Hoppa till huvudinnehåll

Idrottare dör två gånger – Conny Karlsson: ”Allt man hade försvann”

Conny Karlsson i Sportmåndag 29.2.2016.
Conny Karlsson satte punkt för elitidrottskarriären för tio år sedan. Conny Karlsson i Sportmåndag 29.2.2016. Bild: Yle/Christoffer Westerlund Ekenäs,Raseborg,Conny Karlsson,Vasaloppet,västnyland

På femton minuter förändrades Conny Karlssons liv. Han var inte längre en elitidrottare.

Avslutad karriär innebär en enorm omställning hos idrottare. Ofta förändras hela livet, och en lucka som tidigare fylldes med idrott, ska nu fyllas med något annat.

För kulstötaren Conny Karlsson fick karriären ett abrupt slut våren 2007. Han diagnosticerades för en allvarlig tarmsjukdom redan fyra år tidigare men fortsatte tävla – fram till ett ödesdigert besök hos läkaren.

– Det var i en rutinkontroll som det visade sig att tarmen måste opereras bort. Det kom som en blixt från klar himmel, trots att jag var medveten om att risken finns, berättar Karlsson i radioprogrammet Slaget efter tolv.

– Jag visste att det var en allvarlig situation och att cellförändringar i tarmen kan betyda vad som helst, men ändå kändes det som om jag mer sörjde det att karriären tog slut.

Vad berodde det på?

– Karriären var ju egentligen hela mitt liv. Visst hade jag mitt företag vid sidan om men idrotten var huvudsysslan, konstaterar Karlsson.

– Man är idrottare 24/7, 365 dagar om året. Det är en livsstil. Och den togs bort från mig under de 15 minuterna jag satt hos läkaren. Allt som hade med det livet att göra försvann helt och hållet. Det är en hård smäll när allt bara tas ifrån en, man har ingenting kvar.

”Idrottare dör två gånger”

Conny Karlsson är långt ifrån ensam om sina tankar. Av andra friidrottare har bland annat Mikaela Ingberg, Heli Rantanen och Mikaela Löfbacka nyligen öppet pratat om identitetskrisen och tomheten som infann sig efter karriären.

– Den här fasen upplevs ofta som väldigt utmanande och känslofylld, säger Tarja Krum som i sitt slutarbete vid yrkeshögskolan Arcada undersökte karriäravslut hos idrottare.

– Det kan uppstå stora problem framför allt om man har en väldigt atletisk identitet, det vill säga att identiteten är alltför ensidig, eller att självkänslan baserar sig endast på prestationer. Ibland måste man helt enkelt komma bort från idrotten för att kunna skapa en helt ny identitet.

Tarja Krum, grenchef på FSO.
Tarja Krum är till vardags grenchef på Finlands Svenska Orienteringsförbund. Tarja Krum, grenchef på FSO. Bild: FSI orientering,Finlands Svenska Orienteringsförbund,tarja krum

Andra orsaker till speciellt tunga perioder efter avslutad karriär kan enligt Krum vara att det finns brister i det sociala stödet eller att idrottaren inte alls planerat framtiden efter den aktiva karriären.

– Vanligen dör människan en gång, men det har konstaterats att en idrottare dör två gånger, första gången är när karriären tar slut.

Utomstående förstår inte idrottarna

För Fredric Portin var den ”första döden” ett reellt alternativ i höstas, efter besvikelsen i orienterings-VM. Familjen och studierna kändes allt viktigare, och han ville ha mer i livet än bara idrotten.

Paimion Rastis landslagsman bestämde sig till slut för att fortsätta, även om han gör vissa kompromisser i träningen, men han har brottats mycket med tankarna kring en identitetskris.

– Idrotten är en jättestor del av den jag är, men det är viktigt att komma ihåg att man ju inte bara är den där idrottaren, säger Portin som menar att många skäms över att sluta då passionen plötsligt försvinner.

– När man ser resultaten och medaljerna tänker många automatiskt att nämen såklart har idrottaren glöden och motivationen att satsa allt på idrotten. Men idrottaren ska känna att jag gör det här för att jag vill göra det här.

