Hoppa till huvudinnehåll

Utan alkohol, ingen countrymusik

Sångaren Courtney Marie andrews står i en öken med kaktus bakom.
Andrews i öken Sångaren Courtney Marie andrews står i en öken med kaktus bakom. Bild: Loose music Courtney Marie Andrews

Utan alkohol, ingen countrymusik. Man är för stunden mindre ensam då man vädrar sina känslor för bartendern som häller upp ett glas starksprit.

Courtney Marie Andrews, 26 år gammal, har beskrivits som en av countryns framtidsnamn. På hennes senaste album Honest Life sjunger hon historier som hon hört då hon jobbade med att servera dricka på barer i nordvästra Amerika.

I en intervju berättar hon att fulla människor älskar att berätta om sina innersta känslor och visst är det ju så att man gärna knyter upp bandet på tungan då man är lite på lyran.

Människan är en varelse som gärna blir lyssnad på.

Direkt då jag hörde Andrews så lyssnade jag till lite extra och förstod att hon är en artist som direkt når fram till mig. Rösten är ren och klar, melodierna enkla och fina och tonerna marinerade i melankoli. Min pojke konstaterade lite förvånat att ”det här är ju vackert”, vilket är ett sällsynt erkännande. Courtney Marie Andrews sjunger ingen gubbcountry utan har skrivit tio fina melodier med texter som stannar kvar i en.

En del av Andrews låtar handlar om hennes erfarenhet av att växa upp som kvinna, om sorger och passion och har ett tydligt universellt eko.

Som ung hade hon dessutom ett feministiskt punkband läste jag på hennes instagram.

Amerikalängtan

Låtarna ekar hemlängtan, hon skrev skivan då hon vistades i Belgien. Då jag jobbade på x3m så gjorde vi ett inslag om huruvida Belgien var världens sämsta land. Det är ändå inte Belgiens uselhet som triggat Andrews – hon uttrycker sin längtan efter det liv och de människor hon känner bäst, amerikanerna med sina ledsamma låtar.

- Cause I´m a little bit lonely, a little bit stoned. and I´m ready to go home, sjunger hon.

Just nu verkar hela Europa ha drabbats av en amerikaneuros i och med president Trump. Historierna i Andrews låtar springer ur den amerikanska arbetarklassen – den vanliga amerikanen, ett gäng som europeerna verkar ha svårt att förstå sig på.

Countryn som genre skildrar, då den är som mest autentiskt, just de här människorna – deras enkla liv, dygder som ärlighet, familj och arbetsamhet.

Livet slirar ibland

Arizonabon Andrews flyttade hemifrån redan som 16-åring och reste runt och spelade på barer. Hemma är hon ändå i nordväst och också om hon alltid sågs som flickan som spelade musik medan resten av människorna knegade på så förenas de av just viljan att leva ett hederligt liv.

Countryn och Courtney Marie Andrews är mycket förstående för att man ibland slirar lite, det tar tid för vissa människor att växa sjunger hon.

Tålmodigheten är en bra egenskap. Den är ett sätt att visa kärlek och själv har jag alltid gillat hur outsidern respekteras i countrygenren utan att fördöma henne – trots bilden av de amerikanska småstäderna som konservativa och normstränga.

Countryn förenar såväl liberal som konservativ och då Andrews sjunger ”for all the ugly americans, now I feel like one of them” så tänker i alla fall jag att det är de där fula amerikanerna som stått för den vackraste musik jag vet och det här albumet hör verkligen dit.

Att vara amerikan är dessutom ett begrepp som för amerikanen är laddat med goda värden oavsett var man står politiskt. Det är intressant att det är just amerikanskhet eller relaterade begrepp man tar till då man till exempel motsätter sig en presidents politik.

Texasgruppen Dixie Chicks sade sig skämmas över att komma från Texas under George W. Bushs tid, något som fick folk att bränna gruppens album. För bägge vad texasheten ändå något som stod för goda värden.

albumkonvolut av ett ansikte
Konvolutet Honest Life albumkonvolut av ett ansikte Bild: Loose music Courtney Marie Andrews

Krogens värme

Man förstår det ena och det andra genom att lyssna på country som sagt, och jag vill återkomma till suputen. Det är en person med låg status i våra offentliga diskussioner, en som förstör hus och hem, belastar vården och slåss på gatan.

Den värme som kan finnas på en krog, den ensamhet som blir lite lättare att bära tillsammans och den press som släpper då man får tala om sina innersta drömmar om kärlek och en bra plats att vara på är något vi alla delar.

Kanske det kan hindra oss alla från att kasta den första stenen. Vi är alla så jävla sårbara, tänker jag då jag lyssnar, medveten om att det låter klyschigt.

Men sant är det hursomhelst.

Nå, jag vet inte hur länge den här musikaliska förälskelsen håller men det här är verkligen en artist som det lönar sig att ge en chans.

Musiken sägs låta som Joni Mitchell och det finns ett underbar himmelsk sug i den – då hon öppnar rösten så tycker jag att mina mentala moln skingrar sig och trots att livet förblir precis som det är, hårt ibland, så skimrar och glittrar det som sol över drivor av ren snö.