Hoppa till huvudinnehåll

Är sorgen en nyckfull kråka?

Författaren Max Porter.
Max Porter gestaltar sorgearbetet i en familj via en kråka. Författaren Max Porter. Bild: Lucy Dickens Max Porter

Är sorgen ett enda trasselsudd av skrik, snor och svärta? Eller är sorgen som ett ömt blåmärke och en stilla molande värk?

Det kan vara svårt att sätta ord på sorgen, än mindre att berätta hur den tar sig uttryck eller ser ut.

I den engelska författaren Max Porters debutbok Sorgen bär fjäderdräkt tar sorgen konkret gestalt i en kråka.

Den bångstyriga och självsvåldiga kråkan blir en mångskiftande sorgfågel som bevakar och vakar över en familj i sorg. En sorgfågel lika nyckfull och gäckande som sorgen själv.

Rutiner och vardagens låtsasordning

I Sorgen bär fjäderdräkt möter vi en pappa och hans två pojkar i ett tillstånd av akut sorg – mamman i familjen har nyligen dött och vardagen ter sig såväl obegriplig som ogripbar.

För familjen gäller det dels att tackla den egna sorgen, dels att förhålla sig till välmenande släktingars, vänners och grannars sorg.

När begravningen är över och alla ”mitt varmaste deltagande” klingat ut står den decimerade familjen och vacklar.

Det blir viktigt att hålla fast vid ”dagarnas låtsasordning” för att inte tappa greppet, att ty sig till rutiner för att upprätthålla någon form av regelbundenhet i tillvaron – eller som pappan uttrycker det:

”Jag tänkte att den huvudsakliga konsekvensen av att hon var borta kanske skulle bli att jag slutgiltigt fastnade i rollen som organisatör; en minneslistskrivande utprånglare av tacksamhetsklyschor, en robotaktig konstruktör av rutiner för småbarn utan mamma. Sorgen kändes fyrdimensionell, abstrakt och vagt bekant. Jag frös.”

Pärmbild till Max Porters bok "Sorgen bär fjäderdräkt".
Pärmbild till Max Porters bok "Sorgen bär fjäderdräkt". Bild: Etta förlag Max Porter,kråka,Ted Hughes,sorg

En sorgeätare och räddande ängel

Med ett brak och ett svisch landar så kråkan i hallen som fylls av en ”dunst av förfall, en söt pälstät stank av nyss utgången mat, och mossa, och läder, och jäst.”

Likt en annan Mary Poppins kungör kråkan klart och tydligt att hen kommer att stanna hos familjen tills hen inte längre behövs.

Kråkan blir en sorgeätare, en ”vän, ursäkt, räddande ängel, skämt, symtom, inbillningsfoster, vålnad, krycka, leksak, fantom, munkavle, analytiker och barnvakt.”

På många sätt är kråkan en sinnebild för familjens sorg – en projektionsyta och en spegelbild, en psykolog och en biktfar, men också en slaskhink och en mental boxningssäck som man kan stånga sig mot när saknaden tar överhanden.

Sorgens olika schatteringar

I all välmening och i brist på annat att säga kan folk få för sig att trösta den sörjande med sådant som att ”man behöver lite tid”, ”att sorgen går över” och att ”det är dags att gå vidare”.

Pappan konstaterar krasst att det han behöver är ”tvättmedel. lusschampo, fotbollsklistermärken, batterier, bågar, pilar” samt Shakespeare, Sjostakovitj och Howlin’ Wolf.

Max Porter förlorade sin far när han var 6 år gammal och ”Sorgen bär fjäderdräkt” bottnar i en vilja att vidga vår syn på sorgen och våra eventuella invanda föreställningar om hur man bör tala om sorg och saknad:

”- Jag har aldrig gillat hur sorgen förväntas vara. Jag tycker inte om tråkiga begravningar, kondoleanser och att man på ett mekaniskt sätt förväntas ”gå vidare”. Jag ville skapa en romanfigur som sa ”fuck you” till allt sådant och i stället uppmuntrade de sörjande att röja och leka och berätta historier. Att tillåta sig att vara arga och löjliga men framför allt sanna” konstaterar Max Porter i en intervju för Annina Rabe i tidningen Vi Läser.

Sorgen bär fjäderdräkt är svår att definiera och att katalogisera.

Berättelsen växlar mellan olika perspektiv och olika röster i en historia som kan karakteriseras som roman, fabel och drama i ett paket.

Tilltalet och tonfallet är avväpnande och trösterikt.

Sorgens olika schatteringar skildras än med än med dråplighet och drama, än med värme och vemod, än med humor och ironi.

Dialog med Ted Hughes kråka

Pappan i familjen är författare och sysselsatt med en bok om poeten Ted Hughes och dennes diktsamling Kråkan – ett verk som tar plats som undertext och bollplank i Max Porters berättelse.

Ted Hughes skrev sin diktsamling åren efter att hans hustru Sylvia Plath begått självmord. Diktverket utkom 1970, dvs. året efter att också hans andra livskamrat, Assia Wevill, begått självmord.

Där Ted Hughes kråka är en rasande gestalt som förbannar Gud och hela skapelsen ter sig Max Porters kråka mer gränslös och respektlös - en trickster som gäckar oss och som är full av motsättningar, precis som sorgen.

Ted Hughes har sagt att hans kråka är en varelse som kom till som Guds mardröm, en skepnad som står utanför det som Gud skapade när han skapade mannen. I hans tolkning är kråkan ett slags ”extraman”, en skuggman.

CROW - written and read by Ted Hughes from Yoav Segal on Vimeo.

I ett flertal intervjuer har Max Porter vittnat om hur Ted Hughes diktverk och författarskap betytt mycket för honom under årens lopp, och Sorgen bär fjäderdräkt blir på sätt och vis en hyllning till Ted Hughes kråka.

Man behöver givetvis inte ha läst Ted Hughes Kråka för att ha behållning av Max Porters bok, men för egen del tycker jag det är spännande och berikande när ett nyare verk går i dialog med ett äldre verk – det öppnar upp för olika läsningar av båda verken och kan i bästa fall ge ett bortglömt eller åsidosatt verk nytt liv.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje