Hoppa till huvudinnehåll

Är Resident Evil 7: Biohazard en frisk fläkt för franchisen?

Resident Evil 7: Biohazard
Resident Evil 7: Biohazard Resident Evil 7: Biohazard Bild: Capcom resident evil 7: biohazard

Resident Evil 7: Biohazard kan vara början på en ny era för spelserien. Spelet skiljer sig drastiskt från sina föregångare, men är definitivt en återgång till skräckgenren.

Förstapersonsperspektiv och virtual reality

Till skillnad från de tidigare spelen utspelar sig Resident Evil 7 helt och hållet i förstapersonsperspektiv. Enligt spelutvecklarna gör detta skräckupplevelsen starkare och mer personlig; det skall inte finnas någon barriär mellan spelaren och det som händer på skärmen.

Stundvis blir det väldigt tydligt att Resident Evil 7 även är en VR-satsning. Spelet använder sig av en del småbilliga jumpscares, som säkerligen har en större effekt i VR, men de sekvenser som är rent av spöklika är mer än tillräckligt skrämmande utan VR också. Hurdan spelupplevelsen är i VR har jag inte kunnat testa, men lyckligtvis är VR-stödet mer av ett komplement än en avgörande faktor för spelupplevelsen.

Resident Evil 7: Biohazard
Fienden kommer verkligen nära inpå under stridssekvenserna. Resident Evil 7: Biohazard Bild: Capcom Resident Evil

Tråkig och oengagerad protagonist

Protagonisten i Resident Evil 7 är Ethan Winters. Han är en vanlig civil, som plötsligt blir kontaktad av sin försvunna fru Mia och beger sig iväg för att hitta henne. Det blir fort uppenbart att hon har råkat riktigt illa ut, och med tanke på att Ethan bara är en vanlig kille är det inte helt trovärdigt att han stormar in i eländet hals över huvud. När han med egna ögon vittnar transformationen Mia har genomgått verkar han även underligt oberörd.

Trots att jag, som den gedigna Resident Evil-fantasten jag är, saknar de gamla bekanta karaktärerna, som Chris (“the bicep”) Redfield och Leon med den perfekta frisyren, är problemet inte att protagonisten i Resident Evil 7 är helt ny. Det är avsaknaden av personlighet som stör mig. Förstapersonsperspektivet må bidra till en starkare skräckupplevelse, men Ethan själv verkar inte vara särskild skärrad, eller mån om att rädda sin fru, så det blir svårt att leva sig in i deras situation. Jag bryr mig helt enkelt inte om hur det går för dem.

Hillbillyhorror

Medan protagonisten lämnar mycket att önska, är fienderna i spelet riktigt intressanta. Mia har blivit tillfångatagen av en bisarr hillbillyfamilj med det äldre paret Jack och Marguerite i spetsen. Spelet börjar i familjens övergivna hus och småningom tar sig Ethan via källargångar vidare till en näraliggande herrgård. Det finns ingen väg ut, vilket eskalerar i en kurragömmalek med hillbillyn Jack som visar sig besitta övermänskliga krafter.

Till en början vet man inte mycket om den skumma familjen, men mysteriet börjar gradvis nystas upp. Ovissheten och galenskapen som råder är riktigt obehaglig, och jag är mer rädd för Jack och mutanttanten Marguerite än jag någonsin varit för en zombie.

Resident Evil 7: Biohazard
Middag hos familjen Bakers. Det serveras inälvor. Resident Evil 7: Biohazard Bild: Capcom resident evil 7: biohazard

Pussel och bekant gegga

Till en början känns det inte som ett Resident Evil-spel, men småningom börjar det dyka upp bekanta inslag. Det finns en massa låsta dörrar som öppnas med hjälp av särskild emblem man måste hitta och andra pussel man bör lösa för att göra framsteg. Man sparar med hjälp av bandspelare (tydligen är de nu lika retro som gamla skrivmaskiner), men spelet sparar automatiskt vid jämna mellanrum också, så att spara manuellt är inte längre lika avgörande. I rummen med bandspelare finns det även en container där man kan förvara grejer, eftersom man inte kan bära allt med sig hela tiden.

Hillbillyfamiljen är lyckligtvis inte de enda fienderna man råkar ut för, utan det börjar an efter dyka upp mer bekanta fiender och drypande svart gegga på väggarna. Det blir som ett kärt återseende när man stöter på de varelser som kletat den omkring sig, eftersom man kan invänta sig en strid där man har en reell chans. Inga strider är överdrivet enkla i spelet, men utan att avslöja för mycket kan jag berätta att vanliga Resident Evil-kräk inte är särskilt skrämmande i jämförelse med en besatt hillbilly…

Resident Evil 7: Biohazard.
Att irra runt i herrgården på jakt efter en utväg och lösningar på de pussel och låsta dörrar man stöter på påminner verkligen om första spelet i serien. Resident Evil 7: Biohazard. Bild: Capcom resident evil 7: biohazard

Välgjord skräck i nytt format

I sin helhet är Resident Evil 7 ett välgjort spel. Grafiken är otroligt snygg och miljöerna är detaljerade och perfekta designade för att skapa en riktigt obehaglig stämning; det är smutsigt, äckligt, blodigt och härligt. Spelar man några timmar i sträck, blir man nog så påverkad av stämningen och miljön att pulsen börjar slå lite fortare än vanligt. För det mesta är det rätt ödsliga miljöer man strövar runt i. Det byggs upp en riktigt laddad och ångestfylld stämning som sedan resulterar i rena rama människojakten.

Resident Evil 7 är det mest brutala spelet i serien. Våldet är grafiskt och både blod och inälvor sprutar. Spelet frossar så mycket i det groteska våldet och ger en sådan skildring av den vrickade familjen att det påminner mer om Texas Chainsaw Massacre och The Hills Have Eyes än ett Resident Evil-spel.

Det jag saknar i spelet är en välskriven protagonist (jag tycker faktiskt att snubben är riktigt trist, och hans fru är inget speciellt hon heller) och smidigare stridsmekanik. När man väl ska slåss känns det klumpigt, det är svårt att väja och avstånden till fienderna är ibland knepiga att avgöra. Under min första playthrough känner jag inte heller att spelet har stort återspelningsvärde för mig.

Det finns mycket att berömma med Resident Evil 7: Biohazard, men jag anser att det hade varit bättre att börja med en ny titel istället. Det här är inte Resident Evil, men det är inte direkt nyskapande heller, utan påminner till en viss grad om bland annat Outlast. Resident Evil 7 är ändå utan tvekan spelvärt och skrämmande så det förslår.

Läs också

Nyligen publicerat - Spel

  • Första veckan med Nintendo Switch och Zelda

    Hur är den? Och ska du köpa den?

    Nintendo har äntligen släppt sin nya spelkonsol Switch. Hur lever den upp till förväntningarna? Och är den värd dina pengar? Björn Karlsson på Yle Spel har levt med den en vecka nu och ger dig sina intryck på konsolen och dess nya spel. Väntan har varit lång. Kanske inte just på nya Nintendo Switch, utan på det nya Zelda-spelet som lanseras samtidigt.

  • HIFK startar e-sportlag

    Laget heter Helsinki REDS och ska tävla i spelet Overwatch.

    HIFK är först bland de traditionella finländska idrottsföreningarna med att ha ett eget e-sportlag. Laget heter Helsinki REDS och ska tävla i spelet Overwatch.

  • Datorspel är stor berättarkonst

    1990-talets äventyrsspel tål att jämföras med Hamlet.

    1990-talets äventyrsspel tål att jämföras med Hamlet. För Viktor Granö var spelen uppväxtens mest storartade kulturupplevelser. Detta omdöme får oväntat stöd i Aristoteles läror.

  • Mafia III tacklar rasfrågor

    Ras och identitet ett centralt tema i Mafia III.

    Den typiska spelhjälten är en vit man i 30-års åldern, och allt för få spelföretag vågar eller ids avvika från detta mönster. Den mörkhyade protagonisten i Mafia III är alltså ett välkommet undantag.

  • No Man's Sky – Sämre än hypen

    Det efterlängtade spelet är här, men var väntan förgäves?

    No Man’s Sky är släppt. Spelet hela internet har väntat på. Ett spel med så stora förväntningar på sig att det omöjligt kan leva upp till dem. Så hur blev det? Förväntningar är kraftfulla, så kraftfulla det har pågått ett teoretiskt krig mellan de tre rymdspelen No Man’s Sky, Elite:Dangerous och Star Citizen långt innan de alla är släppta. Vilket är löjligt.