Fredric Portin, VM 2016.
Fredric Portin är fortfarande aktiv landslagsorienterare och var bland annat tia på medeldistans i VM i fjol. Fredric Portin, VM 2016. Bild: Finlands orienteringsförbund Fredric Portin

– Man stirrar jättelätt på resultaten när man bedömer om en idrottssatsning varit lyckad eller inte, när har man rätt att vara nöjd, när har man rätt att sluta. Men nyckeln till att verkligen skapa glöden som krävs för att göra jobbet är att på riktigt se människan och försöka hitta den egna vägen.

Tarja Krum håller med om att utomstående ofta har en väldigt snedvriden bild av idrottare och deras vardag, och att de därför till exempel har svårt att begripa varför en idrottare oväntat sätter punkt.

– De ser bara idrottare tävla och göra fenomenala prestationer. Det är en ganska omänsklig bild av idrottarna, säger hon.

– Sedan hör man också skräckhistorier där ledare försöker övertala någon som ska sluta, att ”nej, sluta inte, tänk på allt du missar, livet utanför idrotten är inte värt att leva”.

Inget stöd

Idrottare behöver stöd vid brytningsskedet när idrottarjaget suddas ut. Men det konkreta stödet är svårt att finna, och alltför ofta glöms idrottaren bort och lämnas vind för våg.

– Officiellt fick jag väl inget stöd alls, berättar Conny Karlsson. Det finns inget system som skulle ta hand om en, man var ganska ensam. Det finns inga modeller för hur man borde gå vidare.

Conny Karlsson stöter kula, 2009.
Conny Karlsson tog bland annat tretton FM-medaljer under karriären. Conny Karlsson stöter kula, 2009. Bild: SUL arkiv Conny Karlsson

Stödet från familj och vänner är obeskrivligt viktigt under den kritiska perioden. Karlsson gjorde terapiarbete genom att bygga upp sitt företag, och fick även snabbt förfrågningar om att börja en ny kulkarriär som tränare.

– Det är kanske något man kunde systematisera. Vi är ganska dåliga i Finland på att ta vara på tidigare idrottare och deras kunskaper, säger IF Raseborg-coachen.

– Alla vill ju inte bli tränare, men överlag borde förbunden diskutera och fråga hur det känns och vad man har för planer. Att erbjuda nån som lyssnar, att idrottaren inte får känslan att den lämnas ensam. Det tror jag är det viktigaste.

”Måste ske förändringar”

Tarja Krum betonar betydelsen av att skola upp idrottarna för livet efter den aktiva karriären. Det är till exempel viktigt att skaffa sig en utbildning som kan fungera som ett skyddsnät.

– Det är väldigt, väldigt vanligt att man blir bortglömd. Och här måste attityderna helt enkelt förändras, att det finns mer förståelse till att idrottskarriären är begränsad, säger Krum.

– Det måste ske förändringar på idrottsledarnivå, men också i föreningar. Det ska inte vara så att idrottarna bara ska prestera, utan de borde få också andra roller inom föreningen, så de upplever att de gör också annan nytta.

Fredric Portin vill inte peka finger, men medger att det finns utrymme för utveckling på flera fronter. Han betonar förebyggande arbete – att ta tag i saken när karriären redan tagit slut är för sent.

– Jag upplever att man kan tala om de här sakerna idrottare emellan, men det är väl där det stannar. Det finns många som stöder det i teorin men frågan är hur det ska gå till i praktiken.

Föreningar, hör upp!

Portin håller med Krum i att föreningar i allmänhet har en enorm outnyttjad resurs i aktiva idrottare. I till exempel Norge och Sverige är toppidrottare mer involverade i föreningsarbetet på gräsrotsnivå.

– Allt ska inte vara så toppstyrt. En tränare eller ledare behöver inte sköta om allt, ge elitidrottare lite uppgifter också, det tror jag de tar emot med väldigt öppna armar. De är ju också jättestora förebild för alla barn och unga de kan tänkas jobba med, så synergieffekten blir stark på många nivåer.

– Sist och slutligen tror jag inte det krävs att man gör så jättemycket annorlunda, säger Portin. Det handlar mera om att ha det där i bakhuvudet, att tänka på vad man säger. Små vinkar och puffar nu och då kan göra väldigt, väldigt mycket.

Lyssna på hela diskussionen i Slaget efter tolv i klippet nedan: