Hoppa till huvudinnehåll

Daniel Olin: Krisrapportering från Bryssel

korrekolumbild av daniel olin
Daniel Olin korrekolumbild av daniel olin korrekolumn

Häromdagen tittade jag tillbaka på min rapportering under de två händelserika år som jag jobbat som Europakorrespondent. Efter att ha ögnat igenom otaliga manuskript och artiklar så slog det mig att jag alltför enformigt och allt för ofta, ibland till och med dagligen, använt ordet KRIS i min bevakning av Europa.

En journalist ska ju använda ett rikt och varierande språk.

Egentligen började den tradiga användningen av ordet kris redan under min första dag som korrespondent.

Det var den 7 januari 2015. En tragisk dag. Satirtidningen Charlie Hebdo utsattes för ett terrordåd. Tolv av tidningens anställda dödades.

Senare har terroristerna slagit till på flera olika hela håll i Europa och terrorhotet har skapat en allvarlig säkerhetskris.

Våren och sommaren 2015 var det sedan den akuta skuldkrisen i Grekland som dominerade rapporteringen.

Och när sommaren led mot sitt slut 2015 var flyktingkrisen ett faktum.

Också 2016 krävde en hel del krishantering speciellt efter brexit-folkomröstningen som kastade EU in i enorm förtroendekris, vissa talar till och med om en existentiell kris.

Den ryska aggressionen och valet av Trump till president har dessutom lett till en ökad spänning eller på EU-språk en geopolitisk kris.

Mönstret är tydligt – kris eller kriser oavsett ämne.

Verkliga och mindre verkliga utmaningar

Samtidigt är det inte bara jag och mina journalistkolleger som ibland kanske stått för en överdriven rapportering om kris i EU.

Medskyldiga är även flera EU-ledare, som likaså målat upp nya, annalkande kriser.

Ta till exempel den nederländska folkomröstningen om EU:s samarbetsavtal med Ukraina som ordnades i april i fjol.

Inför folkomröstningen varnade kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker för att ett nej i Nederländerna kan leda till en kontinental kris. Det blev ett nej men resultatet skapade aldrig någon kontinental kris.

Svensk ordbok, definierar kris som en mycket svår situation som beror på ett sammanbrott av viktiga funktioner.

Det låter allvarligt och ännu allvarligare blir det när det för EU:s del inte handlar om en kris utan flera simultana.

Visst kan man med fog säga att tillståndet för EU aldrig varit lika kritiskt som idag. Det bråkas, det är oenighet och splittringen är djup. EU mår helt enkelt dåligt.

Men att hävda att detta är början på slutet för det europeiska fredsprojektet EU är nog ändå en överdrift.

Det folkliga stödet talar ett annat språk

För kris betyder nödvändigtvis inte upplösning eller sönderfall, speciellt inte när stödet för EU fortfarande är högt.

Ser man på EU-kommissionens senaste opinionsundersökning, den så kallade Eurobarometern, så är det få européer som vill begrava EU eller euron.

Enligt Eurobarometern stöder tre av fem EU-medborgare euron, fyra av fem är för fri rörlighet och två av tre av betecknar sig som EU-medborgare.

Det är inget dåligt betyg.

Lägg till att en stor del av de tillfrågade dessutom vill flytta mer makt från medlemsländerna till Bryssel.

EU måste ju alltså göra något rätt. Så varför denna krisretorik i EU-rapporteringen?

Vid EU-kommissionen, unionens verkställande organ, anser man att det är olyckligt att EU i så hög grad förknippas med kris speciellt med tanke på att det är främst utomstående faktorer som rubbar EU:s cirklar.

Må så vara, men samtidigt har EU misslyckats med att se över sitt eget hus.

EU:s beslutsfattare, medlemsländerna och de folkvalda EU-parlamentarikerna har inte varit kapabla att lösa dessa kriser.

Det finns brist på handlingskraft samtidigt som en gemensam vision saknas.

EU:s beslutsfattare har inte heller levt upp till det man kommit överens (som i flyktingfrågan) eller ens mangrant vågat stå upp mot högerpopulisterna.

Så länge de här problemen kvarstår är det befogat att tala om en EU-kris, eller kanske snarare EU-kriser.

Även om det riskerar att leda till ett enformigt språk i rapporteringen.