Hoppa till huvudinnehåll

Ishavsblod – norsk dokumentär om den sista säljakten

En säljägare står ute på ett isflak med gevär i handen, i bakgrunden syns ett fartyg.
En säljägare står ute på ett isflak med gevär i handen, i bakgrunden syns ett fartyg. Bild: Koko film tromsö filmfestival

Under Tromsö filmfestival hade dokumentären Ishavsblod premiär. Den skildrar en sista jakttur ut till Västerisen för att jaga säl.

En grupp män står på däck och spejar ut över ett oändligt hav av isflak. De står där med kikaren och tittar och tittar. Och så plötsligt får en av dem syn på en grupp sälar. Mannen tar sitt gevär, siktar och skjuter.

Och nu blir det fart. En annan av männen kastar iväg sin "hakapik" och klättrar ner för relingen. Han hoppar från ett isflak till ett annat tills han når de döda sälarna. Han slår sälarna ytterligare en gång och börjar sedan dra dem mot fartyget. Där de flås och styckas.

Ishavsblod skildrar säljakt och regissörerna Trude Berge Ottersen och Gry Elisabeth Mortensen var med ombord under de två månader som jaktsäsongen för säl pågick.

De skildrar inte bara jakten utan även kulturen ombord. Besättningen och säljägarna är lite som arktiska cowboys. För det är inte ett jobb för vem som helst att hoppa runt på isflak och släpa och slakta döda sälar.

En säljägare hoppar från ett isflak till ett annat.
En säljägare hoppar från ett isflak till ett annat. Bild: Koko Film ishavsblod

Ishavsblod är en dokumentär men samtidigt också en lite av en antropologisk film. Regissörerna filmar det som sker men gör inga intervjuer med de medverkade. Filmen observerar men lämnar det till åskådaren att ta ställning.

Debatt är de ändå beredda på att filmen antagligen kommer att väcka – för det här med att jaga och döda sälar är känsligt.

När Trude berättade för vänner och bekanta om att hon och Gry planerade en film om säljakt märkte hon att folk rynkande på näsan. De visste inget om säljakt men var ändå emot det.

- När jag fick höra folk säga, varför ska man dräpa djur som är lyckliga när man kan äta djur i fångenskap, då visste jag att det inte är någon vits att diskutera.

Ett av målen med dokumentären är att visa publiken hur säljakt går till. Att sälarna först skjuts ihjäl (inte hackas eller flås levande). Men de ville också skildra en näringsgren, innan den helt försvinner. Ett jobb som få av oss egentligen känner till. Och de ville visa hur maten (sälkött) kommer på bordet.

Varför ska man dräpa djur som är lyckliga när man kan äta djur i fångenskap?

Västerisen

Säljakten sker ute på Västerisen som är ett enormt område norrom Island, mellan Grönland och Jan Mayen.

När det blåser upp till storm är det vågor stora som hus som rullar fram, då får man bara avbryta allt och åka mot Island för att söka skydd. Blir det motorstopp får du försöka fixa det själv, för inte ens räddningshelikoptrar klarar av att flyga så långt ut.

Men när sedan solen skiner, havet är stilla och himlen är klarblå är det hisnande vackert.

Espen och hans kolleger står på däck och spejar efter sälar.
Espen och hans kolleger står på däck och spejar efter sälar. Bild: Koko Film ishavsblod

Sol och is och blod

Det visuella är det som stannar i minnet. Det är så oerhört vackert och samtidigt väldigt blodigt.

Trude och Gry har inte ryggat tillbaka för att visa hur blodigt säljakt är. De här bilderna, med solen som glittrar i havet och på isflaken, en man som hoppar från isflak till isflak och drar en död säl efter sig, som lämnar djupt röda blodspår efter sig.

Om du ska äta kött så är det viktigt att veta hur det går till säger Gry och Trude. Vi vill inte avstöta och göra det hemskt utan visa fångsten så som den är, men så att folk orkar se.

- Vi visar jakten på ett respektfullt sätt på samma sätt som jägarna också har respekt för de sälar man jagar.

Ishavsblod har inget onödigt frossande i blod. Trude och Gry har klippt filmen så att de gradvis visar mer och mer av de här blodiga scenerna, så att du som åskådare hinner vänja dig, samtidigt som det också blir en väldigt realistisk skildring.

En tradition som nu försvinner

Både Trude och Gry vill med dokumentären också lyfta fram sälfångstkulturen. Att det är fråga om en tradition som nu håller på att försvinna.

EU förbjuder idag import av sälprodukter och den globala uppvärmning gör att isen försvinner. Och därför hoppas Trude och Gry också på en diskussion kring själva traditionen.

- När man stänger dörren till gammal kultur är det svårt att få den tillbaka, påpekar de. Den gamla kaptenen Bjørne Kvernmo har varit ute på havet i över 40 år. Den erfarenhet och kunskap han har kan man inte hämta tillbaka ifall man lägger locket på.

Bjørne arbetar numera med att köra turister och filmgrupper och fartyget är ombyggt till att fungera inom oljevärnet.

Kapten Bjørne står på däck och spejar efter sälar med kikaren.
Kapten Bjørne spejar efter sälar. Kapten Bjørne står på däck och spejar efter sälar med kikaren. Bild: Koko Film ishavsblod

Det dokumentärfilmen ger mig är en inblick i en arktisk värld, hur det är att leva så tätt inpå naturen, att vara så beroende av väder och vind. Att sälfångst kanske inte heller förtjänar sitt dåliga rykte.

Men det är också här som filmens svaghet kommer fram. Om det här är en tradition som borde bevaras så skulle jag vilja veta mer om hur samhällsdiskussionen går i Norge? Eller handlar det bara om en naturlig utveckling (eller avveckling) av en näringsgren som blivit föråldrad? Och som den globala uppvärmningen sätter punkt för.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje