Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Glada, Ada och den mystiska främlingen

Onneli och Anneli (Lilja Lehto och Aava Merikanto) står invid ett fång med solrosor och håller en röd katt i famnen.
Onneli och Anneli (Lilja Lehto och Aava Merikanto) står invid ett fång med solrosor och håller en röd katt i famnen. Bild: Heli Sorjonen Aava Merikanto,lilja lehto

Den tredje filmen i serien om Onneli och Anneli (Ada och Glada) är söt och glad och gullig och varm men intrigen är i tunnaste laget.

Onneli, Anneli ja salaperäinen muukalainen eller Glada, Ada och den mystiska främlingen är den tredje filmen om de två flickorna som lever tillsammans i ett vackert blått hus och råkar ut för olika händelser som de tillsammans med andra försöker lösa.

Filmen är baserad på Marjatta Kurenniemis barnbok Onneli, Anneli ja orpolapset (1971) och regissören är densamma som i de två tidigare filmerna, Saara Cantell.

Rädda barnhemsbarnen

Ada och Glada (Lilja Lehto och Aava Merikanto) upptäcker en dag ett nytt hus vid Rosengränd, ett hus med skylten Barnhem. Roligt, tänker både flickorna, ett hem med och för barn. Men de får snart tänka om.

Föreståndaren Minna Pinna (Jenni Korander) kräver raka led och marschtakt och tilltalar barnen enbart som siffror och inte med deras namn. Att leka kan vara farligt och att läsa böcker eller fantisera är slöseri med tid och energi.

Den stränga föreståndaren Minna Pinna (Jenni Kokander) står i sovsalen och skriker upprört då ett av barnen rymt från barnhemmet.
Minna Pinna är inte glad när hon märker att en av barnen rymt. Den stränga föreståndaren Minna Pinna (Jenni Kokander) står i sovsalen och skriker upprört då ett av barnen rymt från barnhemmet. Bild: Heli Sorjonen Jenni Kokander,glada, ada och den mystiska främlingen

Det finns så mycket som är viktigare, som till exempel städning.

Men Pekki (Aarni Rämö) han klarar inte av att bo på barnhemmet, så han rymmer och hamnar hos Glada och Ada. Tillsammans försöker de sedan hjälpa och rädda de andra barnen.

Barn och vuxna gör saker tillsammans

Det här är en film där barnen är hjältarna medan de vuxna för det mesta skildras som lite småtassiga (utom Minna Pinna som är smått galen i sin frenetiska önskan att hålla ordning och reda).

Trots att Glada och Ada är huvudpersonerna är det ändå väldigt lite de gör i filmen. Det är mer barnhemspojken Pekki och de andra vuxna som för handlingen framåt.

Det finns få konflikter, speciellt mellan barn och vuxna (Minna Pinna är det enda stora problemet som ska lösas). Här är istället de vuxna alltid närvarande för Ada och Glada och kan komma men hjälp och råd. Och det är kanske här charmen ligger, i det enkla och vackra.

Ada och Glada tillsammans med systrarna Tingelstina och Tangelstina håller i en kruka med en magiska blomma.
Ada och Glada tillsammans med systrarna Tingelstina och Tangelstina håller i en kruka med en magiska blomma. Bild: Heli Sorjonen Elina Knihtilä,Aava Merikanto,Kiti Kokkonen,lilja lehto

Gullig och rar

Den värld som filmen bygger upp är otroligt vacker och men innehåller en del magiska saker. Som till exempel systrarna Tingelstina och Tangelstina (Elina Knihtilä och Kiti Kokkonen) som odlar de mest underliga blommor. Eller Tummetottarna som är till stor hjälp för att de är så pyttesmå.

Det är en sagovärld vi befinner oss i där det mesta är gulligt, vackert och väldigt rart. Det är också det som känns bäst, att få tillbringa en stund i en värld som är vacker och lugn.

Det blir aldrig skrikigt eller flåsigt, det blir inte särskilt farligt och det blir heller aldrig riktigt spännande. Tyvärr är intrigen ganska tunn och regin känns ibland väldigt styv. Att se filmen är därför mer en skön upplevelse.

Glada och Ada och hunden Vakt på trappan till deras hus.
Glada och Ada och hunden Vakt på trappan till deras hus. Bild: Heli Sorjonen Aava Merikanto,lilja lehto

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje