Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Ljus i natten - Aki Kaurismäki i högform

Khaled (Sherwan Haji) sitter på en säng i en flyktingscentral och ser ut genom fönstret.
Syriern Khaled (Sherwan Haji) blickar ut mot ett Finland som inte vill veta av honom i Aki Kaurismäkis Toivon tuolla puolen. Khaled (Sherwan Haji) sitter på en säng i en flyktingscentral och ser ut genom fönstret. Bild: Malla Hukkanen / © Sputnik Oy sherwan haji

Med den andra delen i en planerad trilogi om hamnstäder visar Finlands internationellt mest kända regissör att han fortfarande har något att säga. Och att han vet exakt hur han skall göra det. För att nå både hjärna och hjärta.

Ett skepp kommer lastat i den finska natten. Lastat med kol och hemligheter. När det lägger till i hamnen kan vi i allt det svarta småningom urskilja ett ansikte - och slutligen en hel gestalt.

Det är dags att välkomna Khaled (Sherwan Haji). På flykt från sitt hemland Syrien har han efter diverse strapatser i olika länder nu nått Finland. Inte för att han ville just hit, det bara blev så. Det enda han egentligen vill är att bli återförenad med sin syster Miriam.

Ja, och så vill han leva. Förstås.

En utsträckt hand

Men för att få leva i just Finland krävs det först en långdans via olika myndighetsinstanser som skall undersöka hur farligt det egentligen är i Syrien. I just hans fall.

Inte särskilt farligt alls - om man får tro dem som vet bäst.

Khaled väljer att ta sitt öde i egna händer och får stöd från både väntat och oväntat håll. En anställd (Maria Järvenhelmi) på flyktingförläggningen vilseleder förföljarna, hans irakiske ödesbroder Mazdak (Simon Al-Bazoon) hjälper honom att hålla kontakt med yttervärlden och restaurangägaren Wikström (Sakari Kuosmanen) ger honom ett jobb.

När han väl tjänat en slant är han inte sen att lägga en - eller fler- i en tiggares mugg. Eller i en gatumusikants gitarrfodral.

För i Kaurismäkis värld är det fortfarande de utstötta som är snabbast då det gäller att sträcka ut en hand till sina medmänniskor.

Khaled (Sherwan Haji) Mazdak (Simon Al-Bazoon) och Wikström (Sakari Kuosmanen) sitter i en gammal bil och tittar rakt fram.
Tre män i en bil. Khaled, Mazdak och Wikström är en udda trio - men nog så effektiv Khaled (Sherwan Haji) Mazdak (Simon Al-Bazoon) och Wikström (Sakari Kuosmanen) sitter i en gammal bil och tittar rakt fram. Bild: Malla Hukkanen, © Sputnik Oy Sakari Kuosmanen,simon al-bazoon

Mjukt - men med sting

Toivon tuolla puolen bjuder på alla tänkbara element som man förknippar med Aki Kaurismäkis filmspråk. Dialogen är sparsam, blickarna talande, skådespelarna dämpade, scenografin stram, bilderna välkomponerad och låtarna betydelsebärande.

Här smetar man inte musik över bilderna för att förhöja eller understryka känslor, nej, här fyller musiken en funktion såväl dramaturgiskt som innehållsmässigt.

Och så har vi humorn. Den underfundiga, träffsäkra och avväpnande. Den som får en att skratta högt åt det absurda, det brutala, det sorgliga. Här skämtar man om ensamhet, fattigdom och utsatthet utan att det blir vare sig billig eller osmakligt.

Det är bara väldigt mänskligt.

Vill man hitta en svag punkt i det emotionella bygget kunde man kanske nämna valet att låta en mängd kända kulturprofiler flimra förbi. Regissören Dome Karukoski spelar aggressiv rasist medan Jörn Donner och Jukka Virtanen dyker upp vid ett pokerbord.

Och Hymyilevä mies -regissören Juho Kuosmanen får åka buss i en central scen.

Roligt? Nja, inte speciellt. Och någon djupare innebörd är svår att uttolka ur något som mest ter sig som en småfinurlig lek.

En bild säger mer än många ord

Småfinurligt är däremot inte Kaurismäkis bildspråk som alltid varit utstuderat och ytterst personligt. På samma sätt som en Roy Andersson har han utarbetat egna koder och färgskalor, egna bildkompositioner och en speciell rytm.

Tidsmarkörer från det förflutna duggar fortsättningsvis tätt. Hans filmer är antagligen de sista utposterna för skrivmaskiner, grammofoner och gamla kassaapparater. Och så lyckas han med konststycket att använda möbler från 1940 och 50-talen utan att det känns vare sig hippt, retro eller coolt.

Här framstår de bara som konkreta påminnelser om ett liv som levts - och om ett ständigt kretslopp.

Just denna gång fungerar de efterkrigstida vibrationerna i vissa interiörer extra bra eftersom de utgör en slags bryggor tillbaka till ett annat Finland och en annan värld. En värld som också präglades av krig, men som genomsyrades av en kollektiv vilja att bygga upp, satsa på framtiden.

Möblerna har överlevt - men hur är det med framtidstron?

Khaled (Sherwan Haji) sitter vid ett bord och blir serverad soppa, vid bordet sitter även Wikström (Sakari Kuosmanen) och runtom står tre personer och ser Khaled.
Khaled (Sherwan Haji) sitter vid ett bord och blir serverad soppa, vid bordet sitter även Wikström (Sakari Kuosmanen) och runtom står tre personer och ser Khaled. Bild: Malla Hukkanen / © Sputnik Oy Sakari Kuosmanen,Janne Hyytiäinen,Ilkka Koivula,nuppu koivu

Tendentiöst - inte patetiskt

Den kultförklarade auteuren Kaurismäki sticker inte under stol med att han har en agenda, ett budskap. Han är inte rädd för att uppfattas som tendentiös. Och när man ser sig om i världen kan man inte annat än tacka och ta emot. Vi måste uppenbarligen få flyktingproblematiken personifierad och vår egen position definierad. Om och om igen.

Och Kaurismäki lyckas göra det med kärlek och humor, utan patetiska övertoner och klumpiga pekpinnar.

När kvinnan som förhör Khaled med tanke på ett potentiellt uppehållstillstånd undrar hur han kunde ta sig över så många gränser på sin väg från Syrien så svarar han:

"Det var enkelt. Det var ingen som ville se oss." Och senast då blir det uppenbart att det är just dessa osynliga människor som befolkar Toivon tuolla puolen - de som finns mitt ibland oss utan att vi ser dem.

För att det är så jobbigt med folk som är fattiga, sjuka, annorlunda. Man kan ju rentav drabbas av en känsla av att man borde göra något för dem. Och sådant orkar man inte med. Det får någon annan fixa.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje