några andra nära.

Jag kommer ihåg datumet det första barnet var väntat och hur jag föreställde mig barnet skulle se ut.

En kompis sa dock att jag borde ha räknat med det för att det är så vanlig och borde komma över det, det gjorde mig väldigt ledsen. På ett nätforum läste jag att det är viktigt att inte berätta om en graviditet för tidigt för att kammen då det blir missfall är för stor. Vilken skam!? Det gjorde ont att läsa då även om jag visste att det inte var mitt fel.

Jag tycker det är mycket viktigt att folk talar om missfall, för jag kände mig ensam och dålig och började må väldigt illa. Sedan visste jag inte heller att det kunde göra fysiskt ont så pass länge.

Några månader senare blev jag gravid igen och fick ett underbart barn. Men jag kommer ihåg datumet det första barnet var väntat och hur jag föreställde mig barnet skulle se ut. Och det gör fortfarande ont ibland.

Ditt kön: Kvinna
Ålder: 27

Missfall veckan före bröllopet

Vi hade försökt föröka oss sedan juli 2015. Andra veckan i februari 2016 visade testet det efterlängtade strecket. Det blev glädjetårar, kramar och ingen av oss fick riktigt ur sig något. Bokade tid till mödrarådgivningen inom de närmaste dagarna. En vecka efter att vi fått veta att vi väntade började jag blöda. Jag blödde massor, blev förstås jätte orolig. Ringde direkt till mödrarådgivningen, men där lugnade de mig med att det är helt vanligt, inget att oroa sig för. Nästa dag när det inte slutade ringde jag pånytt, då rådde de mig att ringa till gynnen.

Den påföljande veckan var den värsta i mitt liv

De ville ha in mig direkt. Först tog ett blodprov, efter det en undersökning där det framkom att det finns vad som ser ut att vara två äggblåsor i livmodern. Allt såg bra ut, förutom blödningen då.

Nästa dag in på ett nytt blodprov, då hade värdet som visar att man är havande sjunkit med över hälften. De ringde och berättade detta åt mig när jag och maken var på besök. Kommer ihåg att jag bara bröt ihop, fick inte ur mig ett ord. Min make var även han förkrossad, men vi måste på nytt in till sjukhuset. Där blev det en gynekologisk undersökning för att kolla att allt var som det skulle, att allt kom ut själv.

Den påföljande veckan var den värsta i mitt liv, blödde så enormt mycket, värken skulle ha lämnat mig sängliggande om det inte vore för att vi skulle gifta oss den veckan.

Det har nu gått nästan ett år sedan vårt missfall, men vi är fortfarande ensamma. Vi har inte lyckats få något efterlängtat barn. Vi har dragit igång en utredning angående vår barnlöshet, blir en gynundersökning om någon vecka.

Ditt kön: Kvinna
Ålder: 23

Ena sekunden var jag gravid, andra sekunden var jag inte det.

Jag är i ett stadigt förhållande och för inte så länge sen blev jag gravid. Det var inte meningen att hända, men vi blev glada och tänkte att det var en bra tid i vårt liv att bli det. Vi visste hur osäkert det var, att man inte borde berätta för någon ännu. Men då vecka 12 kom, beslöt vi ändå att berätta för våra närmaste. Jag hade läst att det var mindre risk att få missfall efter vecka 12. På det första ultraljudet vecka 13 kunde skötaren inte hitta något hjärtljud. Missfall.

Jag trodde jag skulle svimma ännu flera dagar efteråt

Vi visste att det kunde hända, var förberedda, men tårarna rann som av sig självt. Man beskyllde sig själv på alla möjliga konstiga vis. Men det var inte vårt fel, inte kaffet jag hade druckit fast man inte borde. Det värsta var ändå att komma hem och veta att "det" man nu hade i sig måste ut, och den smärtan är någonting man sällan pratar om. Inga smärtmediciner man fick med sig hem var nog. Jag trodde jag skulle svimma ännu flera dagar efteråt, då man trodde det värsta redan gått över. Tur i oturen att vi hade berättat för våra närmaste, för de fanns även där för oss när det inte gick som det skulle.

Jag hade svårt att efteråt begripa att jag ena sekunden varit gravid, andra sekunden fanns det ingenting kvar. Skall man bara glömma att allting hänt? En del av mig ville plantera ett träd eller någonting för att minnas. Absurt. Men tiden läkte såren, hormonerna minskade från kroppen. Det blev lättare att leva med. Nu vet vi i varje fall att vi kan bli gravida och att vi vill ha barn. Vi försöker på nytt då det känns bra för oss.

Ditt kön: Kvinna
Ålder: 26

Gravid trots P-piller

Jag fick missfall vid gravid vecka 11. Jag blev gravid genom p-pillren, men vi var med min sambo överlyckliga. Jag kände ingen som gått igenom missfall, så jag tänkte naivt att sådant kan inte hända mig heller. En vecka före första ultran började jag blöda. Den måndag kvällen i juli åkte jag till jouren var jag fick höra att jag hade missfall. Några dagar efter det var jag till läkaren var jag blev undersökt och den vänlige läkaren berättade allt om missfall. Hon var jätte bra.

Jag har pratat om missfallet öppet, och många har berättat om sina missfall. Jag trodde jag var den enda i min bekantskap som varit med om det men mittiallt berättade många om sina missfall. Tre månader från missfallet, fick jag veta att jag var gravid igen, denhär gången slutade det med en baby, en fin frisk pojke.

