Hoppa till huvudinnehåll

Möt människor på slöjdkryssning

Passion, kreativitet och terapi. Därför handarbetar vi.

En lördag i januari samlades 300 människor på en slöjdfestival som hölls på färjan mellan Vasa och Umeå. Människor med olika bakgrund och ålder som förenas av passion för handens arbete. Vi frågade varför?

- Emil i Lönneberga var min stora förebild -

Jag började snickra som 5-åring då jag fick min första kniv. Det var pappa som lärde mig grunderna. Vi bodde ute i skogen och det fanns inte så mycket att göra så vi satt och snickrade om kvällarna. Emil i Lönneberga var min stora förebild.

För mig är hantverkandet rogivande. Jag var utbränd och inne i en depression för två år sedan, hade just slutat med mitt eget företag. Då återupptog jag snickrandet och jag tror att det hjälpte mig ur depressionen. Jag varvade ner och hittade mig själv igen.

Ett hantverk är speciellt betydelsefullt för mig! Jag hade en flickvän som jag var väldigt förälskad i då jag var 17 år. Jag har ganska svårt att uttrycka mina känslor men kan göra det genom hantverkandet. Jag ville få ut mina känslor och råkade hitta en stor planka som jag började karva i. I tre månader höll jag på och karvade i samma planka. Det blev till en tavla föreställande en papegoja som sitter i ett fönster och tittar på solnedgången över havet. Den hänger fortfarande på väggen, jag är otroligt stolt över den. Och flickvännen är numera min fru.

Andreas Söderlund

- Min dröm är starta ett företag, ha ett eget brand -

Jag har alltid vetat att jag vill vara kreativ och jobba med händerna. När jag var typ 7 år såg jag en modevisning av min favoritdesigner Valentino på tv. Det var då det klickade.

Handarbete är ett sätt att uttrycka mig själv och glädjen att vara kreativ. Det är avslappnande och ger stor tillfredställelse - att gå från en idé jag har på ett papper till färdig produkt.

Min dröm är starta ett företag och ha ett eget brand.

Tina Kalhori

- Inte kan man titta på tv utan en stickning -

Vi har handarbetsintresset i släkten, jag har alltid sett folk göra saker själv. Handarbetandet går många generationer bakåt i både mammas och pappas släkt. Jag träffade aldrig min mormor som var handskmästare men jag har kvar ett par handskar som hon gjort.

Dagens arbetsliv är ganska abstrakt, därför känns det bra att hantverka. Då man har kunskap att göra saker själv skapar det också ett slags oberoende gentemot andra.

Jag är en orolig människa, det måste hända något hela tiden. Jag kan inte sitta stilla och t.ex. titta på tv utan att ha ett handarbete i händerna.

Ett av de mest betydelsefulla hantverken för mig är några smycken som min pappas morfar har gjort. Han var guldsmed. Av mina egna hantverk är jag mest nöjd över hundbäddarna jag gör. Dom slits snabbt och då fixar jag bara nya.

Outi Lennes

- Jag brukar prata om ett sorts slöjdflow -

Mitt intresse kom från skolan, jag har haft det ända sedan lågstadieålder. Ända sedan jag var liten har jag allltid fixat saker tillsammans med min pappa.

Det viktigaste för mig är att se vad jag har gjort. Det är en stor tillfredsställelse att lyckas med något. Jag brukar prata om ett sorts slöjdflow. När jag skapar, hör och ser jag inte något annat än det jag har för händerna.

Mina viktigaste grejer är sådana som jag har nytta av. Jag har tex byggt en verktygslåda år 1996 som jag fortfarande har kvar. Det är en låda som är fylld med ett baskit av verktyg. Den har följt med mig i över 20 år nu.

Roland Wahlsten

- Jag brukar kalla det för kinestetiskt lärande -

Både min mamma och min mormor gjorde mycket med händerna. Det känns som att jag som liten alltid var klädd i något som mamma hade sytt. Och det har fortsatt, som ett arv. Den här tunikan som jag har på mig har jag sytt själv.

Handarbete är terapi för mig. När jag t.ex. jobbar med keramik är det som om stressen rinner av mig. Jag måste koncentrera mig och lyssna till vad leran vill att jag skall göra.

Stickning är ett bra sätt att vara social. Det är också ett bra sätt för familjen att få med mig i soffan. För mig är processen viktigare än själva resultatet. Jag är en ganska spretig person men när jag sysslar med hantverk fokuserar jag min energi. Jag lyssnar och lär mig också bättre när jag stickar. Jag brukar kalla det för kinestetiskt lärande. Det jag hör när jag stickar stannar liksom inne i stickningen. Konstigt va, men det är så jag fungerar.

En grej som är väldigt betydelsefull för mig är en julkalender från 40-talet, gjord av tändsticksaskar. Den är gjord av min mormor och nu har jag fått ärva den. Vi använder den fortfarande.

Kati Källman

- Jag väver in tankar i mina plagg -

Mina vänner och min farmor och mormor inspirerade mig till att börja handarbeta. Mitt intresse kom väldigt sent, jag var över 30 år när jag började.

Handarbete är meditation för mig. Det är fenomenalt för att minska stress. Jag väver in mina tankar i plaggen och fastnar sällan i något som oroar mig. När min son var på blindtarmsoperation stickade jag ett par sockor till honom. Alltid när jag ser sockorna tänker jag på det där. Hantverk blir på så sätt till minnen.

Jag skulle inte köpa saker så som jag gjorde förr. Numera värdesätter jag handarbetet och är också beredd att betala för kvalité.

Handarbete är också socialt. Vi är en grupp på 26 kvinnor som samlas för att handarbeta.

Jag har ett par sockor som jag stickade på sjukhuset då min mamma var på cancerbehandling. Sockorna har blivit viktiga för mig. De är ett par regnbågsfärgade, helt crazyiga sockor. Det var de första sockorna jag stickade själv, utan hjälp. Jag stickade in all min oro, allt mitt hopp, alla mina önskemål och alla tankar jag inte ville tänka.

Det är lite tudelat att använda de där sockorna. Min mamma fick ett par likadana sockor från en trevligare resa. Idag är hon frisk.

Tina Storsjö

- Jag är lite av en tygoman -

Jag är väldigt färgfixerad och öppen för färger i naturen, något jag fått från min far. Som 14-15-åring vaktade jag barn hos en familj där mamman handarbetade. Det var hon som gav mig gnistan till handarbetandet. Jag är en väldigt pedant hantverkare och sysslar med allt - syr, stickar, väver, gjuter i betong och gör fotokort.

Skapandet ger mig välbefinnande och glädje. Jag känner en rofylldhet när jag handarbetar. Jag kan inte sitta och läsa en bok, jag måste göra något och se ett konkret resultat.

Jag värderar inte mina egna saker så mycket men däremot får jag beröm för det jag gör. Jag är lite av en tygoman.

Kristina Kröger-Lundström

- Jag tänker väldigt mycket på att skapa hela tiden, mycket mer än jag gör -

Mitt hantverksintresse kom ursprungligen från att vi pysslade i skolan. Men nu på senare tid är det mitt historieintresse som har fört mig in på hantverk.

Jag ville lära mig hur man syr medeltida kläder. Just nu syr jag mest 1700-talskläder från Karolinertiden. Vi är ett gäng som träffas och går ut i skogen och försöker återskapa den där historiska tiden.

Jag är också slöjdlärare. Känslan när något får växa fram, något som är olikt allt annat, är alldeles speciell. Det är som att skapa ur intet. Det är förstås ens kreativitet som är källan men det blir synligt först då hantverket vuxit fram.

Jag tänker väldigt mycket på att skapa, mycket mer än jag slutligen förverkligar. Jag har tänkt nångång, att om jag kunde koppla in mig själv i en maskin som skapar allt det jag har tänkt på länge, då skulle jag ha väldigt många saker.

Just nu har jag på gång en 1700-talsrock som jag har jobbat mycket länge med. Konstruktionen av den tog lång tid och blev som en triumf för mig. Jag vill inte räkna hur många timmar jag jobbade med den för då skulle jag nog bli galen.

Ewelina Lundholm

Följande slöjdfestival ordnas den 27.1.2018