Hoppa till huvudinnehåll

Ewan McGregor och Ben Affleck skjuter över målet

Maffiakillen Joe riktar vapnet mot kameran.
Ben Affleck skjuter skarpt i Live by Night. Frågan är om han borde ha låtit någon annan sköta skjutandet denna gång? Maffiakillen Joe riktar vapnet mot kameran. Bild: SF Film Finland Oy live by night, ben affleck

Robert Redford har gjort det. Clint Eastwood likaså. Och Jodie Foster. Många är de stjärnor som framgångsrikt tagit steget från att spela till att regissera. Och just nu är Ben Affleck och Ewan McGregor aktuella med filmer de både regisserar och spelar huvudrollen i.

Även om man naturligtvis inte kan dra de genremässigt väldigt olika filmerna Live by Night och American Pastoral över samma kam så öppnar utgångsläget för likartade reflektioner.

Bägge är baserade på kända böcker, bägge bärs upp av manliga karaktärer som tvingas ifrågasätta sina val och bägge präglas av en fläkt av forna dagars klassiska Hollywoodfilm.

Som en kuriositet kan man dessutom nämna att bägge regissörer satsat på skådespelare från samma familj: Elle Fanning spelar en medelstor roll i Live by Night medan hennes syster Dakota Fanning gör en huvudroll i American Pastoral.

elle fanning poserar i 1920-tasldress.
Live by Nights Elle Fanning går i storasyster Dakotas fotspår. elle fanning poserar i 1920-tasldress. Bild: Warner bros inc. live by night, elle fanning

Ben gick bet på gangsterrollen

Live by Night innebär Afflecks fjärde regiarbete - senast handlade det om det verklighetsbaserade politiska dramat Argo som belönades med flera Oscarstatyetter 2012.

Nu är det gangstervärlden och 1920-talets förbudslagstid i Dennis Lehanes romantappning som fallit honom i smaken. Det påkostade filmpaketet är till stora delar både snyggt och välspelat - men trots det vill man inte riktigt köpa det.

Det mest uppenbara problemet är att Affleck är helt malplacerad och därtill illa regisserad i huvudrollen. Den återhållsamma nyansering han i höstas gav prov på i The Accountant är som bortblåst och ersatt av ett släpigt och styvt sätt att agera. Stundvis ter sig stackars Joe som en parodi på en gangsterboss.

Då hjälper det inte att själva inramningen är sanslöst snygg.

Vackra Sienna Miller står i 1920-tals stass på en förgylld balkong och tittar ut över rummet.
Sienna Miller går ton i ton med 1920-talsglansen i Live by Night. Vackra Sienna Miller står i 1920-tals stass på en förgylld balkong och tittar ut över rummet. Bild: © 2016 Warner Bros. Entertainment Inc. All Rights Reserved. live by night, sienna miller

Varför axla huvudrollen?

I intervjuer har Affleck hävdat att han på senare år genomgått en period då det klassiska Hollywood känts lockande och att han därför fastnade för just detta manus.

Frågan är om han borde ha överlåtit huvudrollen åt någon annan? Filmen igenom känns det som om det saknas ett filter mellan kameran och huvudpersonen. Övertydliga blickar och gester avlöser varandra medan replikerna laddas med ett patos som gränsar till det komiska.

Medan Brendan Gleeson och Chris Cooper i samma film – i regi av Affleck - levererar porträtt man faktiskt tror på så framstår Joe hela tiden mera som konturerna av en gestalt – utan själ och hjärta.

Visst låter det som en förverkligad pojkdröm att få gå från rollen som maffiaboss till att spela Batman, men här kan man inte låta bli att tänka på vad Affleck kunde ha fått till stånd om han överlåtit Joe åt till exempel Ryan Gosling?

Sammanbitna gangsterbossar on the move i gul bil.
Varthän? Ben Affleck har svårt att hitta rätt tonfall för sin huvudroll i Live by Night. Sammanbitna gangsterbossar on the move i gul bil. Bild: © 2016 Warner Bros. Entertainment Inc. All Rights Reserved. live by night, ben affleck, chris messina

Ewan på djupt vatten

Om Affleck redan är en rutinerad regissör så tar Ewan McGregor sina första stapplande steg med filmatiseringen av Philip Roths Pulitzerbelönade roman American Pastoral (1997). En färgstark visualisering av en version av den amerikanska drömmen - så som den ter sig innan den plockas isär.

Vi tar avstamp i ett pastellfärgat 1950-tal då idrottsstjärnan Swede gifter sig med den lokala skönhetsdrottningen Dawn. En söt dotter föds och allt andas idel idyll fram till den stund då 60-talsrevolten griper in och förvandlar söta Merry (Dakota Fanning) till en rabiat revolutionär som inte drar sig för att tillgripa våld.

”Vem är hon och vad har vi gjort för fel?” De desperata föräldrarna får inget svar på sina frågor och sakta går drömmen om gemenskap i kras.

Swede och Dawn promenerar genom stan.
En 1950-talsdröm på väg att gå upp i rök. Swede och Dawn promenerar genom stan. Bild: Richard Foreman ©2016,Lionsgate american pastoral

Från huvudroll till regissör

Ewan McGregor som de senaste 15 åren drömt om att få sätta sig på regissörspallen var redan i ett tidigt skede anlitad för att spela huvudrollen som Swede. Han satte sig in i rollen, drog upp konturerna för sin gestalt, förberedde sig.

Och så kom anbudet att träda in som regissör. Det är förståeligt att han tog sig an projektet utan att ge upp huvudrollen. Förståeligt - men kanske inte det bästa valet.

Det är nämligen något i helheten som skaver, något som har att göra med stilgreppet i förhållande till gestaltningen av just Swede.

Stundvis känns det som om McGregor spelar på samma strängar som han gjorde i rollen som den förälskade Christian i Baz Luhrmanns Moulin Rouge – problemet är bara att den blåögda naivitet som fungerade bra då den spelades ut mot en fullständigt överdådig bakgrund ter sig något ihålig när den spelas ut mot en hyfsat realistisk fond.

far och dotter talar med varandra på tågstationen.
Pappa Swede (McGregor) och dotter Merry (Fanning) har svårt att mötas i American Pastoral far och dotter talar med varandra på tågstationen. Bild: Richard Foreman ©2016,Lionsgate american pastoral, dakota fanning, ewan mcgregor

Det fungerar - och ändå inte riktigt

Visst blir man berörd av Swedes kamp för att nå fram till den dotter han tappat kontakten med, men det har mindre med regin och mer med intensiteten i McGregors och Dakota Fannings samspel att göra.

Nu är det ändå som om de hela tiden tog i lite för mycket, som om deras spel inte stod riktigt i samklang med den bakgrund och det stilgrepp som präglar filmen som helhet.

När det gäller såväl American Pastoral som Live by Night ligger det nära till hands att undra om inte helheten vunnit på att regissörerna satsat på att fokusera mera på stilgreppet och på vad de vill förmedla. Nu får man ett intryck av att den egna insatsen hela tiden skymt sikten för regissörsögat.

När skär det sig, när blir det för överdrivet, när stjäl huvudpersonen utrymme av de andra istället för att ingå som en organisk del i helheten?

Redford gjorde det bra

När man ser tillbaka på skådespelare som provat sina vingar i andra roller och klarat det bra så är Robert Redford ett av de namn som genast dyker upp. Och när det gäller honom är det uppenbart att de filmer som fungerat bäst varit sådana där han helt uteslutit sig själv från rollistan.

Robert Redford som nyhetsankaret Dan Rather i filmen Truth
Robert Redford är en av de stjärnor som klarat sig bra både bakom och framför kameran. Här i Truth. Robert Redford som nyhetsankaret Dan Rather i filmen Truth Bild: Finnkino oy truth

En familj som andra (1980), Milagro (1988) och A River Runs Through It (1992) är starka, helgjutna konstverk med en tydlig vision.

Med Argo (2012) lyckades även Ben Affleck alldeles utmärkt - men då var hans egen rollkaraktär tydligare förankrad i en tydlig helhet. Det var uppenbart vad filmen ville förmedla, vart den var på väg. Och då blir - av naturliga skäl - skådespelarinsatsen ofta bättre.

Nu återstår att se vilken väg Affleck och Ewan McGregor väljer i framtiden. Som regissörer.

Ewan McGregors Swede går mot kameran med en blombukett i handen.
Mot nya mål. Ewan McGregors karriär fortsätter garanterat framåt - vare sig han regisserar fler filmer eller inte. Ewan McGregors Swede går mot kameran med en blombukett i handen. Bild: Richard Foreman ©2016,Lionsgate american pastoral, ewan mcgregor