Ditt kön: Kvinna
Ålder: 24

När plusset kommer så förväntar man sig ett barn

Samhället är likgiltigt

Jag har sju graviditeter bakom mig. Två av dessa resulterade i friska, krya barn. Men jag slutar aldrig förvånas över hur likgiltigt samhället, människor överlag är kring detta. För mig personligen fäste jag mig otroligt vid dessa "barn" trots att jag inte hann längre än till vecka 11 i de flesta fallen. Men ändå, när plusset kommer så förväntar man sig ett barn. Man börjar längta och vänta, planera och ställa om sig. När det sen inte blir något barn är sorgen inom en outhärdlig. Man känner sig misslyckad, man känner sig tom och man sörjer och saknar.

Trots det har jag alltid upplevt att när jag pratar om mina missfall, te.x med dåvarande pojkvän, som även han upplevde dessa missfall, att det är en sak som anses vara "kvinnans grej att hantera", ingen vidare medkänsla i det hela, eller med vänner/bekanta, familj, så förväntas det att man går vidare utan någon vidare tanke på det. Många gånger har jag fått kommentaren "Det var ju inte så långt gånget så det är ju bra iaf..." Som att det skulle göra min förlust mindre värd att sörja. Även inom psykiatrin så känns det väldigt "tabu" att få känna nån vidare förlust för ett förlorat foster.

Så har jag uppfattat att mina missfall har blivit bemötta. Det finns mycket att jobba på än för att hjälpa kvinnor och par igenom dessa tuffa händelser.

Ditt kön: Kvinna
Ålder: 25

Här kan du se hela Sex & Sånt -avsnittet om missfall

Läs också

Sex & sånt

Skriv till Sex och Sånt

Skriv till Sex och Sånt

Inga artiklar hittades med den valda bokstaven. Var god välj en annan.

  • Medicin och andra knep mot tidig utlösning

    Att vara närvarande under sex kan vara bättre än medicin.

    Ett medellångt samlag är kortare än Metallicas låt Nothing else matters. Så till skillnad från vad många kanske tror är det inte så att man måste hålla ut i en halvtimme för att vara ”normal”. Men kommer man för tidigt finns det knep att ta till.

  • Sex med HIV-positiv, är jag smittad?

    Smittad om jag hade sex med en som är HIV positiv?

    Jag har haft sex med en som är HIV-smittad. Hon berättade dagen efter det att vi hade sex. Är det 100% att jag är smittad, eller finns det en chans att jag inte är det?

  • Avbrutet samlag - hur stor risk att bli gravid?

    Chans att bli gravid vid avbrutet samlag?

    Min pojkvän och jag har oskyddat sex, men han drar ut den precis innan det går för honom. Hur stor är chansen att jag blir gravid då? Jag undrar också om det är möjligt för spermierna att tränga igenom trosan och in i slidan?

  • Är jag bög?

    Betyder det att jag är bög?

    Jag är en pojke i militären med ett mentalt problem. Jag har en flickvän, men jag har börjat se på andra män på ett sexuellt sätt. Jag undrar om det är normalt att i ett så här sent skede i livet inse att man kan vara bög? Men en annan sak är att jag ibland när jag står och väntar på duschturen och ser de andra duscha så är det lite genant att stå och köa med ett halv stånd på hela tiden, hur ska ja bära mig åt att kunna gå och duscha utan att behöva skämmas ögonen ur mig ... snälla hjälp mig.

  • Kan någon någonsin tycka om mig?

    Hur kan någon vara intresserad va mig?

    Jag har aldrig haft ett förhållande. Det är inte det att jag inte vill eller är intresserad, men jag har dåligt självförtroende. Ur min synpunkt kan jag inte se hur någon skulle vara intresserad av mig. Jag har många vänner, både brudar och karlar men jag lyckas inte bli mer än vän med karlarna, friendzoned. I min hjärna ser jag det som en omöjlighet att någon skulle kunna bli intresserad av mig. Hur ska jag få ett bättre självförtroende, våga testa på förhållande? Mår dåligt över detta.

  • Är jag pedofil?

    Räknas jag som pedofil?

    Jag är en 25-årig tjej som har haft sex med en tio år yngre kille. Kan jag räknas som pedofil då?

  • Var får jag undersöka min bröst?

    Får man undersöka sina bröst gratis någonstans?

    Hej, är en tjej på 21 år som undrar om man gratis får fara och kolla sina bröst? Vart far man då? Man ska ju själv kolla sina bröst efter mensveckan, men det gör man ju inte ofta. Om man är osäker kan man väl fara någonstans?

  • Varför vill alla ha sex?

    Varför vill så många ha sex med varandra?

    Hej! Jag har undrat jättelänge varför många vill ha sex med varandra hela tiden?

  • Vill ha barn - när har jag ägglossning?

    Har jag ingen ägglossning eller gör jag något fel?

    Jag är en gift tjej på 21 år som gärna skulle vilja ha barn, men det har inte lyckats. Nu är jag bekymrad över min ägglossning. De jag har pratat med vet exakt när de har ägglossning, men det vet inte jag, så jag gick till apoteket och köpte tester men varje gång jag har testat har det visat negativt. Gör jag något fel eller är det något fel på mej? Och har man ägglossning varje månad? Jag längtar efter barn!

  • Varför skäms vi över sex?

    Sexpartners, fetischer och oskuld. Allt kan ge skamkänslor.

    Sexpartners, fetischer och oskuld. Allt kan ge skamkänslor. Men varför skäms vi egentligen över sex och sexualitet? Och hur kan vi få bort skammen?